Lingua Franca i forntiden

Lingua Franca i forntiden

De forntida kulturerna viste allt om algebraisk logik i symboliken. De gjorde iconer som blev allmänna i stora delar av världen. En genomtänkt icon kunne stå för en process, ett fördrag, eller vad som helst man behövde ange som en känt företeelse. Men vi behöver förstås såväl kunskap som fantasi för att förstå detta symboliska språk

Troja, Arier, Mitanni, handelsmän, bördiga halvmånen, Mitra, Varuna, Nasatyas, Hettiter, Hurrit, Ugarit, Nuzi, Persien, Minoerna, Den Nakna, Gilgamesh, Tjuren styrka, högsätet, Djurkretsen, Teshub, Tudhaliyas, AEDICULA, Mursilis' traktat

Lingua Franca| Tredelat månår | Indus 1 | Den NaknaAstrosymboler | Sliprännor | Iconografi | panel | hem

Stenmonument | Ritualristningar | Bronsålderns idéer | Vikingarnas anor | Medeltid | Stormaktstid| Tolka symbolik | Förklaringar | tidslinje | litteratur | globala länkar |

I arkeologins barndom byggde man av naturliga skäl mycket på teorier i brist på kunskap och större mängder artefakter. Tyvärr använde man okritiskt en del litterära alster såväl från 1800-talets nationalism som från tidig medeltid. Vilket innebar att man gick ut och sökte bevis för det litterära stämde med verkligheten. Oftast saknar man proportionerna där en liten detalj snabbt kan fylla agendan om man navelskådar.

Det är i mycket vad jag kallar Heinrich-syndromet där han på jakt efter Troja fann något helt annat. Lite tur hade han väl att han gick på en guldrik plats och i hans efterföljd har arkeologerna fått ett särskillt skimmer i ögonen när de gräver där det kan finnas guld. För Sveriges del har det inneburit att en mycket stor del av utgrävningarna har gjorts på Gotland och i Skåne. I Skåne är det delvis tätbebyggelsen som drivit fram grävverksamheten och likadant är det på andra sidan av sundet. Resten av Sverige existerar nästan inte arkeologiskt.

I Europeisk perspektiv har vi ytterligare ett litterärt filter i begreppet Arier och Indoeuropéer. Arier är en litterär produkt med negativt värde, medan Indoeuropé egentligen är ett bra ord för att täcka kulturgemenskapen från bortre Indien till Atlanten och Alta i Nordnorge. I samband med detta finns den akademiska teorin om "maktstrukturer", vilket är något malplacerat med hänsyn till glesbebyggelsen och att Norden tycks ha varit ett ritualsamhälle fram till runt 500 AD.

Stora folkrika kulturer föds inte över en natt. Hittills har man i Främre Indien funnit runt 2600 bosättningar och fyra stora städer med kanske 30000 innevånare och befolkningen bör ha varit minst 300000. Det finns inga arkeologiska bevis för ett "ridläger" med så mycket folk att de skulle ha kunnat erövra Indien och än mindre sprida sig över hela Europa. I Indien lyser de blonda och blåögda med sin frånvara. Det borde synas eftersom inflyttning från Afrika syns tidigt i den indiska konsten. Om man vill ha ett rimligt svar får man nog droppa arierna.

Mycket av bevisföringen ligger i tidig språkanalys där man konstruerar och rekonstruerar specifikt Indoeuropeiska ord. Exempel har tagit från hästar färger där babru = brun, parita = ljusblek, pingala = rosa. Man har tagit orden från Anatolien och mitt emellan Indien och Europa ur en hurritisk instruktion för stuteri och dressyr. Det är bara det att såväl engelska om tyska är sena koncept där "german" vist myntades av Caesar om "bröderna i norr". Räkneordet "satem" är också en sen konstruktion som kom med decimalräkningen och där faktiskt finskans "sata" tycks vara rätt nära. Det godtas dock inte av lingvisterna för att finnarna ska bli "bröder". Men även den lingvistiska ariska skolan är på väg utför.

Vid tiden för hästhandboken från Mitanni var åtminstone skriftspråket inte särskillt utvecklat. Man använde stavelser på samma sätt som i sumeriskan och det fanns ingen verbböjning. När man ska uttrycka "att para" upprepar man infinitiven PA_PA dvs. "på-på" och de stämmer väl med företeelsen.

Man ska vara försiktig med att använda vår tid eller sentidens koncept på en tid som ligger exempelvis bortom 1500 f.Kr.. Detta i synnerhet som vi ser en gradvis proces från ett ritualsamhälle där alla verkade i en gudoms namn. Det är naturligtvis en följd av själva ritualet och vi får en ständig form av "dativ" i språket som refererar till att man är underordnad. Det analytiska tänkande kommer senare och då vi får "objektet" som indikation på att man analyserar orsak -- verkan.

På dessa sigill från Nuzi, Iran omges hjälten Teshub med djur från Djurkretsen. Vi känner igen Pegasus, Fisken, Fågeln, Lejon, Stenbock och Skorpion

Från Norden vet vi att hästar och större stall var en sak för överklassen nästan fram till vår tid och rytteriet rekryterades från överklassen bland bönder där man under medeltiden kunne nå adelsstatus dels genom ägande dels genom militära bravader. I angelsaxiska Kents lag stipuleras hur mycket ägande man behövde för att bli "freeman" dvs. fem helgårdar.

Kanske att överklassen långt tidigare hyrde eller anställde stallmästare från det erkända Mitanniriket. Med dem kom den vokabulär man behövde. Vi vet även från romartiden hur rytteriet tog efter det främsta parthiska rytteriet rustningar, teknik och detaljer vi ser i Iran. En del vill tolka inflytandet som invandring, men vi bör nog börja med handeln.

Detta är exempel på kulturell influens som pågått så länge man medvetet handlade över stora avstånd och då sökte de stora kulturerna. … människan är sig lik. Handelsmännen kunne betala sin resa med sällsynta saker från sin egen hemtrakt eller annat av högt värde. I tidiga järnåldern var metereoitjärn gåvor till kungar och lönades väl.

På tal om hästar fanns en period på handelsmännen och seglarna hade "sjöhästar" och prydde dem med hästhuvud som galjonsfigur … se Sjöhästar

I gallopp känns det som om man flyger fram. På Pegasus från Indien hade det blivit "den vilda ritten".

Det är naturligt om det i Indien med stort folkunderlag snabbt växte fram en överklass som sysslade med invecklade ritual Tack vare Rigveda känner vi till ritualet med Hästen och Geten vilka sannolikt symboliserade Pegasushästen och Rebhus /Stenbocken mot slutet av bronsåldern då vårdagjämningen kom in i Pegasus. Det finns en indisk hällristning med en flygande häst. Man har gärna en bock som sällskap åt vilda hingstar för att lugna ner dem … alltid gott med en kompis.

Hästen blev mannens snabba kombis men också offerdjur om våren. Det finns utförliga sånger i Rigveda om hästoffret. Jag har en känsla av att några sånger även nått Norden under bronsåldern och där hästkött var gångbart även i nordiska nobla hem. För folket var det kanske geten man hade råd med eftersom den alltid var "fattig mans mjölkko av lämplig storlek för en rituell slakt om man nu inte tog ett lam. Ritualen var kanske inte mer invecklade än när man i Västergötland och Karelen "doppar i grytan" till jul … på gammalt vis.

Som sagt det finns inte bevis för aggressivitet vid den tid man tror det skedde folkvandringar. Däremot har nutiden genom satellitfoto fått fram att Indusdalen sannolikt bestod av två floder Sarasvati - Sindhu och det måste ha hänt stora omvälvningar i naturen när dessa förenade till dagen Indus. Men Indisk arkeologi går i barnskor … det havde väl inte varit lämpligt under engelsmännens dominion om man grävt fram ett Indien större och mäktigare än England?

Naturligtvis måste man generalisera en del för att greppa helheten. Nästa argument är att lingvisterna funnit "indoeuropeiska" namn på gudar i dokumenten från Mitanni i mitten av andra årtusendet f.Kr. Man menar att namn som Mitra, Varuna, Nasatyas i det hurritiska gudapantheon skulle vara bevis för arier … men det var väl indier som uppfann dessa iså fall? Vilka gudar hade ryttarna som kom från stäpperna eller varifrån de nu kom?

Några få gudanamn är som uttrycket "en svala gör ingen sommar" dvs. man gör specialfallet till generalisation. Man kan inte ta några ord ur ett helt dokument och göra dem till lag. Då får man hellre söka efter kulturell influens och fråga sig hur gamla företeelser är dessa. Första dokumentet vi har är inte kulturens början men vår kunskap början. När det gäller skrivna dokument får vi fråga oss vad viste skrivaren, vad viste läsaren?

Exempelvis i Indien menade man länge att Induskulturen började runt 2600 f.Kr. men nu har man funnit kulturella artefakter från samma tid som i Sumer och Egypten där man flytta tillbaka "kulturens början till ca 3400 f.Kr. Vi I Europa kan tack vara våra stenbumlingar allmänt börja med dösarna ca 4000 f.Kr. dvs. spridda över stora delar av Europa. Anläggningarna i Carnac, Frankrike är sannolikt till delar äldre än detta.

Det är helt enkelt så att bristen på material begränsar vår kunskap. Det är också naturligt att senare bebyggelse på attraktiva platser har dolt lämningarna. Undantag är platsar som blivit ödelagda av civilisationerna och där man ur sanden kan gräva fram lämningar såsom mycket Sumer och Egypten, men där floden förmodligen tagit mycken bebyggelse.

Vi vet att kulturen är kontinuerlig i den "Bördiga Halvmånen" och vi får kanske räkna med nära 10000 år av kultur där Catal Hüyük i Turkiet är bästa exempel och fortfarande är endast en bråkdel av staden utgrävd och analyserad. Om vi då får text från ca 1500 f.Kr. i Mitanni ungefär mitt i halvmånen hade platsen många tusen kulturhistoria bakom sig. Med detta menas då såväl odling som husdjursavel plus en handel som bundit samman större områden. Vi vet från Norden att handeln med flinta började nästan omedelbart isen lämnat landet eftersom flinta finns bara på vissa ställen. Men arkeologerna har förstås alltid leta efter "hög kultur" och gärna bearbetad stenkultur och underskattar landsbygdskultur i småskalighet

En del av mystiken skapas genom att man använder original namn och begrepp utan att översätta dem till nutidsspråk. I Egypten döljs de ursprungliga namnen ofta av grekiska medan det vore klokast att översätta till vad namnet betydde på vårt språk i dåtiden. Då skulle vi förstå kulturen bättre.

Även i våra dagar använder jurister och lagskrivare "Latin" och latin i sina texter och det är ofta yrkets fikonspråk som man menar ska vara mer exakt än normalspråk … och det gäller förstås inom andra områden också. Men även i forntiden hade man vissa naturliga delar i en lag såsom beskyddare, tillägnan, laggivare och värnformel. I Högsbyn på Dal finner vi några av elementen såsom exempelvis värnformeln och laggivaren samt underförstådd beskyddaren Den Nakna.

Ett fördrag från Mitanni nämner "gudar" dvs. begrepp ur världsordningen Varuna = ordning och sant tal; Mitra = kontrakt och fördrag; Nasatyas = lagbröderna och sannolikt finns Nabu = skrivaren också med i bilden. Istället för att skriva en mening om lagens helgd nämner man dessa namn. På Laghällen i Högsbyn finns ett särkilt parti med dessa begrepp i form av hällristad symbolik.

Det är därför vi kan fråga oss om det fanns ett "lingua franca" i Mellanöstern som skulle tillgodose att man exempelvis kunne skriva lagar, avtal och kontrakt mellan olika kulturer. En sammanbindande faktor var att sumeriska kilskriftspråket kom att användas i hela området fram till och med sista årtusendet f.Kr. dvs. på samma sätta som Latinet fram till våra dagar har dominerat mycket officiellt språk t.o.m. våra dagar. Det är kanske inte lätt att se samma företeelse i ritual och bruk i mindre sammanhang, såsom exempelvis björnriterna där man alltid gav Honungstassen utrikiska namn när det var tid för jakt. Allt var förstås beprövade metoder som skulle säkerställa en säker jakt.

Utanför de stora skriftkulturerna har vi en bra källa om vi bara kan tolka innehållet på ett rationellt sätt. Det är prästkungar och handelsmäns sigill och etiketter. Kulturerna hade sina uppgångar och nedgångar men det grundläggande innehållet fortsatte eftersom människan är bundna till vad man kan.

I Babylon - Sumer var Sargon av Akkad runt 2300 f.Kr. den första trendbrytaren från prästkungar och stadsstater i.o.m. att han med våld samlade ett rike från Levanten till Persien. Hans sigill utstrålar en annan världsordning med förmänskligade gudar. Men snart nog var man tillbaka till det gamla även om flera försökte att samla ett större rike. Kanske Egypten var förebild. Men just småskaligheten tycks ha blivit modellen som sen även Europa tog över med en och annan "världshärskare genom tiden.

Från den livliga perioden under andra årtusendet f.Kr. har vi lämningar från Anatolien och norra Mesopotamiens kulturer såsom Hettiterna, Mitanni, Hurrit och Ugarit. Där kulturen utsträckte sig från Ugarit vid Medelhavet till Zagrosbergen och Nuzi, Persien och med influens och utbyte även med Minoerna Havet och österut till Indien … "följ pengarna".

En del tolkare menar att sigillen är dekorerade med demoner från undre världen … svårt att förstå när det gäller flygfä och annars kända djur. Av de sigill jag sett tycks det ofta vara icon från Djurkretsen … vad annars? Det vore kanske inte lämpligt för en prästkung att skrämmas med demoner. Men om man använde normala iconer från Djurkretsen och ritualastronomin folk kände till gav det ett intryck av stabilitet och att prästkungen verkligen var en ledare för folket. Dessutom var hans andra funktion att vara kapabel att försvara sitt folk mot reella fiender, medan det var osannolikt att fiender kom från underjorden.

Det är därför tjur och lejon samt örnen blev så vanliga symboler för styrka och förmåga att vaka över folket. Eftersom det var ett ritualsamhälle var kanske inte det totalitära maktbegäret gentemot folket så stort. Vi vet så lite så vi kan inte finna undantag men sekterism är en allmänmänsklig företeelse i alla tider där folk samlas.

Naturligtvis påverkas folk av ett upprepat budskap om ledaren som ett lejon och en tjut. Det är ju det folk vill höra för att själva slippa slås mot eventuella fiender. Folk ser gärna att andra strider bara det inte kostar för mycket i fredstid. Det vore oklokt av en ledare att vis vapen riktade mot folket eller annars försöka skrämmas. I stället framställer de sig själva som den goda herden för folket.

Vanligtvis blev det överklassen som bar upp prästkungen i ett system vi känner som "hirden" i Norden där kungen = ledaren valdes ur den jämbördiga hirden och egentligen var det bara för viss tid. Men människonaturen är ju sådan att man gärna ser sin son fortsätta och kanske blir ett stöd på gamla dar. På papperet fick egyptiska faraonen efter vist antal år springa runt stan för att bevisa att han fortfarande var "den stora Tjuren" … men vist fans faraoner som styrde till de blev 90 eller något sådant.

Detta sigill är från Ugarit på syriska kusten. En hamnstad där alla vägar möttes och där man funnit Kret-eposet som är en viktig källa till förståelsen av Bibelns ursprung

Vi ser den Unga Älskaren bringa sin tribut till Dan Nakna med breda höfter vi ser i området. Hon är omgiven av ett par hovdamer på fint språk. Från början var det "Asvins eller Nasatyas" vilka var hjälpare och i vissa sammanhang hade sina funktioner såsom exempelvis "bevattning och gödsling" i Inannamyten.

Sammantagen tolkning ger att Den Nakna hade inkarnationen Auriga eller en symbol för de himmelska vattnen I vissa delar av Mellanöstern var vatten en mycket eftertraktad förutsättning för fruktbarhet. I Sumer regnar det bara 200 om året och man kan uppfatta en del texter som att de försökte med ritual och offer frambringa regn.

Vid vissa sigill känner vi till ägaren och där de då i regel hör till prästkungarna som kanske använde det i flera generationer. Det ger oss anledning att anta att sigillen i regel var propaganda för de styrande lokalt…. Det är ungefär det samma som kejsar Augustus myntning av pengar och spridning av kaméer och annat med hans bild. Den mest imponerande är en bild där han sitter mitt i skaran av gudar … normalt ser man annars bara Jupiter sittande på en tron. Senare kejsare försökte sitt bästa att bli lika bra på idolreklam

Ett sigill från Syrien ca 1800 f.Kr. Vi ser Den Nakna med drag av Indiens motsvarande. Hon står på Oxen under henne

Den nakna har många namn och avbildas från Indien till Levanten som naken med inramning av lotusstänglar som egentligen är Nasatyas/ Asvins dvs. hjälpare. Eftersom hon avbildade det kvinnliga och fruktbarhetens flöde var hon omhuldad av kvinnorna. Vi kan läsa i Bibeln hur patriarkerna hade svårt att få kvinnorna att överge henne

Förutom "hjälparna" som i hoven blev en överklass användes principen om par också för att skapa arketyper av motsatserna mellan det vilda och det tämjda. Det börja med Gilgamesh, hjärnan själen och han kamrat Enkidu, kroppen som gör sakerna och i början har de tjurens underkropp eftersom de tillägnade sig Tjurens styrka när de tämjde den. På himlavalvet är Oxen den tämjda och i Levanten var Taurus vår Valfisk. På Denderas zodiak ser vi det tämjda lejonet Sfinxen på Leos plats medan det i närheten finns ett vilt lejon. Tvillingens stjärnbild avbildas som olika och senare blev de ett par av hästkämpar med den ena i sadeln.

Ett annat exempel floden Vintergatan och kanalen Floden som rinner ut vid Rigel. Där Floden i Djurkretsen var aktuell ca 2400 - 2000 f.Kr. Ibland avbildas Floden med tre våglinjer, men de kan stå även för Vintergatan eller den första på land Ea/ Enki och senare Vattenmannen.I detta sigill är den oändliga skruven förmodligen Floden /Kanalen och kunne betyda "fördrag.

Folkmun kallar gärna en vågig linje "ormvindling eller orm". Men man får titta om det är huvud och möjligen svans för att se att de är ormar. Annars symboliserar de obestämd tid medan sågtandslinje är tid delad i bitar. Logiken är precis samma som om vi genomtänkt skulle skapa logikens regler för tecknade element. Naturligtvis kan våglinjen också användas för vattenflöde men avbildningar handlar oftast om nån form av ritual i Tiden eller längs den abstrakta Tidsfloden Det tar tid att följa en våg eller orm.

Tiden har inget rum utan är ett flöde. Ormen har däremot massa och utsträckning i tiden och användes att avbilda bestämd rumtid och exempelvis materialiserad i skörd. Den orm dvs. Serpens som Opiuchos Skördekarlen bär är skörden, medan Hydran är jordens livmoder eller underjordsfloden på vilken det sådda kornet gör en resa mot döden och vilofasen.

En Sitting från Nuzi Iran där vi också känner igen Lejon och Hjort vilka var vanliga i Levantens och Mitannis symbolik

Det är möjligt att "stolen / tronen" i symboliken egentligen skulle avbilda den äldstes position och det är i avbildning alltid ett lagligt begrepp tillhörande världsordningen. Man skapar ofta distansen genom att gudar sitter medan prästkungen / prästinnan står. Ett annat sätta att skilja en ledare från folket var "fotpallen" … se nedan… här på Dal hade man högsätet som på Slätdal var en liten bänk för husbondeparet medan den på norra dal var en kubbe/ stol för husbonden. Överallt möter vi små variationer på samma tema

Gudinnan på stolen kallar jag en "sitting" och i utomhustemplet i Hazor det forna Kanaan/ Fenicien sitter hon på en plats i ringen som säger att hon var stjärnbilden Vågen. Hon är tillväxten vilken liksom är en balans mellan att få alla krafter att enas om att växa. Livet är en vågbalans mellan tillväxt och nedbrytning samtidigt. I detta sigill finns inte många djur och de finns mest på andra halvan av Djurkretsen. Men här finns lejon, oxe, get och hjort från Djurkretsen. Hjorten förekommer ofta i Anatolien och var förmodligen en stjärnbild framför Perseus. Även I norden symbolik fanns Hjorten alternativ älg eller ren i norr.

Detta sigill ska vara från Babylon och förmodligen sista årtusendet f.Kr. vid vilken tid vi ser en "sitting" på våra hällar

I sigillen har varelsen i höger nedre hörn samma form som fiskvarelsen Oannes men med kombinerad horn och vegetativ krona. Sittingen är förmodligen drottningen och detta par kan vara Auriga, Oxen och Floden. Vi känner igen Lejon, Vattenkrus (bevattning), Plog (Stora Björn) samt skördemänniskan Skorpion. Vid sidan av denne finns en nymåneskära och två skålgropar vilka på samma sätt som i Norden symboliserar "andra säsongens början och Ramadan.

En enkel skålgrop användes som symbol för början av första säsongen. Par av getter har sen urminnes symboliserat "hjälpare" och ofta är det Tvillingens stjärnbild som i Sumer var en Janusfigur mellan gamla och nya året. Egentligen var året delat i två halvor eller odlare och avlare hade var sitt halvår i symboliken med "nyår" vid var sitt halvårsskifte.

Vi har sällan exakta dateringar av dessa sigill. Vi vet ej heller från vilket kulturområde de kommer. De kan växla i symbolik men ändock hör innehållet till den himmelska sfären och Djurkretsen. Förutom dem i sigillet ser vi Dubbelhövdad Örn/ Gam, Fisk, Vattenorm, Orm, Hornad Orm, Tvinnade Ormar, Solörn, Fågel, Falk, Hare, Pegasus-häst, Underjordens Ansikte och Skorpion är alltid ett säkert tecken på tillhörighet till översta sfären.

Man delade livsrummet/ rumtiden i tre sfärer / världar på samma sätt som vi egentligen gör. Det är bara det att vi lever inte i ett natursamhälle vars hela värld pendlar mellan vad som kommer från ovan och vad som kommer från underjorden. Underjorden är osynlig och människan brukar ha de vildaste fantasierna om det man inte ser. Men fortfarande har de flesta etablerade religioner i världen sin abstrakta överhet i översta sfären och en del finner helvetet därnere … Men de får ju gräva långt för att nå det brinnande helvetet i jordens kärna.

Lingua Franca

Termen "lingua franca" användes ursprungligen i Levanten för ett blandspråk av italienska, franska, spanska, grekiska och arabiska och man kan kanske säga handels och seglarspråk. Numera menas allmänt ett blandspråk skapt för internationell förståelse och umgänge … vi skulle ju behöva det i EU nu egentligen.

Det är väl knappast långsökt att tro att detta språk är vida äldre än den tid vi normalt har i närminnet. Det går kanske tillbaka till Levantens blomstringstid och än längre. Under flera tusen år var sumeriska kilskriften bärare av detta och den användes i alla internationella sammanhang. Det är inget lätt språk och naturligtvis fick skrivarna en utbildning i detta, där de förmodligen skrev av gamla texter. Man har funnit träningstavlor som tycks vara elevernas kladdar. På detta sättet tillägnade sig skrivarna en gemensam kultur och världssyn.

Vid sidan av den bärande texten är det kanske lämpligt att använda begreppet "lingua franca symbolism" där den officiella symbolismen närmade sig varandra från Indien till Egypten och även den Ägeiska Världen. Det är egentligen samma sak vi ser i Nordens hällristningar i de delar där vi tydligt ser att man lånat symbolerna från Södern. Det är en trend som börjar med Ritualtiden runt 4000 f.Kr. då vi kan datera den till Djurkretsens början

Normalt kan vi anta att handelsmän och det officiella samhället dvs. prästerskapet och prästkungen var bärare av skriftspråket. I de stora kulturerna hade man tidig särskilda skrivare. Exempelvis på Narmerpaletten ser vi arketypen skrivaren Toth som antecknade utdelning av jord om våren och till hösten taxeringen. Toth var också symbol för månen som var tidsräknare under säsongen.

I de tidigare skrifterna möter vi ofta tvådelade namn där ena är en gud/ idol och ibland anges att vederbörande är gudens tjänare. Kanske vi kan förmodade präst eller annars räknade sig till en kultgemenskap. Detta hindrar inte att även handelsmännen ansåg sig som ett broderskap under handeln och seglationens gudars beskydd. Allt detta är en naturligt utveckling i takt med ökade befolkning och samfärdsel med andra kulturer.

Asko Parppola påpekar att vi ej kan veta om man verkligen talade som man skrev och framför antagandet om att skriftspråket var överheten och skråets verktyg. På våra nordiska hällar ser vi få strängar av text. Men i sin helhet är blandningen av figurer och glyfer ändock ett budskap. Det har en särskild vokabulär som till stora delar kan hänföras till tideräkning och kalender ..se Dals symboltabeller

För oss är det svårast att förstå de limmade symbolerna och de märkliga varelserna sammansatta av olika delar. Det är ett minne av skriftkulturens början när man försökte skapa ord genom att dels dela i stavelser, dels genom att använda kända ting för att avbilda delarna. Men det är inte läge att låta fantasin skena iväg och tala om demoner. Ej heller att underkänna genialiteten i deras strävande som gjorde att man i tiden abstraherade det skrift språk vi har och den värld av iconer som styr vår samhällsordning.

Ett sigill gjort för kung Saushtatar Parsatatar son och från Nuzi, men det användes av flera generationer av klanen

Hjälten dominerar sigillet och är en anspelning på Gilgamesh och Enkidu som tämjde tjuren … det var kanske stärkande för herdar och kopojkar att känna sig som arvtagare till legendens hjältar. Här är hjälten säkerligen stormguden Teshub som omhuldades i stora delar av området Mitanni och Hatti …se nedan.

I högra övre hörn ser vi "Långben", löparen som fångat Stenbocken och symboliserar kanske det långa steget även vintern man inte räknade som tid … I norden finns denna långben på Fossum-ristningen och så sent som på erilernas guldbrakteater. Löparen som arketyp var förbindelsen mellan länderna i federationen. Vi känner termen "telestai" från ägeiska kulturen och löpare finns nedan i hettitiska "aedicula"

Här finns flera djur från Djurkretsen såsom Hare, Fisk, Vädur, Vattenorm, Örnen och Underjordens Ansikte som också kan vara Skogsanden Humbaba … befolkningen var redan "civiliserade så att skogen var det okända för dem och de såg förstås troll och märkliga varelser liksom våra stadsbor i dag som vill ha "öppna landskap" för att inte överfalla och trollbindas av sin egne fantasi kantänka…. Säger jag Skogen Son.

Det råder en viss förvirring runt de viktiga gudinnorna. Inanna av Ur är en ursprunglig nymånegudinna och Utus, solens syster som stiger ned och up symboliserande regn och fruktbarhet och även kärlek. Hon befruktar sin Ereshkigal, jorden som livmoder. I rent politisk syfte gifter hon sig med herden Dumuzi och denne får ta över att vara i Underjorden. Där utvecklas ormlemmar så att han får stiga upp som planta. I en senare sång delar han med syster Ghestinanna med var sitt halvår i underjorden: Denna myt skapades före 3000 f.Kr.

I de flesta framställningar symboliseras Övre Världen med halv måne för Inanna ( I vissa fall fullmåne för Nergal), en åttauddig stjärna eller rosett för Venus som inkarnation för Ereshkigal och solen symboliseras exempelvis med solörnens vingar i hettitiska AEDICULA. En fågel överst symboliserar "den allseende makten" … Augustus har örnen vid sina fötter och arméerna leddes av örnar som symbol för att soldaterna höll ett öga på folket. Fram till reformationen var man rätt så franka med att säga att man faktiskt ville styra människan med makt om det behövdes … det är bl.a. symboliken med det kristna lejonet som tar/äter folk om de inte tror på latinet.

I Mursilis traktat mer än 1500 år senare var Babylon centrum i Mesopotamien och Ishtar nämns som den mäktiga , Ishtar af krigsskådeplatsen, Ishtar av Nineveh, Ishtar av Hattarina och hon är således krigsgudinna även om hon i Akitu-festivalen tar den forna Inannas roll. I myten begråter hon sin son Tammuz som har rollen av växtligheten som ska skördas/ dö. Hennes nedstigande gäller att rädda Tammuz från sitt öde och motsvara egentligen Baldersmyten. Ishtar begråter Tammuz under fastan och skördetiden är tidigare i Mesopotamien än hos oss där vi nog vill förlägga Baldersmyten till skördetiden … Tammuz jämförs ofta med de sena Attis och Adonis med rötter i Främre Asien och Tammuz dödas av ett vildsvin. Ett bekvämt sätt att skjuta över skulden för skördandet / dödandet på nån annan.

Med andra ord det är en märklig lättja att likställa äktaparet Inanna - Dumuzi som odlare med Ishtar -Tammuz, mor och son där modern tycks ägna sig mer åt krig än åt odling. Skillnaden beror förstås på skillnaden i stenålderns ritualsamhälle jämfört med bronsålderns ibland stridande stater. Uttolkarna ser historien från vår ända utan att bry sig om ursprunget.

Vi har inga hela kungalister just nånstans om man undantar Egypten och Sumer - Babylon. De brukar inte ge så särskillt mycken information. Vi har ej heller kontinuerliga serier av artefakter utan måste ägna oss åt att göra rapsodi av små glimtar som visar trenderna.

Man har rekonstruera den hettitiska kungalistan från Pitharna ca 1800 f.Kr till Tudhaliyas ca 1200 f.Kr. Men med tanke på exempelvis Catal Hüyük med s.k. högkultur runt 7000 f.Kr. finns det förstås ett lång gap av okänt kultur dessförinnan. Hettitiska kulturen fortsatte ytterligare 100 år med s.k. neo-hettitiska kultur mest i norra Syrien. Vi kan ändock göra en djupdykning och samtidigt behandla Hatti, Mitanni och Hurrit i norra Mesopotamien och där hettiterna för en kort tid erövrade hela Babylon.

Det fans stora likheter men även lokala skillnader. Hela himlavalvet fylldes med kanske ett hundratal iconer och mest djur. Varje kultur hade sin egen samling plus andra lokala gudar och stamidoler … vi kan kalla det totem efter indianerna, men kanske de egentligen fått idéen från Gamla Världen … se Idaho

Vi ser influenser i dessa kulturer från de tre stora kulturerna inom denna relativt korta period. På andra håll ser vi att traditioner fortsatte i tusentals år om styret var kontinuerligt. I mindre växlande kulturer ville förstås varje ny dynasti eller erövrande klan profilera sig med sin egen symbolik. Man var ändock bundna till ritualkalendern som omhuldades av folket.

Tudhayliya's sigill från hettitiska perioden där han står som den världsliga prästkungen med symboler för Sol, Måne och Morgonstjärnan ovanför

Hettiterna fulländade det rituella kungasigillet AEDICULA och jag tar här ett som i sin enkelhet säger allt. Utvecklingen var en historisk process som pågick och pågår den dag i dag nämligen maktens fördelning. Detta var ett stort språng av det kollektiva intellektet att frigöra sig från en gudavärlds som fanns i allt. Det kunne ske i städer där folk inte behövde "konferera" med makterna om när det var tjänligt att så eller annars inrätta sig efter vädret. Det är ingen tillfällighet att stormguden var den största i det klimatet

Jämför aedicula med Parthenons portal där gudarna finns i en övre värld på frisen. Gränsen går vid de joniska vädurshornen på samma sätt som i toppen på satellerna toppas av horn som blev symbolen RA = gräns. Ovanför finns Solörnens vingar, mångudinnan rosett och Morgonstjärnans

Under RA var prästkungen i mitten ritualledare vald av federationens sateller symboliserade av pelarna. Pelarna symboliserade också de fyra världshörnen och vi kan jämföra med Culgis språkbruk att han "styrde fyra kvarter eller världshörn" En av de hettitiska prästkungarna hade ett sigill med fyra pelare. (Observera "frygiska mössan"). Han står på ett ben som symboliserar hirden /överklassen och i andra versioner är det en fotpall. Han flankeras av två löpare som står på fötter vilka representerar folket. I sumerisk språkbruk var folket gudarnas ben.

I andra versioner har vi hästkämparna också och det är förstås rytteriet som var överklassen och med sin rörlighet kunne dominera utan att direkt bruka makt. Allt detta är en början till den världsordning vi ser bland överklassen i Europa fram till vår tids demokrati. Överklassen behövde jämlikhet och demokrati bara inom sin klass, sen fick folket följa efter. I Norden var överklassen som öar och särskilda lagrum i bondehavet och städerna fick senare samma status av skild lagrum.

VI ser samma symbolik speciellt i neo-hettiska städer som Karatepe, Karkemish och Kültepe. Man byggde öppna utomhustempel med väggar av stenar med relief som visade dessa idoler/ iconer. Det är en tradition vi ser tidigt i Norden och som fortsatte framtill kristendomen så vitt vi kan se. Fast dethär med bearbetade stenar var sällsynt i Norden, men vad betydde det när den kontinuerliga kulturen viste vad varje stenbumling betydde. Tyvärr tog de "nyckeln" till förståelse med sig i graven … se även Hettiterna

I Mitanni använde flera generationer från Kip-Teshub stormguden som del av namnet. En av dem möter vi i en traktat med hettiternas Mursilis traktat och det sparade ger os en inblick i många ting. Här de viktigaste utdragen:

Andra parten i avtalet är Duppi-Teshub av Amurru som ska fortsätta att betala "300 shekel i förstklassigt renat guld. Den tribut min far lagt på din far och levererade den varje or utan at avvisa den" Inledningen påminner om en textsten där kungen står med handen vid munnen visande att han talar:

"Dessa är orden från Solen Mursilis, den stora kungen, kungen av Hatti, den tappra, Stormguden Teshubs favorit, Suppiluliumas son, den stora kungen, kungen av Hatti, den tappra".

Traktaten behandlar … framtida relationer mellan de två rikena … militära klausuler … hur behandla främlingar och flyktingar och dessa delar utelämnas här … se Near East texts för engelsk full version http://www.piney.com/BabIndex.html

Mer intressant är här den långa raden av åkallan av skyddande gudar och som visar likheter och olikheterna inom rikena och därmed även om "världsordningen"

"Solguden i Himlen, solgudinnan Arinna, Stormguden i Himlen, Hattis Stormgud, Seris (och) Hurris, Berget Nanni, Berget Hazzi, Stormguden av [….], Stormguden av Halab, Stormguden av Zippalanda, Stormguden av Nerik, Stormguden av Lihzina, Stormguden av Hissashpa, Stormguden av Sabina, Stormguden av Tahaya, Stormguden av Bettiyarik, Stormguden av Samuha, Stormguden av Hurma, Stormguden av Saressa, Stormguden av [……], Stormguden av Uda, Stormguden av Kizzuwatna, Stormguden av Ishupitta, Stormguden av Nuhassi;
Skyddsguden, Hattis skyddsgud, Zithariyas, Hapantalliyas, skyddsguden av Karahna, Sköldens skyddsgud, Ea (Enki), Allatum, Telepinus av Durmitta, Telepinus av Tawiniya, Telepinus av Hanhana, Ishtar den Mäktiga, Askasepas;
Edsguden Sin (moon), Ishara edsgudinnan, Hebat himmelsgudinnan, Ishtar, Ishtar af krigsskådeplatsen, Ishtar av Nineveh, Ishtar av Hattarina, Ninatta (och)] Kulitta, Hattis Stridsgud, Stridsguden av Ellaya, Stridsguden av Arziya, Yarris, Zampanas;
Hantidassus av Hurma, Abaras av Samuhas, Katahhas av Ankuwa, Drottningen av Katapa, Ammammas av Tahurpa, Hallaras av Dunna, Huwassanas av Hupisna, Tapisuwa av Ishupitta, "Lady" av Landa, Kunniyawannis av Landa, NIN.PISAN.PISAN av Kinza, Berget Lablana, Berget Sariyana, Berget Pisaisa, Lulahhi gudarna (och) Hapiri gudarna, Ereskigal (Underjordsgudinnnad), the gudar och gudinnor av Hattis länder, the gudar och gudinnor av Amurrus land, alla de gamla gudarna, Naras, Napsaras, Minki, Tuhusi, Ammunki, Ammizadu, Allalu, Anu, Antu, Apantu, Ellil, Ninlil, bergen, floderna, källorna, det stora havet, himmel och jord, vindarna (och) molnen … låt dem bli vittne till den traktat och ed"

Man kan hålla på länge och analysera dessa stycken och se nya saker hela tiden. Allt beror på vår kunskap om forntiden i detta område. Vi ser att Mursilis är Solens ställföreträdare och att Stormguden är störst medan man lever med i hela sitt livsrum. Vi känner bara till ett mindre antal av dessa gudomar från generaliserade framställningar av Mellanöstern. Traktaten omfattar norra delen av "bördiga halvmånen" och är då skriven runt 1300 f.Kr. De såkallade indoeuropeiska gudomarna lyser med sin frånvaro i denna traktat, medan de kanske användes i andra sammanhang. Men vist är det en tankeställare.

Om de yttre tecknen och artefakterna variera i tiden är det förstås en indikation på att kulturen varierade i småsaker. Men Lingua Franca var de gemensamma sederna och likhet i samhällsordning samt förstås den gemensamma astrosymboliken. Men vi får betänka att vi normalt betraktar runt 3000 år av kultur. 3000 år bakåt från dagens Norden och vi är i mitten av bronsåldern. Det är bara det senaste årtusendet vi kan någorlunda rekonstruera i historisk mening dvs. räkna upp kungalistor och märkliga namn … det gjorde vi åtminstone då jag var barn utan att bli så mycket klokare.

Sumer började med självständiga stadsstater och federation blev utmärkande för den vidare utvecklingen även i Anatolien och Europa. Förmodligen därför att den formen passade best i relativ glesbygd. Den totalitära staten kunne jämföras i ett homogent land med homogen naturgeografi såsom Egypten. Även i Egypten fanns åtminstone fr.o.m. andra årtusendet en feodaladel men inte på samma sätt självständig och likvärdig med översta prästkungen såsom i Hatti efter vad vi känner till.

Vist fanns av och till starka naturer som Sargon och några andra kungar som före sista årtusendet la under sig stora områden, men personlig makt är svår att överföra till nästa generation. Hela tiden pågick såväl handel som att kungahusen knöt band och äktenskap sinsemellan. Framöver blev det en metod att hålla fred mellan länder som liksom knöts ihop två och två antingen genom äktenskap eller gisslan. Det var en verksamhet som skedde ovanför folket på halvgudarnas nivå. Men det var en självgående process och metod att influeras av kultur eftersom överklassen i regel är de synliga kulturbärarna

Herodotos berättar att det var en vanlig metod att skicka gåvor som att langa vatten från stam till stam mot ett slutmål långt borta se Nordisk i Artemistemplet. Det var en metod vid sidan om handeln där varje rituell pryl och verktyg förstås åtföljdes av en myt som var bruksanvisning. Invandring och förflyttning av speciell arbetskraft är säkerligen också gammal processer av influens i vars följe de nya orden sprid.

Det är en dold process medan historiker av naturliga skäl kanske helst söker skrivna källor eftersom det står svart på vitt. Men skrivarna lånade av varandra och ibland kanske för att de inte kunne riktig latin. Det spelade kanske inte så stor roll vad man skrev eftersom läsarna viste ej heller så mycket. Därav får vi exempelvis att Adam av Bremen för 1000 år sen skrev av de grekiska kartograferna som skriv efter hörsägen och vad som annars passade folk … dvs. grekerna ville höra att utanför Grekland bor bara dumskallar … sånt händer även idag.

Det betänkliga är om seriösa vetenskapsmän i dag fortsätter att skriva av Pytheas och Mäster Adam. Å andra sidan har vi ett kultursprång i min tid till dagens världsvida Internet. I min ungdom skulle man kunna latin eller grekiska och helst bägge. Man skulle späcka sitt skriveri med latinska citat och främmandeord. I praktiken en påtvungen latinsk imperialism som började för 2000 år sen. … man bestämmer ju själv om man vill vara lakej eller inte. Man bestämmer själv om man ska låna fjädrar eller vårda sin egen skönhet så att säga. I dagens snabba samhälle har man inte tid att brodera ut saker och språk är en tvåsidig kommunikation. Om inte andra parten begriper vad man skriver är det en ensidig monolog.

Det är normalt att den mer avancerade kulturen dominerar den enklare, men en enkel kultur kan förstås inte ta emot mer än vad de lokala förutsättningarna medger. Ytterligare ett sött att forma kulturen är den interna dominansen där en överklass bestämmer det tillåtna. Det må vara religiös fundamentalism eller moraliska regler för medborgarna.

I min tid har mycket av det formalistiska och fundamentalistiska lösts upp. Naturligtvis skulle jag i ungdomen kunna ha pratat/ skrivit vad jag ville … men jag skulle ha upptäckt att det reser sig berg och stenbumlingar i vägen om man skiljer sig för mycket från Jantelagens bestämmelser … jag brukar skylla ifrån mig med att jag kommer utifrån … liksom Sargon … liksom Moses … liksom kung Skjold i Danmark.

Se också Iconografi