Kanske begreppet har ursprung i kungens hus dvs. borgar med kungsgårdar och avel. I husordningen gavs undervisningar i hur de skulle skötas. Att definiera rätt husordning var ett led i att effektivisera skatteunderlaget genom att indirekt diktera hur en skatteenhet skulle vara beskaffad. Exempelvis räknades upp hur många utvistarhus och invistarhus en laga gård skulle bestå av. Andra hus var gjorda för de speciella djur man gjorde vinterhus för. Får-, get-, och svinhusen var små medan logen var större och högre dels för att rymma mer, dels för att det skulle finnas rum att svänga slagan (prägel, plejel är andra ord)

Under medeltiden frångick man järnålderns större och mer gemensamma allhus för fler typer av verksamhet till förmån för ett hus för varje typ verksamhet. Dock tycks man ha haft särskilt eldfarliga verksamheter skilda från manhusen. Vi har återgått till de stora hallarna. Oftast skilde man på fägård och mangård och där då endast fägårdens hus kunne byggas ihop.

Observera att kronan dikterade bara kronogårdar medan sen adel och kyrka följde efter. De självägande bönderna hade ett föredöme eftersom man inte kunne tvinga dem. Något annat var det vid tvister i bolbyar där kronan kunne kräva att man följde seden. Husordningen följdes om fler familjer delade på en gård.

Äldsta kända direkta husordningen är i Magnus Lagaböters lag av 1274, där man bl.a. anger hur man ska beräkna odling för att det ska räcka till en vuxen ett år. Detta går kanske i sin tur tillbaka till tiden med handels- och vikingafärder då man skulle räkna månadsmatbol för att räkna ut hur mycken färdkost man skulle ha med sig. Man kunne ju ej förlita sig på att man skulle få mat under färden. Om man skulle räkna med att röva åt sig mat höjde man färdens risker med många hundra procent. Under medeltiden var det mycket dyrt att leva på köpefot, så att alla samhällsklasser hade i regeln färdkost med sig.

Så fort kungamakten frigjort sig från att vara direkt folkvalda och beroende av folkets direkta stöd började man behandla folket som en lägre klass som skulle fostras. Detta gick väl an på kronans hus och gårdar. Likaså bland de av adelns landbönder födda på godsen utan egen skattejord att falla tillbaka till. Arrendatorer och bönder struntade i allmänhet högtidligen i om överheten brukade mun eftersom de hade sin fria jord.

Observera att detta tydligen växlade från landskap till landskap och det som sägs i denna bok gäller bara på Dal. Så fungerade exempelvis Dals häradsting efter principen bondelagrum. Nämnden dömde sina egna i egna ärenden och häradshövdingen nickade bifall … på andra håll kunne det vara så att nämnden satt och såg på medan häradshövding och lagläsare dikterade villkoren.

Så höll man på hela medeltiden att försöka effektivisera jordbruket och påbudet att dika åkrar finns tidigt i landslagarna utan större effekt. Från 1600-talet finns få vittnesbörd om dikning och då närmast emot dikning. Vid ett tillfälle beklagar sig en bonde över att nån grävt ett dike som översvämmar hans äng.

Brödrabo urarva på Dal

Gustav Wasa ville upplösa alla brödrabon och ättegårdar dvs. kollektiv för att bredda skatteunderlaget utan att ha allt för mycken framgång. Hans brev visar att han hade speciellt Dal i minnet eftersom det på Dal tydligen varit ett kulturellt drag med djup rot.

Man kan förstås spekulera i hur tusamheten uppstått och gå långt tillbaka. Eller konstatera att för 1600-talsbonden var det frågan om dels tradition, dels gällde det att anpassa sig så att det var fördelaktigast ur egna familjen och släktens synvinkel. Bröderna Erik och Lindorm Stake fick gårdar bredvid varandra och ville begravas bredvid varandra. En uttalad parsamhet i livet och döden. Andra exempel är gårdar med parhus och ett par syskon drivande gården. Det förekommer så pass ofta att man kan inte undgå att lägga märke till det.

Fältet A sås med 14 3/5 tunnor, B sås med 14 tunnor. De trädas vartannat år. Lermyllejord och bärande åkerhö, när medelmåttig gräsväxt 80 lass (40 000 kilo).

C är klockaretomten och brukas under pastoris. Utsäde 1 3/10 tunna och 5 lass hö. D är Kråktomten som ger 16 lass hö. Skogsvallen bete och fiske i Vänern nödtorftigt. E en hästhage. F är Dammhagen.

Detta var ursprungligen 1 mantal krono. År 1891 mättes det till 316,5 hektar varav 156,1 underplog. I detta ingick Klockaretomten 5,3 ha, Kråketorp 13,8 samt nämns nedlagda torp Derehult, Kasen, Uggerud, Nybyggnad och Mossen.

Normala mantal var oftast delade i 4 och sådde tillsamman ej mer än i medeltal 5 tunnor. Även i boskapslängder osv. syns prästgårdarna som de verkliga storgårdarna. Adelns verksamhet vet vi ej mycket om. Se bok om Stakerna

När väl parsamheten var etablerad höll man fast vid den och omtolkade den efter tidens krav. Det kunne vara lämpligt vid generationsskiften och annars att ha en "pargård" och man byggde även mangårdarna av modell parstuga. Brukare kunne vara olika generationer eller syskonpar. Det var förmånligt ur skattesynpunkt. Endast vid tvister och överlåtelser av gård till annan kunne det vara lämpligt att frångå parsamheten och ha ett syneritual för att bestämma värde och förpliktelser mellan åbor.

Ej all lag är till förfång utan ett medel att upprätthålla fördragsamhet och rättvisa. I bonde-lagrummet fanns ursprungligen en antagen milimeterrättvisa mellan bönderna i byn. Lottning av åkerlappar går tusentals år tillbaka i tiden. När enskilda ägorätten och arvdelningen tillkom skulle alla ha lika god jord. Så delades varje jordslag mellan alla ägare. Resultatet blev en massa strimlor av olika värde. Det var den underförstådda anledningen till storskiftet dvs. en absolut jämlikhetsprincip – åtminstone sinsemellan jordägare. Dock utvecklades på Dal få byar med många ägare.

Det är sannolikt att de ortnamn som slutar på vad som för oss låter som pluralis kan vara numerus dualis. Det finns fortfarande i några språk bl.a. arabiskan. Troligen ett arv från en tvillingperiod med tusamhet i ritualsamhället. Till den gruppen hör råde, rådane, bodane, tvetane osv. samt även tunagårdarna ...

Vi har svårt att leva oss in i såväl ritualsamhälle som ättesamhälle utan skiftning av lös och fast egendom. Detta var inte så väsentligt i ett samhälle utan allt för mycket prylar. Det verkliga kapitalet låg i de husdjur man hade. Byggnaderna var något man var van att bygga upp på nytt efter eldsvådor, fejder och förslitning. Detta skedde ofta i det gemensamma gillets dvs. byalagets regi där det avslutande gillet förstås var det viktigaste ... en a’n minns dessa gemensamma gillen efter att i gemenskap ha gjort grund, rest tak osv. för nån i byn ...

Brandstoden är en av våra äldsta försäkringar där det gemensamma hjälper en av de egna i nöd.

Det går ej ens att i ett så litet landskap som på Dal att generalisera eftersom det fanns smärre kulturella skillnader mellan olika häraden … i synnerhet mellan Slätdal och Skogsdal. Vi ska se det i avsnittet om bröllopsseder och där man möjligen kan tolka in lite fler olikheter.

Tomt är tegs moder

... är ett uttryck som först kan ha tillkommit när man väl infört någon typ av husordning och beskattning inom landskapslagen. Man definierar en tomt för mangårdsbyggnad och sen definieras åkern som underordnad. Eller ursprungligen var det kanske ängen varpå följde uttrycket äng är åkers moder. Samtidigt säger uttrycket att sädesodling är det viktigaste. Det visar statsmaktens strävanden att den allt mer urbaniserade bebyggelsen krävde leveranser av spannmål till tätorter. Och gärna även för export att byta mot lyxvaror och annat man inte själv hade … i äldre språkbruk kallades tomten tån.

Men ser man på landskapslagens hela område eller ett landskap blir terminologin mer om-fattande såsom: åker, hage, äng, hed, skog, torp, hult, helgård, halvgård, tomt, röd/rud/ryd, gata, lycka, säter, bod, bodane, tun, kas förutom tidigare nämnda taka, holm, allmänning och skogsrot. Alla dessa ska vi se närmare på i medeltida belysning som ett sätt att organisera bondesamfundet. Dessa kulturbegrepp finns i våra ortnamn.

Hagen

I vidare bemärkelse var hagmarken allt som inte var åker eller äng i ägorna närmast gården/ brödraboet/ byn. Människan började "ta upp rånaturen" från gårdstunet eller tomten och ut mot den orörda skogen. Och gränsen mellan hagmark och skog var förstås flytande liksom även gränsen mot ängen. Endast de med mycken arbetskraft gav sig tid att ingärda hagar och andra utmarker. Man nöjde sig att i första hand gärda tunet och kålgården i andra hand brödåkern.

Hagmarken gav djuren sommarfoder i motsats till ängsmarkens vinterfoder. Gränserna var ej skarpt avgränsade utan kunne ändras så att skog betades och hamlades till hage genom lövtäkt. Sen fick det under en period slya till igen och röjas på nytt. Samma gällde ängs-marken som i allra högsta grad kan variera vid skiftande klimat eller nederbörd – ett ofta använt värdeuttryck är våta och torra. De våta var förstås sviksamma.

Här måste nämnas att hela landskapet var mycket fuktigare än i våra dagar eftersom det fanns ringa dikning i landskapet utom den naturliga. Detta har kanske bidragit till att man ej lyckades så väl med åkerbruk. På våra breddgrader kan försommarens frostnätter vara ett gissel vid allt för fuktigt och kallt klimat. Det försenar sådden att vänta på tjänlighet och växtsäsongen blir för kort.

Hagen var främst stenig och svårbrukad mark med bestånd av exempelvis den fridlysta eken, björk, lind, hassel, och buskar – på torrare mark kanske mer av buskar en, nypon, hagtorn, slån, björnbär. I den mån man inhägnade hagar var de främst avsett för hästar, ungdjur och smådjur, vilka är svårvallade. Man kunne även efterbeta med får och getter som finputsare av hagen. Ett bekvämt ställe för hagen var på småöar i Vänern eller sjöarna. Metoden fungerar än i våra dagar på sina håll.

Det egentliga Slätdal var redan skogsfattigt under 1600-talet. En del gårdar klagade över bristen på bränsleved. Man tvingades köpa virke till nybyggnader och reparationer lång-väga ifrån. Exempelvis att man på Västgötaslätten köpte byggnadsvirke från Värmland. På Dal behövde man inte ta sig längre än till Fjället.

Ängen var smörbolet

Det var förstås ingen konst att skaffa foder åt djuren under sommaren. Speciellt med tanke på hur glesbebyggt landskapet var och inte minst hur små djuren var. Ängen skulle ge vinterfodret och smöret att betala skatten med. Dessa marker värderades noga, såsom vi kan finna på de ägokartor man började upprätta under 1600-talet.

Man uppgav avkastningen i medelvärde, vilket förstås kunne variera avsevärt likaså produktionsförmågan:

Ängen den öppna naturligt producerande hömarken med dess av naturen givna sammansättning av växter. Den kan variera avsevärt med markens fuktighet, surhet, näringsinnehåll och jordtyp. Dal stod i särställning till övriga landet eller de generella siffror man anger för Sverige i stort vid denna tid. Speciellt Slätdal var "smörbolet" där man hade 9–12 gånger mer äng än åker.

Kvaliteten kunne variera från sumpängarnas starrhö över de feta mulljordernas saftiga gräs till det tunna höet på torra sluttningar. Såväl höängar som hästhagar och bättre betesmarker sköttes med yttersta omsorg. Det innebar att man på våren rensade från torra grenar och löv. Det brändes upp i en våreld och askan spriddes över marken liksom även den spillning som samlats i högar. Fram till våra dagar har man sett bönderna gå och klubba dynghögar på åkrarna för att sprida skiten så att säga.

Skörden av hö av varierande kvalitet har vi inga uppgifter om bland bönderna. Från säteriet Löfås kartering 1699 får man att dess hövallar i snitt gav 389 kilo per tunnland. I skattebönders karteringar nämnas mått som lass eller parm, vilket officiellt var ca 500 kg. Med medelgod hömark behövde man omkring ett tunnland betesmark per djur i en medelbesättning inberäknad alla sorters husdjur. Besättningen anpassades efter hur mycket hö ens ägor gav i medeltal samt hur mycket mat man behövde förstås.

Djuren var av en tåligare sort än våra "kromosomdjur" och de tålde mycket mer torr-substans. Det var nödvändigt eftersom man skördade höet en månad senare än i dag dvs. efter 19 juli. Rent allmänt drygade man ut höet med lövtäkt av bl.a. ask. Lövtäkten kunne bli rena nödvändigheten vid dålig höskörd eller om ägorna ej räckte till.

Här ett citat om höskörden:

... men exemplet speglar ochså det gamla ordstävet

– är en reflektion. Klippen säger mycket om hur besvärlig och beroende av vädret hö-skörden kunne vara ... samt att man tog till vara alla bitar av mark exempelvis sankmark, sank sankmark, bärrismark, åkerrenar.

... och sen kan man ana att de synska lätt såg små älvor dansa över fuktiga ängar. Ängsmarken lär nog i alla tider ha förtrollat människan. Ett stycke natur med en färgprakt och bedövande doft – bi- och humlesurr – fågelsång – ljusspel i grenverk – de vilda djuren betande i skymning och morrondis – daggvåta ängar – doften av nyslaget ängshö – sommarnatten när plötsligt kylan kommer och får "mossakäringen att brygga" och hennes ångor stiger ur jorden. Det är just då älvorna börjar sin dans ...

En nutida bonde skulle måhända tycka att man skördade dåligt hö eftersom man slog höet först när de ettåriga växterna blommat ut och säkerställt föryngringen. Då fick man samma prakt och mångsidiga skörd nästa år ... i äldre tid tog man kanske även tillvara fröna ur ängshöet till en märklig gröt ... men vid otjänlig väderlek kunne skörden dra ut över käringveckans åskväder och fukt och spoliera det mesta av en höskörd. Inte ens korna med deras tåliga magar kunne tåla så mycken torrsubstans ja närmast ved. Lika lite som de tål mögligt hö ... och följden blev förstås att de tidigt slutade mjölka eller gav lite och mager mjölk.

Heden efter överbetning

De större ljunghederna i Sydvästsverige lär enligt forskningen ha uppkommit redan under bronsåldern. En kombination av urlakning vid riklig nederbörd och förmodligen allt för intensiv avbetning med får på mager jord ... ungefär samma biomekanism som när man skövlar urskog.

Ett annat exempel är Jyllands nuvarande ljungheder där människan avverkade skogen, avbetade och sen kom Västjyllands sandflykt. Den täckte allt så att man nu kan gräva ut det som ser ut som "ekbuskar" och finna en fin rak stam som går långt ner i sanden. Det lär ge fint förädlingsmaterial av ollonen ... kanske det just var sandflykt som låg bakom det stora kimbriska tåget århundradet före vår tideräkning.

På andra håll har hed kunnat uppstå genom att man först har svedjat och sen intensivt betat med får och getter. Man antar att djuren gick ute hela året kanske även efter till klimatförsämringen 500 f.Kr. Inga träd och buskar klarar fårbetning under hela året där resultatet sen blir att ljungen tar över den magra jorden. Man kunne bränna av ljungen och få ett magert fårbete för några år igen. I allmänhet var jorden förlorad för människan. HAN har inte förstått värdet av ett nollsummespel. Då tar man bara överskottet av naturens bördighet utan att förbruka det livsviktiga biologiska kretsloppet i balans. Det är unikt för varje lokalt livsrum.

Våra förfäder har bevarat kulturordet hed. Det är kanske så att vi ej förstår att det egentligen har varit en metod att bruka magra jordar. Dels då genom att låta får och getter beta av ljunghederna med dess örter och växter. Men dels även att faktiskt bruka genom att vart annat eller vart tredje år bränna av ljungen och därmed gödsla jorden och bereda undervegetationen tillfälle att växa ett par år. Ett sätt att bruka jorden vi för längst har glömt… utom norrmännen som praktiserar det här och var på sina bergiga kustslätter. Det påminner ju även om rågkasen i följande avsnitt

Skog, säter, kas, rud

Skogen hade inte samma värde för skogsägande bönder som i dag. Man kunne inte skörda eller avsätta dess tillväxt. Endast bönder utan skog viste dess värde. Mycket av skogen ägdes av kronan eller räknades som allmänning. Där hade man gemensamt skogsbete och vedtäkt samt vad annat man behövde från skogen. En och annan kanske uppskattade jaktmarkerna. Jakten var fri på Dal och för Sverige unikt att i det längsta var även högviltet fritt, vilket annars kungarna förbehöll sig rätten till.

Först mot slutet av 1600-talet började man såväl skörda som skövla skogen. Dels genom att kronan sålde mastvirke till Europa, dels genom att järnbruken behövde kola till sin verksamhet. Samtidigt började adeln bygga "kosteliga byggnader" och bönderna tog sen efter in på 1700-talet. Man gick ifrån ryggåsstugorna till dagens högre och större parstuga i knuttimring och kärnvirke.

Annars var skogen, hagarna och i viss mån även ängarnas förråd det viktiga materialet till allehanda bruksföremål – vidja till korgar – granrötter och myrbjörk till finare flätarbete – enkäppar till stomme vid flätarbete – porse till öl och senare brännvinskrydda – mossa och fnöske till elddon – vide till allehanda bindningar – björnmossa var bäst till tvagor och att feja bakugnen med – björkris till bastukvastar skördades på sommaren – ris till limmer dvs. andra kvastar skördades om hösten – kråkris användes till kvastar – näver till allt från kärl till taket isoleringslag. Att kunna använda alla träslagen till det de var bäst för var en hel vetenskap för sig. Likaså att veta när de skulle skördas.

Svedja i vidare betydelse var metoden att ta elden till hjälp för att återvinna vad naturen tagit tillbaka. Exempelvis ovan nämnda ljunghed, men även igenväxta förslyade hagar och ängar. Domböckerna innehåller ofta fall att någon svedjat och skadat den annars fridlysta eken vars fällande krävde tillstånd på ting.

Mer känt är svedjefinner eller andra skogsbor som systematiskt svedjade genom att bränna allt träd och lövsly i naturliga gläntor eller fällda gläntor. De fällde skogen mellan mid-sommar och höslåtter och de fick ligga och torka till nästa sommar. Knepet var att fälla träden in mot mitten av gläntan. Om vädret var lugnt och torrt tände man svedjan runt midsommar. Man tände runt kanterna och uppbådade folk att vakta elden att sprida sig med granruskor och vad ,man nu hade. Sådden skedde redan några dagar efter bränningen och efteråt gick man över svedjan med en trätinhark. Oftast fick man inhägna sådden. Svedjan kunne löna sig några år. Sen fick gläntan åter förslyas och så småningom blev det hallonfall, småskog och om det gav bra blev det förstås aldrig storskog.

Svedjandet började antagligen mitt i bronsåldern eller senast vid början av järnåldern 500 f.Kr. när odlingen blev mer kontinuerlig. Elden blev en hjälpare för att vinna naturen åt människan. Samtidigt som man tog till vara bästa nyttovirket fick man jämförelsevis goda skör-dar av råg eller 5 – 6 gångar mer än råg sådd i åker.

Under 1600-talet levde några svedjefinner på Dal bl.a. i Funnebo på Liannefjället. De liv-närde sig på att svedja – Påvel tycks ha varit jägare ochså och nämns att ha fällt en björn en annan gång fällt vargar ihop med en granne Anders. En son blev karduansmakare i Karl-stad och följde ej i fotspåren.

Denna betraktelse gäller ju bara 1600-talet. Antagligen började man svedja i mycket större utsträckning fram på 1700-tal och 1800-tal i takt med kraftigt ökad befolkning. En ytlig betraktelse på -kasen bland ortnamnen tyder på att de är rätt unga. Så ock många namn på rud och ryd. Rud/röd/ryd är alla dialektala varianter utan skillnad i betydelse där vi på Dal därtill har bråna. Alla beteckning på nyröjning eller att man tagit i anspråk släktens utmarker eller skogen. Samma gäller utgårdar, ödegårdar, tomter och sätrar blir småningom skattskrivna mantal när släkterna behöver mark för barn eller måg. Men de kan ännu under detta sekel återgå att bli ödegård tills de behövdes igen.

Begreppet åker tas förstås upp under rubriken åkerbruk, men må nämnas här mitt i boskapsskötseln med dess värde av en insprängd åker mitt i boskapslandet. Inte ens alla gårdar odlade säd enligt de jordeböcker jag tittat på. Smöret var förstås skatteguldet som var lätt att transportera eftersom dess värde var stort i förhållande till vikten och detta gäller Smördal. På Skogsdal hade man svårare att hitta åkerlyckor som dög till kontinuerlig odling.

Som synes var nyodling oftast något man tog till när släkten växte för mycket. Det fanns gott om mark men det var förmånligare att leva i en storfamilj. Staten sålde tomter och gav skattebefrielse de första sex åren i sina försök att få fler skattebetalare. Staten var inte minst i behov av mer "kanonmat" till alla krigen under detta sekel av oro i Europa. Och nyodlingen bestod mest i att bereda mark för husdjur i första steget ... där vi har svårt att föreställa oss hur många hundra års odlarmöda gradvis har öppnat landskapet. Det är egentligen först när nöden stått för dörren som människan utvecklat bättre metoder eller tagit i anspråk mer mark och mer effektivt.

Helgårdar, halvgårdar, torp

Först några ord om myntning. Vän av ordning frågar sig kanske vad det har att göra med en helgård? … jo, de första myntenheterna var intimt förbundna med jorden och dess produktivitet. Det är på sätt och vis svårt att skilja på vad är pengar och vad är jord. Eller i klartext man talar om myntenheten mark och samtidigt har man markland vars värde motsvarar 1 mark. Dess storlek bestäms av dess produktionsförmåga att svara en örtug skatt dvs. 1/24 mark i skatt eller en egendoms- och produktionsskatt på 4,17 %.

Nästa steg i definitionen av skatteunderlaget var begreppet mantal synonymt i början med såväl markland som 1:1 helgård. Tydligen underförstått ett ättesäte för en storfamilj. En helgårds storlek kunne variera från 400 – 1000 tunnland beroende på bördighet. Dess storlek minskade förstås i takt med att man antingen delade upp på flera eller att helgården avsöndrade ¼ eller 1/8 – torp. Exempelvis inom Holm socken slutade värderingen av hemman i att en helgård var ca. 200 tunnland i åker och hövall – en halvgård var ca. hälften så stor – ¼ torpet var ca 63 tunnland och 1/8-torpet 30 tunnland.

Även om inte benämningen markland överlevde den tidiga medeltiden, så var ändock principen den samma att ett mantal var en helgård. Den borde kunna försörja en stor-familj på 3–4 äkta par i enstaka fall upp till 7 par på 1600-talet. Halvgården var förstås hälften och försörjde 2–3 par medan torpet på ¼ var avsett för en kärnfamilj. Denna ordning och räkning ansluter sig till Västergötlands fördecimala räknesätt, medan andra landskap kunne räkna med tredingar och settingar.

Beskattningen av dessa var under Gustav Wasas tid enkel. Hans jordebok upptog bara två storlekar dvs. hel- och halvgårdar. De räntade 4 lispund smör per helgård vilket är 4 x 8,5 kilo totalt 34 kilo. Kyrkan hade en äldre beskattning som återgår på det halvnorska löparbolet sen Magnus Lagaböter vars skatt var en laup dvs. en korg som rymde 3 lispund smör. Vi ser av kyrkoräkenskaperna att man sen hade underliggande gårdar som räntade 1, 2, eller 3 lispund. Beskattningen ändrades inte så mycket när det gällde jordeboken, men däremot kom till ett otal gärder och skatter under 1600-talet.

Först mot slutet av 1600-talet med ökad befolkning och Indelningsverkets knekttorp började 1/8 och mindre enheter dyka upp i räkenskaperna. Liksom även begreppet sätesgård senare kallat säteri som första användes av adeln och sen av bönder. Sentiden anväde benämningen på många större gårdar. Även om de var en blek variant av några få gamla adelsläkters säterier om minst 6 mantal av gårdar runt en sätesgård. Bildandet av dessa storsäterier var tillåtet mellan 1569 och 1680. Den riktigt burgna adeln skulle helst kunna räkna sig till två säterier och kunna ge sin tillkommande ett helt säteri i morgongåva. På Dal var det egentligen bara Stake – Possesläkten som mäktade det.

Dessa mantal dröjer kvar i nuvarande jordeböcker. Liksom att i grunden återgår all ägodelning av jord på 1600-talets värdering och börjande kartering. Vid 1600-talets slut fanns ca 1000 mantal och även bruksenheter. Vi är ungefär där i dag igen efter en mellanperiod med runt 3000 bruksenheter som mest om man undantar 1800-talets backstugsittare ... och en fortsatt rationalisering kommer förstås att leda till att det bara finns säterier kvar i nyfeodal anda.

Ovan blev några begrepp odefinierade. Hult/ holt/ lund torde ursprungligen betyda skogsdunge och var speciellt skilda och synliga i ett skogsfattigt landskap. Kanske mest använt som björnbärssnår för unga blyga älskande.

Säter, bod och bodane har använts i säterbruk och möjligen med enkel sommarbod och hölada. Det förekommer som ortnamn även på Dal.

Lycka där själva ordet antyder något "inlåst" dvs. en inhägnad bit jord eller åker mitt i skog eller annat obrukat land. Med brukat menas i dessa sammanhang att man på något sätt kultiverat eller skött området.

Gata och fägata var allmänt ingärdad väg mellan by och marker. Gärdet kunne vara så väl stängsel som sten- eller jordsträngar. Senare har ordet gata fått vidare användning.

Tun var platsen för gårdens byggnader och möjligen en kålhage.

Holm och taka kommer ur Västgötalagens paragrafer om intag av jord ur allmänning eller bymark och kallades holmtaka. Taka gjordes ur ödemark och kunne kallas skogsrot

Historien lär oss hur relativt allting är ... och att inget är beständigt, men ändock går de gamla mönstren igen.