Ett mellanspel

Vill minnas att orden föll ungefär så, när vi runt 1950 var samlade hela socknen i skolan och skulle se den nya sockenfilmen. Munvädret var av den sorten som låter kommen-tarerna flöda efterhands de kommer på läppen. Ur mörkret hörde vi honom under viss munterhet. Vi pojkar höll sen på att tugga den en tid efteråt tills vi tröttnade.

Anledningen till kommentaren var att ett ung par från Rörby hade fått spela stenålders-människor. Det var då nästan utan kläder ... tur att det var sommar på filmen. Vi pojkar försökte liksom se bättre innanför hennes stora peruk. Den täckte det mesta av hennes kropp.

En annan scen väckte munterhet när "Fargalt-mannen" gick vägen genom mossen där långdösar och gånggrifter syntes i förgrunden och bronsålderns högar i bakgrunden på kullarna. Vet inte om filmens regissör menade att det var vanligt med fargaltar på stenåldern? Det är de ende scenerna en aīn minns såhär 45 år senare.

Under femtiotalet kunne man se vitsar på temat med mannen som drar hem sitt kvinns. TV-åldern och familjen Flinta gjorde kanske stenåldern rumsren. Det ställde frågan: Kanske våra förfäder var ungefär som vi? … fast klokare?

Sockenfilmen var nån sorts kulmen på den nationalism tyskarnas ockupation av Danmark väckte till liv. Antar att knappast förr och säkert inte senare har så många gamla seder livats upp som under "de fem förbannade åren".

Särskilt minns jag fastlagssederna med en vårbrud med följe av förridare, giftomän, och tärnor i vagnen och flera vagnar i tåget. De brukade låna vår charabanc när de åkte runt i byarna. De frågade efter gåvor åt vårbruden och bjöd till fest.

Hästarna med flätade maner och svansar. De bästa seldonen pyntade med rosetter och så även åkdonen. Samma sed gick igen sen vid bondbröllopen, så det etsades in i minnet vid flera tillfällen. Därtill också seden att gården där festen hölls lövades och med särskild "äreport" in till gården

Långt senare har jag förstått att dessa seder egentligen i vissa detaljer hade sitt ursprung i bronsåldern … i trakterna har man funnit beslag till seldon och annat som bevis för saken.

Under 1600-talet var det någorlunda likadana bröllospseder på Nordal. Fästefolket gick från gård till gård och bruden frågade efter gåvor till hemmet medan han frågade efter saker till gården. Givarna var välkomna till brudföljet från brudens gård och till festen förstås. För nordälingarna var det egentligen nog med det urgamla handtaget för att paret skulle vara vigda. Ett handtag syns på Laghällen i Högsbyn.

På Sundal var det lite annorlunda. Där fick bruden hemgift så som sed var bland adeln och antagligen var brudformuläret enligt Uppsalaformeln.

Många böcker har skrivits sedan 50-60talet och en del har t.o.m. trängt ut till biblioteken. En del av 1900talets nya kunskap har blivit var mans egendom. För vanligt folk kan man ställa den antika vetenskapliga teoretiska frågan "Existerar världen eller delar av världen förrän vi fått kunskap om den"? För ointresserade och forskare gäller däremot snarast ett kaos: "Vad är sant och vad hör ihop?"

Den kaotiska vetenskapen har fått en del hjälpmedel såsom C14-metoden så att man "exakt" kan datera och skapa en tidsordning. En förutsättning för att undersöka orsak-verkan-samband. Samtidigt har det flyttat många gamla dateringar och oftast bakåt.

Detta innebär att gamla världens navel ej nödvändigtvis har legat enbart vid Nilen eller i Tvåflodslandet. Vi får en västeuropeisk kulturpol runt Biscayabukten och senare även södra England. Går vi ž Magnusår 6200 år bakåt blir en naturlig pol vid Carnac Bretagne. Går vi ytterligare ett kvarts Magnusår bakåt 12000 år bildar alla grottorna i södra Kolonialmakten La France och Baskien ett stort kulturområde och fortsätter ned med Atlantkusten i Portugal bl.a.

I samma takt kunskapen ökat har förstås våra värderingar ändrats. Allt mer sällan hör man värderingar "primitiv och kult" eftersom vi förstår att det vi ser har varit helt vanliga seder och bruk. Våra förfäder är i den utsatta positionen att de har aldrig en försvarsadvokat. Ingen domstol "hellre friar än fäller" om bevisen är otillräckliga om man vill pådyvla dem något eller mäta med våra dagars mått.

Varför skulle vi kalla teckningen av Fan primitiv, när vi i Tyrolen kan köpa liknande turistsouvenirer i dag. Där frågar vi bara efter priset utan att tänka närmare på att tyrolerna försöker göra det bästa av sin omgivning och leva av den. Ett sätt är att använda naturens gåvor till en sammansatt bild av naturen. Man kan inte skapa estetiska bilder utan att älska och känna det man avbildar.

Denna bok handlar uteslutande om förfädernas tankevärld i bild och symboler. Endast två bilder av fysiska lämningar kommer med från den äldre tiden i detta avsnitt.

Runt 25 000 år gamla synålar av hästens mellanfotsben. från Pekarnagrottan, Mähren Tjekoslovakien. Ett av få gamla kvinnoredskap Tiden sparat. Vanligaste fynd är skrapor, knivar och skäror samt förstås krukskärvor när man lärt sig göra keramik. De var en förutsättning för lagrinegn.

Den s.k. Würmistidens kulmination var för omkring 22000 år sen. Under istiden var det gott att kunna bereda och sy kläder i skinn och veta vilka skinn dög till vad. Våra dagars inuiter har bevarat kunskapen. Den slås antagligen snart ut av anoracker och parkas i nylon och med konstgjort foder, men ändå.

När vi ser dessa fina nålar måste vi se allt arbete bakom och tänka oss resultatet. Allt skulle göras för hand. Det ende vi kan jämföra med i våra dagar är när kvinnorna gör sina bygdedräkter från lin till finaste linne. En sådan dräkt kostar kanske 50 000 i dag och betingar minst ett halvårs arbete på heltid. På samma sätt höll istidens kvinnor på att skapa kläder. Bronsålderns tycks ha varit lite enklare. åtminstone sommarens dräkt behövde bara var ett kortkort skört och en enkel väst med spänne.

För jämviktens skuld får vi ta även en bild av mannens redskap. De dominerar förstås i fynden i den tidiga kulturen. Medan djuren och kvinnan dominerar i de mer konstnärliga fynden eller till över 90 % i bilder som föreställer människan.

Bilden illustrerar "resten av isberget". Normala bo-platsfynd rymmer bara fyra små beständiga fynd inom urvalet här, såsom smycketänder, yxans stenhuvud, fiskkrok i hårt ben, pilspets. Allt annat har tiden tagit och ändock visar bilden bara en del av en boplats alla verktyg och prylar.

Ja, vad rör historien oss?. Det är förstås oftast en ren privat fråga. Vad har jag själv för nytta av att veta? En del av oss har antingen själva forskat eller andra i släkten har tagit reda på vår släkt så långt kyrkoböcker och annat för oss. Det innebär i regeln som längst till 15-1600-talet. Genast när man blir medveten om sin släkt känner man att man har en djup rot i tiden och ofta knuten till en plats eller ett landskap. Det ger stadga i ryggraden.

Likadant fast annorlunda är det nog med en saklig allmänhistoria några tusen år bakåt. Det är dock fortfarande ungefär likt i min ungdom att historieskrivningen börjar med vikingatiden och Ansgar. Allt bortom det är primitiva vilda … vildare ju längre bakåt man tar sig. Det är en fråga om romersk och kristen kulturimperialism. Det har irriterat mig en del genom åren eftersom jag är säker, mina förfäder var inte vildar.

En önskan att bevisa detta har legat bakom min önskan att få fram en relativ sanning om våra förfäder i Norden. Och eftersom jag tidigt såg att vi har varit en del av den stora kulturen i den s.k. Gamla Världen, vill jag knyta oss samman med dem.

Nu är jag visserligen av karelskt schamansläkte med en viss extra känslighet för vissa saker. Som barn brukade man säga jag har en livlig fantasi. Nåja, jag avslöjade aldrig hemligheten, nämligen att jag var så otroligt påläst att jag kunne plocka fram nån lämplig bild ur minnet och konstruera en ny verklighet. Därmed sagt att det blev en vana att alltid bygga på ett grann av verklighet … det är så uppfinnarna fungerar skulle jag tro.

Jag måste säga att jag högeligen beundrar de angloskandinaviska forskare som vet precis att förfäderna var fyllda av fruktan för månen och andra himlafenomen … därtill var deras liv ett enda elände. Förmodar att de grävt fram någon urtida bok som på ren engelska och svenska berättar om förfädernas tankevärld.

Spydighet å sido, vi må se vår begränsning och veta vad vi kan utsäga och vad som är fakta. Spekulation är att pådyvla förfäderna saker ur vår fantasi. Det är förstås sannolikt att likt i våra dagar en mindre procent hade en livlig fantasi och även fruktan, men bönder är bönder i alla tider och på alla platser.

Jag utgår från att normalt var deras vardag ett nökternt kalkylerande av alla ingående faktorer. Av nån anledning blir det mer magiskt om man kallar faktorerna "Makter", fast vi menar faktorer som väder, torka och värme i jorden, sol, regn.

Ett för bönder vanligt begrepp känner vi till från medeltiden, nämligen att "skära jorden" som en symbolisk handling. Det förebådar all omsorg om jorden från alla håll. Våra nutida bönder har i grunden samma omsorg såsom gödsling av jorden och beredning före sådd vid rätta temperaturen. Utsädet prepareras med gift för att "skära" det mot mögel under om groningen bl.a.

När väl växtsäsongen börjat är de ute på åkern titt som tätt för att se om de behöver någon mer gift eller gödsel för att "skära mot makterna" … ja, t.o.m. just före skörden kan man bespruta vissa växter för att uppnå ett vist resultat.

Därmed vare sagt att vårt språkbruk kan lätt ge önskad färgning åt en normal beskrivning av det praktiska livet. Vissa av de arbetsmoment vi ser på våra hällar kan vi finna exakt lika på en del håll i världen den dag i dag. Egypten var dåtidens stora kultur och vi fick en typ av årder därifrån. I Egypten använder småbönder fortfarande metoden och det snarlika årdret som är lämplig i fet mylla som bara behöver röras om och luckras.

Å andra sidan var vi inte alls primitiva utan tillämpade exempelvis Egyptens teknologi jämsides med dem. Därmed sagt att våra förfäder kände nog inte mer fruktan än egyptierna och vad annars man pådyvlar mina förfäder.

Många må vara klentrogna in för mina tolkningar. Det strider mot vad vi lärt. Även jag har gått igenom processen från att se ned på våra förfäder till att se dem som farfar och morfars föräldrar.

Nu lever vi i en värld som kan behandla huvudjägare på Borneo, bushmän i Kalahari, Clinton, Jeltsin, Saddam Hussein, Milosevits med samma servila respekt. I och för sig har maktmänniskor för det mesta alltid kunnat umgås, medan dessa alltid sett ned på dräggen. Det nya är att man kan få se älskliga program där nån ung tjej är mitt bland bushmännen och tar dem precis för vad de är och blir en av dem. Det är mina tag och hon är en äkta stoiker, fast hon knappast vet vad det är.

Först när jag började behandla forntiden utifrån den attityden började de släppa till sina hemligheter. De är inte alls så hemliga och magiska när det kommer till kritan. Våra föreställningar sitter i vår hjärna och inte i de lämningar och fakta vi kan finna i det förgångna!

De hade likt oss väsentliga problem att organisera livet och få brödfödan. Nämligen att kunna skenbart reglera tiden och få saker gjorda vid rätta tidpunkten, eftersom de levde i takt med naturen. Det var en fråga om att ordna seder och bruk så att de kunne leva gott. Hur invecklade sen ritualen är en fråga om folktäthet.

I vår glesbygd var det rätt enkla seder mer likt våra egna i små samhällen med majbrasa och midsommarstång. Däremot de såkallade högkulturerna hade råd att hålla sig med prästerskap med ceremonier och långa mystiska skådespel. Dess underliggande syfte var att fåfolket att fungera som gudarnas ben. I klartext ben åt de prästerskapet när det tolkade gudarnas vilja.

Vi behöver inte skämmas över vår enkla kultur i glesbygderna i Norden. I synnerhet inte i dag, när vi vet att ju mer vi förbrukar desto mer äter vi av den naturen. Den ska helst bestå in i evigheten.

Boken handlar också om bakgrunden till en del av vårt beteende. Det är organisationen av helt vardagliga ting vi aldrig tänker på. Dessa problem har tagits upp och stöts och blötts av våra förfäder allt eftersom de dök upp. Det finns inget skäl att använda ordet "redan" om det vi ser dyka upp.

Det var bara en fråga om att man insåg att vissa saker måste regleras. Såsom att vi kan se att man förbjöd att använda öppen eld om sommaren … eller införde förbud att jaga diande rådjur. Norrmännen har inte lärt än att man ska inte klubba ungsälar.

Det förmodas att läsaren helst genast vill komma till de väsentliga frågorna om just Nordens tidiga idéer, seder och bruk. Därför behandlas Nordens ristningar och de stora frågorna om organisation, ritual och tideräkning i första delen. Andra delen är en mer ingående förklarande del med mer utförligt om de stora kulturer vi tagit mycket intryck ifrån direkt eller indirekt via mellankulturer.

Likaså dras tråden bakåt så långt vi kan skönja. För Nordens begränsar istiden hur långt bakåt vi direkt kan blicka. Även om österbottningarna tydligen ska vara värst och gå bortom den. Mälardälingarna vill också vara värst, men den delen av världen steg fram sent i tiden. Men vårt släkte har förstås invandrat från kulturerna längre söderut och har under den tiden människan existerat haft lika stor intelligens och hjärnvolym som andra.

… och sen det faktum att under den tid vi kan överblicka har människan haft ungefär samma hjärnvolym överallt i världen. Egentligen har vi för stor hjärna. Kruxet är att kunna väl utnyttja och lösa de problem som kommer. Men när man väl löst dem sitter de som mönster vi nästan slaviskt följer i årtusenden.

Detta kapitel är en uppmjukning in för vad komma ska. I följande avsnitt handlar det om ett stort urval av i synnerhet Skandinaviens ristningar. De är arrangerade efter förfädernas värsta eller viktigaste problem. I våra dagar skulle man kanske kallar det idéhistoriska begrepp, men de är nog vår vardag ochså. I den mån det är möjligt är genomgången kronologisk, men det kan inte undvikas att hoppa fram och tillbaka i tiden för att uppnå begriplighet.

Gwion Gwion är ett område i nordvästra Australien med den mest underbara hällkonsten man kan tänka sig. Om något är världsarv är det detta. Det är änny mer fantastiskt när man ser bilderna i färg. Vi kan dock inte vara säkra på att färgerna är de ursprungliga.

Jag väljer att visa dem i svartvitt där vi ser den underbara linjeföringen. Flickan till höger skulle kunna vara från en dansbana hos oss och kvinnofigurerna är alltid koketta. De andra figurerna visar en underbar behärskning av figurer nånstans mellan verklighet och fiktion.

För mig är området så nytt att jag vill inte säga för mycket i detta skede. Vi håller på med Michael Barry att diskutera och försöka formulera en gemensam analys

Det fantastiska är att man kan datera det att vara runt 17000 år. Inte ens de ursprungliga australierna vill riktigt kännas vid dem som sitt arv. Dock finner man små detaljer som kan tyda på kontinuitet, men det är ju en lång tidsrymd. Vid denna tid fanns nära nog en landbrygga till Australien så det var lätt att ha kontakt med resten av världen. Då menar jag ett band från Australien till Spanien där vi ser målningar som är lika till naturen och som har sin lika i Afrika.

Det är tyvärr så att än så länge anser vi kära Lucy vara ett kreatur, fast vi alla har blod därifrån om man ska tro "dödgrävarna".

I vanlig ordning har européerna gjort urbefolkningen misstänksamma. De tror vi vill stjäla deras arv och vill inte gärna att vi ska upptäcka det och utnyttja det för vår vinning. Jag tycker förstås att det är ett världsarv som även berör oss. Men då får vi också respektera arvingarna till Gwion Gwion och behandla dem som jämnlika och ta hänsyn till deras önskemål.

Pilbaraområdet tror vi har varit enbart för kvinnor. Man har fortfarande traditionen med särskilda områden för kvinnor. De har en underbara humor och distans … "Ja min herre" kanske kvinnan längst till höger säger i speful underdånighet. Det orgiastiska paret visar också humor.

Plötsligt kände jag mig nära dessa kvinnor när jag delade upp bilderna i kategorier. Hälften av bilderna kan vara manliga, men även knutna till naturen. Resten är kvinnornas värld med barnsbörd som på denna bild … mensen … maten. Jag tror kvinnor känner igen sig.

Maten har alltid varit kvinnans område. Det har varit hennes ansvar att fixa mat om männens jakt och fiske slog slint. Därför fick de söka sig till växtriket och lära känna allt ätligt. Våra kända jordbruksritual tycks också vara uppfunna av kvinnor.

Förmodligen är dessa betydligt yngre än Gwion Gwion och är ibland huggna över större manliga djurbilder. Men de är så pass gamla att nutiden australier inte riktigt vill kännas vid traditionen. Jag tycker även denna genre är underbar.

Min bekantskap med dessa har varit ett lyft i min a tankegångar och jag har inte hunnit smälta intrycken riktig än. Naturligtvis ställer sig frågan "Varför har vi inte denna avancerade konst? … för Norden del är det naturligt svaret att vi var nedisade. Men inte ens grottorna visar konst i klass med detta. Samtidigt får det oss att inse att i 50000 års perspektiv var våra förfäder långt ifrån smutsiga vildar … åtminstone i Australien.

Denna bild har fått myrorna att krypa på min flint. När man väl har sett så många nordiska symbolristningar som jag, finner man mycket nordiskt i den. Det kunne vara en normal boplatsristning från nån ort i Norden.

Sanningen är att den är från Namibia. Frågan blir då "Var några Nordbaggar på tur för mycket länge sen?

… till verket.