Adelsvapen, kung Valdemars tid, Kyrkan på 1200-talet, böndernas frihetsbrev, Magna Carta, svearnas rex, högadeln, vapnens symbolik, slaget vid Hova, kyrkbyar, helgonkyrkan i Edsleskog

Bruket av släktvapen började i Tyskland, Danmark och även i Sverige i slutet av 1100-talet. men det är först in på 1200-talet vi har bevis för dessa. Dessa släktvapen är samtidigt en indikation på feodaladelns tillväxt. I början var det anknutet till person och till livstid för att i slutändan bli ärftligt vapen kopplat till skattefritt ägande och skyldighet att stå kungen/staten till tjänst.

Om vi skissar på det aktuella mellan 1210-1250 inte bara för överklassen var det landskapslagen i Skåne 1215 förmodligen skriven av Andreas Sunesen som studerat juridik i bl.a. Bologna. Det inspirerade säkerligen lagman Eskil att skriva en version för Västergötland ca 1220 … observera ingen landslag, vilket vi fick först 120 år senare. Magister Stenar sedermera biskop i Skara nämns i brev av 1225, där graden sannolikt anger att han studerat i Paris. Det är sannolikt att han även studerat åtminstone kyrkorätt.

Egentligen borde man kalla landskapslagarna för Böndernas frihetsbrev … I våra dagar kan det jämföras med kommunala självbestämmandet. I god tid innan feodaladeln hunnit ta för sig gavs bönderna ett eget lagrum, där de från början hade rätt att välja domare, lagman bland sina egna För kungen förbehöll de sig rätten att vräka.

Dessa var förstås en paragrafer som knappast efterlevdes. Dock speglar det situationen vid tillkomsten av lagen att man ville såsom förr ha bönder som lagmän. Biskopsvalet var kanske en reaktion mot de många importerade biskoparna. Kungen var inte så viktig!

En viktig händelser var säkerligen Englands Magna Carta 1215. Den gav den gryende adeln idéer om hur de skulle kunna tygla kungamakten. Kungarna å sin sida ingick allians med kyrkan en funktion som innan kyrkan hörde till kungen. Vidare fjäskade kungarna i det längsta för bönderna. Sverige var sist i Norden med att låtsas att kungarna valdes av folket.

Kanske det var därför Johan Sverkersson som 18-åring gav kyrkan frälsefrihet 1219. Brevet riktas speciellt till biskop Bengt i Skara för att knyta kyrkan till kungamakten. Det inkluderar dock alla svearnas biskopar. Man noterar ett första omnämnande av enbart svearnas rex.

Parallellt med detta växte idéerna om en sköldbärande adel, där exempelvis Magna Carta är "undertecknat" med högadelns vapensköldar. Svenska adeln följde efter och började komponera vapen för sina sköldar.

Lämpligt nog dog Johan redan 1222 och högadeln passade på att välja den sexåriga Erik Eriksson eftersom Johan ej hade arvinge. Erik kröntes som 8-åring i Strängnäs kyrka och maktens "centrum" började ligga i Södermanland. Helt enkelt därför att adeln var flest där och fältet var fritt för högadeln att bli förmyndare

… (ungefär samma utveckling blev det i Norge när Magnus Lagaböter dog 1280 och den omyndiga Erik Magnusson valdes till kung. Förmyndarna passade på att reducera kyrkan och Erik fick sen för alltid heta prästhatare fast han var oskyldig. Han försökte återge till kyrkan 1289 men kungar var nog mest beroende av adeln.)

När Erik Eriksson blev myndig och under Valdemar tycks makten återigen ha varit längre västerut. Giftermål och släktband ledde ofta till Danmark och lite senare till Norge. Birger Jarl centrerade makten till Östergötland. Sen tvingades Magnus Ladulås att fjäska för så väl kyrka som adel runt 1280 och det resulterade i att adelns privilegier lagfästes.

Kyrkans och adelns utveckling var en lång process och där dess jordägande säkerligen utvecklades genom nyröjningar. Här på Dal hade kyrkan mutat in över 100 tomter innan Gustav Wasas reduktion.. Dessa låg utanför de av bönderna inmutade gårdarna.

Likaledes kom adelns ägande att till stor del ligga utanför de urgamla storbyarna. Ändelsen -torp är mycket vanlig för adelns herresäten. Algot tycks ha varit mycket flitig med att skaffa sig torp överallt!!!

Liksom med all skenbar utveckling gick det upp och ned och alla nymodigheter blev inte varaktiga. Såväl kyrka som adel tycks ha försökt sig på att bilda stora gods med bryte. Kanske med modell från kontinenten där denna utveckling var flera hundra år tidigare ... jämför tyska meijer-systemet. Men man övergav detta till förmån för att arrendera ut till landbor. Även kyrkan slutade med "stordriften". I sammanhanget betyder det att trälarna har nog varit få, eftersom folket föredrog att vara relativt självständiga, men det växlade från landskap till landskap.

Vapnens symbolik

Hjärtornament är känt åtminstone från 1000-talets början och högaltaret i Watterbach, Bayern. Där är bakgrunden överströdd med växtrankor som slingrar sig i hjärt- och njurmönster. Dessa mönster ser vi i kalkmålningar från 1150-talet i Eriksberg, Fornåsa och möjligen Kaga. Detta gör att vi måste bli osäkra på dateringen av den mästerliga borden på Gestads cuppa som har ett central hjärtornament med inneslutna blad. Några av Östergötlands kyrkor i hjärtlandet har nyligen daterats från ca 1112 till 1125 och måste således dateras till kung Inges tid och han måste placeras i Östergötland minst lika mycket som i Västergötland.

I Danmarks heraldik blev hjärtan vad fleur-de-lis dvs. franska liljan var för kungar från och med Klodvig på 500-talet. Se kung Valdemars sigill. I Sverige och Norge anammades det Upprätta lejonet av kungarna och liljan av sidogrenarna. Detta hindrar inte att vi ser dessa kungliga ornament i dekorativ konst vid sidan om att dessa herremän satte spår där de skänkte pengar.

Det tycks ha varit adelns strategi att köpa sig ett eller flera hemman i socknar eller härader i syfte att få foten innanför och undersöka möjligheterna att växa till sig på orten och sen köpa upp allt efterhands. Detta skymtar i tidiga folkungagårdar på Dal, men även att andra adelsätter inklusive de senare Stakerna vidgade sitt ägande. Tydligast syns det förstås i räfsterna under Margareta va Unionen. Vidare kan vi se att stora godsinnehav föddes med tiden och koncentrerades allt mer. Av de dokument vi har synes att det var ett fåtal gårdar som bytte händer för att utjämna arv mellan generationerna, vilka i det långa loppet ej normalt växer.

Kungarna och högadel hade gårdar överallt ser vi av deras ägohandlingar. De placerade sina söner och döttrar på strategiska orter i landet. Därför är det svårt att säga att Uppsala var centrum i landet i tidig medeltid, men Uppland och Södermanland var tät befolkade och hade underlag för det mesta. Från slutet av 1100-talet och framåt började man åtminstone i södra Skandinavien att bygga hus/slott och då var det lättare att se var deras centra låg.

Under tidig medeltid är det oklart om det funnits mer än en adelssläkt på Dal och i så fall antagligen bara några med status. Nämns i Morkinskinna en herr Olof på Dal som pappa till Sigurd Jorsalafars frilla Borghild

I Håkan Håkanssons saga nämns en Ivar Torstensson från Dal som ombud för sveakungen Erik Eriksson omkring 1248. Han kan lika väl ha varit kunglig befallningsman på kungsgården Hallebo som en adelsman. Erik bad om ersättning för den oreda Håkan vållat i Värmland och vi får en indikation på att Värmland hört till Sverige då. Håkan straffade värmlänningarna för att de hyst norska "flockar" av ogärningsmän ... en vanlig företeelse att allehanda flockar uppstod enligt munken Theodorici … Båda dessa omnämnanden skrivs i en ton att man kan anta att det fanns kanske bara plats för en herreman på Dal. Men det är förstås upp till de källor vi har.

Här bör säjas att de tidiga kungarna omgav sig med en hird av utvalda stormän. Olav den Helige hade 64 i hirden och naturligtvis valde han de pålitliga. De andra lär han ha avrättat på löpande band. Den egentliga adeln började uppstå först när ständiga adelsprivilegier gavs i Alsnöstadgan. De innebar att de som rustade för kungen ej betalade skatt. I praktiken blev det ett rytteri där var och en själv rustade sig och hade kanske flera tjänare i följe. Tidigare hade adeln belönats av gunst och efter tillfälle. Det var inte något nytt man införde utan en formalisering som möjliggjorde en ärftlig överklass.

Det gick så långt att Magnus Ladulås måste utfärda en stadga 1285 att vanliga riddare/väpnare/kanik fick ha bara ha 4 i följe, rådsherrar fick ha 12, biskopen 30 och hertig Bengt av Finland 40 man. Det var dels för att skona bönderna längs resvägarna, dels säkerligen att begränsa de kungliga hushållet.

Fortfarande var riddare och väpnare utvalda av kungen eller av rådet när det regerade. Det var personligt och bara för livstid. Snart nog blev det ärftligt som kungadömet och man utfärdade adelsbrev.

Innan vi fortsätter kan vi se på de tidiga folkungarnas inbördes strider. Vi har inga berättelser eller dokument. Dock kan vi röra oss med sannolikheter. Kung Valdemar föddes 1238 och valdes som tolvåring till tronföljare. Han störtades av sina bröder Erik och Magnus Ladulås 1275 bl.a. som en följd av slaget vid Hova. Ett hundratal inhyrda fullrustade riddare anlitade vid ett möte i Sönderborg var för starka för kung Valdemars bondehär i Tiveden.

Enligt Erikskrönikan begav han sig till Dal. I ett annat sammanhang sägs han bo på Agnatorp i Västergötland. Agnatorp var Hafridsättens och på Dal finns ett flertal gårdar tillhörande samma ätt. Hafrid var hans faster. Därtill kommer att godset Lövås borde ha stått i sin fulla prakt vid denna tid. Där han då på brukligt sätt kan ha haft nån gård som "arv och eget".

Han erbjöds Västergötland och landet väster om Vänern i förläning vid ett möte i Nödinge 1276. Men han och norska kungen som backade upp honom ville förstås ha den krona han en gång hade.

Därpå följde en förvirrad tid både inom landet och inom Norden då lojaliteterna växlade. Valdemar backades upp av danskarna eftersom hans drottning Sofie var från Danmark och även norska kungen bistod honom.

Mycket av kungapropagandan är byggt runt den förträffliga propagandisten och opportunisten Magnus redan tidigt i Vadstenadiariet kallad Ladulås. Det är naturligt att det mesta om Valdemar förtigs. Segrarna skriver historien. Forntida kungapropagandan har för alltid givet oss en okritisk bild av denne usupator och även hans far Birger Jarl har fått frälsarens gloria.

Egentligen var Magnus usupatorn som med hjälp av stormännen i Östsverige ryckte åt sig makten. Man kan fråga sig om han egentligen var svag? Var det så att adel och kyrka i Östsverige stödde honom för att uppnå sina syften? Faktum kvarstår att såväl adeln som kyrkan tjänade på att ha Magnus som regent. Hoppas framtiden nån gång granskar honom noga.

Räven i Magnus fick kyrkan på sin sida genom att bl.a. helt skattebefria den. Säg vem kan motstå en sådan gåva? Med de s.k. adelsprivilegierna köpte han adeln.

Sen kan man förstå att det fanns partier bakom de halvdanska kungarna och de östsvenska folkungarna och äldre ätterna. Många västgötar stödde Valdemar och i omgångar 1275–1288 slogs uppror ned av Magnus och det stupade folk på bägge sidor. En dansk Ingemar sägs ha stupat vid Gälakvist nära Skara

Även den händelsen går ovanpå allt vad heter Falcon Crest, Dynastin och Dallas. Fyra av riddarna är kända Johan Karlsson, Filip Finvidsson på Rumby samt två Filipssöner Birger och Johan med Lejonörn som vapen. Sistnämnda var gift med Svantepolks dotter Ingeborg.

De gjorde ett bortrövande genom att ta Magnus drottning Helvig och svärfar Gert av Mechlenburg tillfånga på Gälakvist. Sen gav de sig med uppbåd mot Jönköping. Magnus lyckades med list avstyra det mesta och fick sin drottning åter. Detta hände 1279 och året därpå var han redo för romersk rätt och de båda lejonörnarna och andra halshöggs 20 augusti 1280 … enligt Alf Henriksson var det efter romersk lag och ej svensk.

Landskapet Värmland bär fortfarande den ursprungliga Lejonörnen efter en Filip Finvidsson känt 1279. Att sönerna Johan och Birger avrättades hindrade inte att Johans son senare blev rikets drots. Dessa satt på Ymseborg på gränsen mot Värmland och hade själva jord i Värmland. Borgen torde ha förstörts vid denna tid. Ättens vidare öden knyts till Aspenäs, Östergötland där den blev känt bl.a. som Blåa ätten med Lejonörnen som vapen.

Vi kan förstås ej bevisa, men göra sannolikt att vissa ruiner vi kan dateras till denna tid måste vara en följd av maktkampen.

Det kända ägandet hjälper oss att ställa frågor om vad som hänt. Om ett antal gårdar i våra tidigaste uppgifter hör till kronan, kyrkan eller adeln kan vi försöka bena ut hur detta uppstått. Då blir en fråga i sammanhanget varifrån kommer ungefär 10 hela mantal frälse i Grindstad? Har de splittrats vid denna tid från en släkt? Eller har de varit på flera händer. För den äldre tiden räcker det att vi ser på helgårdar eftersom klyvningen kom först på 1600-talet som en tumregel. Grindstad har flest frälse helgårdar på Dal. Medan Bolstad har forna kyrkans gårdar samt tidigt krono.

Tre av dessa helgårdar övergick till skatte redan på 1400-talet. Sigge Uddsson "kluven sköld halv lilja halv styckat" Vinstorpa sedermera biskop i Skara skänkte som ärkedjäken 1419 tillsammans med sina bröder två gårdar Rådane till Själa-altaret i Skara. Gårdarna blev sedermera skatte.

Det andra fallet gäller två mantal Östebyn och där häradshövdingen Jöns Magnusson Marinassonätten (kungagrenen) bekräftar året därpå att dessa tidigare ägts av Esbjörn Röd. Senare köper Ture Jönsson dessa och andra gårdar 1509. De slutade som skatte.

Av de övriga frälsegårdarna nämns Hagen och halva Söderbyn i Sven Jonssons "halv lilja i balk" morgongåva 1449.

En annan sida i ovan nämnda exempel är att från och med nu vinner holsteinare och andra nordtyskar insteg i svensk ekonomi och maktpolitik. I Danmark hade det pågått egentligen sen kejsar Otto I:s tid i mitten av 900-talet. Man bör minnas även att Schleswig och Holstein ursprungligen hörde till Danmark.

Detta utmynnar i Hansans grepp om svensk handel som höll i till och med Gustav Wasa. Hela tiden var det frågan om att de nordtyska handelshusen stod bakom furstarna. De blev ekonomiskt starkare än glesbebyggda Nordens bondepampar. Utöver detta fanns allehanda intriger och maktspel mellan de nordiska kungahusen.

År 1234 rekommenderade påven Gregorius IX stiften att göra sig av med icke bärkraftiga kyrkor. År 1248 infördes celibatet och dessa fakta kan användas i samband med analysen av det invecklade mönstret i kyrkor och deras gods i Gestad.

För det första har vi två äldre Kyrkbyar Stora och Lilla och därtill en senare stom. Lövås ruin är egentligen två kyrkor. Dvs. en från 1100-talet som rustades upp på 1200-talet. Därtill har socknen Gestad en ruin efter en gammal kyrka plus dagens kyrka.

I sammanhanget kan nämnas att även Gunnarsnäs har en Kyrkby och en ruin efter ett mindre slott. Vid Lövås fanns även ett "brytetorp" för bryten enligt samma system som i Tyskland där man hade en "meijer" att sköta sina gårdar. Sen var det bekvämt att på resa ha nånstans att bo eller helt enkelt äta upp årets skörd. Brytetorpet vid den forna storgården Råda i Mellerud hörde antagligen till Nordkärr --- Berg. Om nu inte hela den byn har ägts av en storman.

Vi kan skissa en annan förklaring genom att anta att kyrkbyarna har varit s.k. "egenkyrkor" byggda och drivna privat innan sockenorganisationen hunnit sätta sig och i detta fall på 1100-talet. Om man har haft träkyrkor dessförinnan måste man upp till bevis. Samtidigt kommer man att tänka på den tvådelade Dalboslätten, med stora samlingar av järnålderns gravhögar vid Gestad och i Holm. På motsvarande sätt finns samlingar i Färgelanda och vid Ed.

Nästa steg är 1200-talets kyrkor då såväl Gestads kyrka som Lövås tegelkyrka byggdes och kanske av samma Knud som var byggmästare i Grindstad. Lövås gårdskyrka lades ned eller förstördes och åtminstone foten till dopfunten från 1100-talets första halva gavs till sockenkyrkan. Dekoren på dopfunten är en liljebård av samma snitt som samtida liljestenar i Bolstad och Västergötland. Numera anser man att de gjordes under en lång period under 1100 och 1200-tal. I alla händelser har den säkerligen bekostats av en som hade råd.

Det är ett rimligt scenario. Nedläggningen av kyrkor och celibatet gjorde det mindre intressant för adeln att se kyrkan som en födkrok.

Det kan t.o.m. ha varit en befäst kyrka i en tid då man byggde nånting mellan kyrkor och borgar på privat initiativ. Dal var ett gränslandskap där norska frikårer ibland härjade under den oroliga tiden i början av 1200-talet. Det är förstås ytterligare en möjlig orsak till att herremännens "slott" har förstörts. Oron gällde förstås mest stormännen medan socknarna fortsatte sin lugna lunk, när väl kyrkorna hade byggts.

Fransiscanerna sägs ha lärt folk att slå tegel, men cistercienserna var sannerligen goda byggherrar också varom Varnhem och Alvastra vittnar. Dock borde man ge kungar, adel, biskopar möjligheten till att ha använt tegel samtidigt med att ärkebiskopen i Lund. Valdemar den Store använde tegel i full skala i mitten av 1100-talet. Så långt låg vi inte efter, när t.o.m. danskfödda kungar regerade i Sverige vid denna tid.

Parallellt med kyrkbyggena på Dalboslätten får vi ej glömma helgonkyrkan i Edsleskog. Där vet vi ej så mycket om dess byggande som började under 1200-talets andra hälft. Vi vet däremot att man kalkylerade med att det skulle bli något stort. Biskop Brynolf gav den som prebende åt en domprost från Skara. Han valde dock att skicka en ersättare.

Klostren hade tillgång till konstnärer och stenhuggare genom sina kontakter med andra kloster såsom cistercienser med fadersklostret i Frankrike och engelska benedektinare med flera faderskloster. Cistercienserna var goda affärsmän och gjorde kanske liljestenar för att öka sina inkomster. Man finner liljestenar så väl i Danmark som i England. De engelska benedektinerna förde antagligen med sig lejonet som blev så populärt i Norden fast en del skulptörer hade svårt med formarna.

.

.

Östergötlands träsnideri från en 1100-talets kyrkbänk ska egentligen vara ett upprättstående lejon. Det blev mycket populärt i Europas heraldik. På första sidan med 42 vapen i Magna Carta 1215 finns 7 upprättstående och ytterligare ett par med sex vardera. Börjar raden gör förstås det kungliga vapnet som till formen är precis som Valdemars sigill med tre gyllne leoparder på röd botten. Heraldiken blommade upp omkring 1200-talets början.

I andra fall har lokala mästare kunnat försörja sig många år såsom antagligen en mästare i Mo härad där det finns ett tiotal fyrkantiga dopfuntar. På Dal och i Östfold har flera mästare levt gott på att göra dem i täljsten.

Så väl i Sverige som några hundra år tidigare på kontinenten genomgick kyrkan en period där herremännen sökte sig till kyrkan för karriär och gods … ja, tog t.o.m. över kyrkan så som i Tyskland och Frankrike ... biskopar hade kungabarns rang i hackordningen.

Ruinerna inom Slätdal talar sitt tysta språk såsom Lövås, Ekholmens näsborg, Öresjöns ö samt möjligen en vid Sunnanå hamn. En tredje möjlighet är att de förstörts i samband med oroligheterna i början av 1300-talet då även Dalaborg möjligen brändes eftersom det finns brandspår i ruinen.

Vi kan förstås ej skriva exakt kronologisk historia, men sannolikheterna är stora för att dessa kända ätter har funnits på Dal under 1100 och 1200-tal. Vi får en bättre uppfattning om historien om vi kan knyta den till fasta lämningar och kända släkter. Det är möjligt endast om adliga släkter tidigt i medeltiden. Men samtidigt ger det oss en uppfattning om adelns omfattning. Samtidigt ägde den kungliga ätten en "kungsgård" Hallebo vid Dalaborg. Denne liksom Hjords Hus i Tösse kan höra till en mycket äldre period med Hallar på strategiska ställen.

Apropå att det nämns i olika sammanhang att nån ägt en by vet vi ej hur stora dessa varit under tidig medeltid. För att få rätta proportionerna måste vi troligen halvera antalet helgårdar i Gustav Vasas jordböcker. En helgård betydde på Dal att på den satt fyra bönder, medan det i Västergörland kanske satt 8 -- 12 bönder.

Men om det funnits kyrka vet vi att lagen föreskrev det skulle finnas minst sex bönder i av storman ägt by. Om vi ska döma av de få fakta vi har kan nog sägas att ägda byar har nog varit sällsynt på Dal. Möjligheterna ligger närmast inom Bolstads pastorat, medan det är mer osäkert inom Holms socken.