Odin efter Hanno, gudafåglar, Amledmotivet, Odin till fots och häst, Mars Thingsus, Mercurius, Alla Götars Ting, Tvillingar lagmän, Fenrisulven, Loke, Baldersdrapet, Uppsal, Filip av Makedonien, Sutton-Hoo, Vendel, Lugh Långarm

Det är ett universellt fenomen att arter och grupper av levande större och mindre organismer organiserar sig allt efter behoven. I mindre grupper och samhällen behövs ej något utpräglat ledarskap utöver vem som nu leder familjen. Det må vara i våra små gemenskaper eller runt om i världen i samhällen i glesbygd.

Då blir det laget och den jämställda likvärdigheten rådande. Det är vad som uttrycks i Eddans jämn, jämnhög och tredje. Det kända paret Jämn och Jämnhög i ringen är förstås jämlika som bröder och det gäller även Tredje, den okända.

De tidigaste berättelserna om kelter och germaner har vi från romarna. De berättar att germanerna hade inga ledare … en sanning med brasklappen att vissa stammar har säkerligen haft det. Tinget var den gemensamma sammankomsten då ledare valdes för speciella uppdrag … vi väljer våra politiker för fyra år.

Vi vet mycket lite om romarnas styre i provinserna, men vet att de reste stelar till Mars Thingsus inom keltiska områden och till Mercurius för nordborna som handlade vid Rhen. Romarna tyckte tydligen att militärens legatus och krigsguden var de rätta ledarna för tingen. Medan den germanska tingsbeskyddaren förmodligen var av typ Tyr som mist sin arm och viste vad smärta är och därför var lämpad som domare.

Från senare tid vet vi att man exempelvis i Västergötland kanske praktiserat att ha ett par lagmän att styre Alla Götars Ting. Vi vet från Ugarit att där var Tvillingarna lagläsare. Alla gudar och begrepp har i allmänhet en mycket vidare och mer spetsfundig betydelse än bara att vara idoler. De var folkets analys och ikoner för de viktiga begreppen om samhällets organisation. Ett par var ett steg från individualiteten och första länken i en kedja … tänkta gudar är inte mycket att ha när praktiskt arbete ska göras.

På hällarna finns ej objektiva bevis för stridigheter. Då skulle man förvänta sig bilder där svärd, spjut, yxor, klubbor tränger in i människor och fallna figurer. Man finner inte en enda bild av denna typ. I sig skulle det ej vara bevis för en lokal strid, eftersom det kan vara berättelse om en strid nån annanstans. Samma gäller alla bilder att vi kan inte avgöra om de är saga eller dåtida praktisk verklighet. En bild är ej ett juridiskt hållbart bevis i detta fall.

Vapnen vi ser är så gott som alltid i en gest av parad eller symbolisk handling. Hotet är det billigaste försvaret. I praktiken har man säkerligen använt vad man har. Yxbladet med njurform riktas mot himlen som en båge, på samma sätt som man skjuter bågskott över den "skärade" åkern exempelvis på Aspeberget, Bohuslän.

Det är såväl en rituell handling som ett juridisk bevis för alla andra att respektera det området. På bilderna ser vi bilder av praktvapen och vi vet att ibland var de gjorda på en lerstom med ett tunt lager brons. Andra har tydligen använt vanliga stenyxor och ibland utan vass egg.

Enligt Själlandslagen tog man land ur allmänning genom att den nya bonden kastade sin skära över den fria ytan. Därmed "skärade" han sin bit av land och i vittnens närvaro förstås.

Vissa av ristningarna är helt tydligt gjort vid ett tillfälle som rituella bilder. I det fallet kan vi börja försöka tolka vad vi ser, men kan förstås aldrig veta hur nära sanningen vi kommer. Eddan har en klurig förklaring när man binder Fenrisulven med ord, vilket det förstås är när man arbetar med astrometodik dvs. bestämmer Ramadan. Sen spinner man även in etiken att när nu en gång Tyr mist armen vet han vad smärta är. När man sen ska välja nån som domare är det bra att välja en som har lite erfarenheter av verkligheten och som inte tar till svärdet för att lösa problem.

Ovanför finns en figur utan armar. Såväl i Bohuslän som vid Norrköping finns åtskilliga ensamma, i par och mer sällan i svit. Sen är det frågan vad man vill säga med den armlösa. Är det symbol för att det är en gud som inte kan arbeta. Andra idoler har fågelhuvud eller fågelhamn. De behornade ligger på gränsen till en möjlig verklig människa med speciell huvudbonad. Tjuren var manlighetssymbol från Indien till Atlanten och även faraon kallades Stora Tjuren.

Söker vi i norröna sagobrott finner vi Hanno från Fyn, som brukade säga "Må andra råda", vilket kan mena att laget bestämmer och att han bara är en ledarsymbol. Han behöver förstås inga armar.

Därmed associerar scenen till Baldersdrapet, men även till alla andra myter på temat "den fallne sonen eller maken".

I keltiska Europa byggde man "oppida" i stil med vad vi kallar fornborgar, vilket möjligen är det samma som nordiska Uppsal. Dessa måste ha varit handelscentrum och beroende av en försörjande omgivning. Då har de varit överklassens lagrum av typ birke/bjarkö eller. Därmed ej sagt att större landområden omfattades av detta.

Vi känner denna sorts feodalism från de grekiska Linnear B tavlorna, men bättre från den tidiga feodalismen hos Carolingerna. Europas medeltidsborgar är minnen av denna länsherrarnas feodalism, som egentligen har sina rötter i hettiterriket. Feodalism bygger på att en överklass beskattar sin omgivning på något sätt. Även en del av de stora klostren i Europa byggdes på ett stort jordinnehav.

Bronsålderns storhögar är möjligen ett minne av en relativt kort period av feodalism. Men en del av dem tycks vara gjorda i rituellt syfte och det kan vara prästkungar man begravt eller bara en skenbegravning av en gud eller av Tiden.

Den lilla ryttaren ovan som rider sittande baklänges nedför är vad finnarna kallar "En liten harm är också en harm". Mest kända exemplet är när man efter kriget skulle kapitulera på nån lerig våt väg vid fronten. Finnarna placerade sig så att de tvingade den höga ryska officieraren att gå genom en vattenpöl, för att komma fram till kapitulanterna …

… Finland har en tradition sen 1200-talet av att umgås med stöveln och inte helt nöja sig med att knyta näven i byxfickan. (Kvinnorna brukade slå på kärlen under medeltiden sägs det.)

Vidare kan vi jämföra det med ett par sagobrott från Danmark. Det ena är sagan om Roar och Helge där Helge vid ett tillfälle rider baklänges för att lura de som vill förkorta honom. Samma motiv finner vi i Amleds saga som är en förlaga till Shakespeares Hamlet. På Dal lär finnas en dummer på gränsen mellan slät och skogsland.

I alla händelser vill ristaren berätta nånting genom att placera dessa motiv i närheten av en av de mest aggressiva figurerna på Bohusläns hällar.

Gundestrupkitteln har förstås blivit känt vida omkring då det begav sig. Detta på samma sätt som att varje nutida historisk verk med stil brukar ha med kitteln eller någon plåt därifrån. Vi kan notera att Cernunnos bär halsring och dessutom håller en ring i handen.

I övrigt var kelterna i allmänhet hemlighetsfulla om det mesta. Vi vet mycket lite om deras astronomi. En bronskalender från Coligny, Frankrike visar 61 månader växelvis 30 och 29 dagar vilket allt talar för en avancerad astronomi.

Ytterligare en svårighet är förstås att hjältar och andra figurer kan byta hamn dvs. vi vet ej vad man menar med ett djur i en ristning med säkerhet om vi anlägger keltisk perspektiv.

Observera att olika kulturer började året på olika ställen av stjärnrundan … på vissa kalendarstavar har man en öppen ring vid 6 december, som möjligen är minne av en årsskarv i forntiden.

Hjorten kan vara en stjärnbild för någondera Pegasus dvs. på samma sätt som Hästen används som en bärande bild för "världsaltet" och symbol för vårdagjämningen då året började. De tre symbolerna är Ormen, Treenigheten och Ansur = ledaridolen.

I Mellanöstern kallades huvudet Ras och finns som en hettitisk symbol för ledaren av året och hade förstås sina motsvarigheter på himlavalvet. Med Treenighet menas då en triad som är odelbar och hör till samma ämnesområde eller fenomen.

Eftersom ledaren har horn är det troligen Tjurens stjärnbild dvs. Valfisken. Torson är från Dordogne i Frankrike, men även i Norden har man funnit en trehövdad och likadant är det i norra Tyskland. På Gallehushornet har Trivalde en bock vid ena handen och en yxa i andra. Detta är en animering av de tre viktiga stjärnbilderna man styrde sitt år efter.

Vi ser talrika figurer med horn under sista årtusendets f.Kr. i ristningarna. En annan variant är att man hade bara ett huvud som symbol liksom på Hedeby-myntet. I Norge har man funnit något stenhuvud dvs. Ansur eller Ras.

De åtta benen är symboler för delning. Dess rygg är ormarna från himlavalvet och fågelhuvudena kan vara de fyra riktpunkterna. På ryggen finns en figur som liknar en keltisk ros med tre spiraler. Det är en symbol för det tredelade månåret. Ser man noggrannare ser man att den översta är ett huvud.

Förfäderna hade ofta märkliga benämningar på saker och ting. Islands lag kallas Gragás vilket torde betyda grågås. Om det sen beror på att lagting normalt hölls vid Morten Gås eller runt första november är en annan fråga.

Vi måste förstå deras poetiska benämningar. Vi får aldrig veta varför de valde orden. Huvudsaken för dem var att de fungerade.

Själva stilen påminner förstås om hästen och båda kommer från Östeuropa. Att det är en fågel med fyra ben kan jämföras med de fyra fåglarna på länden av hästen. Därmed associerar man till Egyptens "fyra Khnum" dvs. fyra årstiders början.

När vi läser om Odin tycker vi det är märkligt om hästen har åtta ben. Man glömmer lätt att han är en fiktion och att det egentligen handlar om modeller för det vardagliga livet.

Dess existens är att vara bollplanke och ej verklighet … vi är inte i släkt med Odin, men vi är ättlingar till de som använde denna fiktion som bollplanke. Dock är det bara en av många möjliga idoler i det förflutna.

För fundamentalistiska norröna mytologer är det en hädisk tanke att Odin skulle vara till fots.

Sen är det en annan sak att det kan ha funnits olika myter om den halvblinda experten med spjut. Den mest kända halvblinda spjutexperten i Grekland var Filip av Makedonien som uppfann spjutfalangen. Det var en krigsmaskin när flera rader av spjutbärare gick fram och spetsade allt i sin väg. Spjuten kunne vara över fyra meter långa.

De hör till traditionen av "vapenbröder" eller Asvins vi finner på olika håll såsom statyer i Portugal och på Gallehushornen samt lite olika pressbleck från gravarna i Vendel. Två figurer står för broderskapet i symboliken. Senare under romerska tiden vann Mithra insteg i mannaförbundet och han symboliserar bl.a. intim vänskap … bland män förstås.

På ristningen Tuna i Bälinge, Uppland syns minst elva spjut 1,5 till 6,5 meter långa och de kan vara en anteckning om nyheten om Filips falang.

Människan har använt spjut mycket länge, men då tidigt vid jakt. Det är ett långt steg från de personliga vapnen och man mot man kamp till den organiserade striden med spjut. Med spjutet blir det strax mindre personligt och om motståndare ej har spjut är denne i underläge. Nästa steg är kastspjutet. Det är en mental omvälvning från att män gör upp sina personliga strider till att en organiserad falang eller ryttarstyrka blir en krigsmaskin.

Vi har några ortnamn i Södra Skandinavien som kan var ett minne av denna Ildánach "uppfinnare" av ting. Romarna jämför denne ökeltiska idol med Mercurius, men det gör man även med gauliska Sucellos och förmodligen även nordiska Wodan.

Förklaringen är att de romarna handlade med kelter och nordbor och de gudar de uppgav tolkades av romarna genom jämförelse med deras egna. Det tycks vara en total kulturkrock mellan militärstaten Rom och de mer fredliga kelto-germanerna.

I Sydskandinavien finns endast häradsnamnet Luggude som en direkt möjlig manifestation och dessutom namn på Loke, Lock, och Loft och ett mycket nedslitet Låss/Loss på Dal. Men såsom med alla idoler kan han haft många synonymer och i synnerhet därför att han uppfann många saker. I romerska Europa ingår tidiga namnet i orter som Lyon, Leon, Loudan, Laon, Leiden, Liegnitz, London, och Carlisle kallade de Luguvalum.

Lugh Långarm ingår i kretsen av tidiga idoler och var säkerligen en idol på djurkretsen eftersom man vill knyta honom till solen. Detta innebär då oftast en stjärnbild. Hans morfar var Balor "med onda ögat", som han senare tog livet av genom ett slungkast i ögat. Lugh fostrades av havet dvs. Manannán Mac Lir (Ler/Hler), medan andra hävdar att smeden Gobniu fostrade honom. Han var genom gifte med en dödlig kvinna Dechtire far till hjulet CuChulain en av de stora hjältarna.

I irisk myt går levande och döda ej att särskilja och samma gäller förstås reella världen och andravärlden. Andra sidan kan än vara tankevärlden och än bortom döden. Eftersom de förmodligen trodde på återfödelse och "levde i flödet" och det fanns ingen skarp gräns mellan olika rumtider. Undre världen var också en andravärld.

Gudar föds och blir inaktuella även om folk i allmänhet spelar med säkra kort och följer traditioner. Men inom överklassen hinner idolerna inspirera kulturhjältar som tar över och sen går till historien. Och så är det nog i det praktiska livet att idéerna blir människor och människorna blir idéer om vi är tillräckligt distanserade. Det är ett annorlunda sätt att tänka och "en annan värld" som våra förfäder sa.

Vi kan tacka påve Gregorius för det bevarade keltiska arvet. År 601 skrev han till missionärerna på brittiska öarna och uppmanade dem att fara varligt fram och bevara gamla seder. Det medförde exempelvis att många heliga källor bevarades i anslutning till kyrkorna. Även om det kom andra fundamentalister efter honom. En annan effekt var förmodligen att klostren samlade folksagor och annat och i vissa fall vävde de in kristna motiv också.

Vi har svårt att förstå hur viktigt källvatten var för forntidens människor. Under nån månad under intern är vattnet i naturen dött eftersom förruttnelse pågår. En kallkälla var livet.

Egentligen var skillnaden inte så stor. I Gamla Testamentet finns vidlyftiga märkligheter också. Vid den tiden var folket mer öppna för märkliga liknelser och bilder för det mänskliga livet. I mitt tycke är den keltiska sagovärlden mjuk och mänsklig … när Snorre och andra nedtecknade de nordiska sagorna var katolska kyrkan bättre etablerad och hade börjat jaga oliktänkande på ett fundamentalistiskt sätt.

Det är svårt att vara konsekvent med Markus 12:31.

Grekerna kallade de som bodde bortom dem de kände för hyperboréer = nordligaste nordliga på svenska medan romarna kallade de nordiska cimbrer. Vi vet ej alls vem det handlade om. Eftersom Cimbrer låter som Himmer(land) är det naturligt om de som bor där tror sig ha blivit onämnda dvs. deras förfäder. Något hållbart bevis finns inte.

Ändock är enstaka fakta påtagliga, såsom att man har funnit små stelar tillägnade skandinaviska gudar. I vanlig ordning enligt romarnas uppfattning att det fanns en Mercurius Hanno vi kan associera till Fyn där Hanno = Hans hade hemort enligt Saxo. Mercurius Leudisio kan vara något ortnamn i Sydskandinavien, medan Mercurius Rex förstås är den högste. Norra Själland tycks ha funnits centra för handel och hantverk.

Sen är det frågan om det är en nordisk variant av Lugh = Loke eller om det är den vi känner som Odin. På brakteaterna finner vi på flera ställen namnet Laur, vilket torde betyda flöde, men då var en viktig princip. Vi kan inte sätta likhetstecken mellan Wodan/Wotan och Odin. Det är skilda ord där Wodan nog har med vatten att göra och kan vara Vattenmannen och seglaren som är båtlyftare på våra hällar, medan Loke tycks vara Stenbocken.

Det är mänskligt att främmande namn försöker man rationalisera och göra lika det egna språket. Vi ser det hos romarna och vi ser det i våra dagar att främmande länders namn kan vara svårt för aboriginerna dvs. infödingarna. Inom forskningen är det förstås ett oskick om man inte bevarar de ursprungliga namnen och försöker översätta dem och ge den riktiga dimensionen åt berättelsen. Men det är icke lätt och vi får finna oss i att ingen kan göra en exakt tolkning.

En annan sida av saken är att man sen björnjaktens tid ofta ger björnen/fienden märkliga namn och attribut. Man får helt enkelt inte tala om björnen och bli för kärvänlig.

Odin skrivs även Uodan och det är det frågan om att i vissa dialekter har man inte dubbla V/W och skriver liksom i runsvenskan dessa med U. Odinn är keltisk ordföljd och där INN = ININ bör vara samma som vårt INGE dvs. "ge in" ... Numera skriver vi vanligen Oden, men i detta sammanhang försöker jag följa förfädernas språk så väl jag kan.

Ordet OD finns fortfarande i engelska och beskriver något som tränger igenom allt och används numera om magnetism. Men det kan förstås ha haft en mycket gammal betydelse av denna art. Siv bör vara underjorden som livmoder och Freja är hon med tuttarna som är den närande och i frodighet symboliserad av suggan. Sivs make ODD bör skrivas ODOD dvs tillväxten, medan Frej är avlaren och alla dessa har sina stjärnbilder på rundan.

När Snorre och andra norröna skaldar beskriver Odin = ledaren är det utifrån deras värld och faktiska ledare. I färsk minne var Olaf den Helige som lämnade mycket blod i sina spår. Oftast var dessa ledares blodspår dock fråga om en maktkamp inom överklassen av bönder som sökte sig till hirden. Vanligt folk levde nog för det mesta ett enahanda liv och försökte att inte gå i vägen för ryttarna.

På keltiska skulle man skriva Odinn, där slutleden används som suffix för gudar, men är också en dativ. Vi lärs att han var idol för ledaren av flocken, medan våra förfäder nog lika ofta menade "ledaren inom oss". Dels är det triaden Odin, Häner, Lodur som ger de viktigaste inre medlen för att leva, dels är Odins attribut minnesbrunnen Mimer, örnen Hugin för "hågen" och korpen Munin för "längtan".

Vän av fundamentalism i asaläran tycker säkerligen jag har fel. Båda fåglarna ska vara korpar. Här får väl nämnas att romerska Iovi eller Jupiter hade en örn som attribut. Den nordiska överklassen skickade legionärer till romarriket under några hundra år. Fåglarna finns på en del guldbrakteater och man ser på näbb och stjärt att de är olika

Men på bildblecket från Vendel I är den första fågeln en örn, jämför med hjälmens örn och alla örnar i den tidens symbolism. Det var först med Snorre och övriga norröna skaldar de gamla gudarna och hjältarna stelnade i sina former. Vi kan inte förvänta oss systematik inom vare sig det nordiska eller keltiska området eftersom det var en mångkultur.

Caesar skrev ned kelterna och ringaktade dem i grunden. Det är kanske orsaken till att vårt keltiska arv är så lite utforskat. Min synvinkel är så tillvida snäv att jag begränsar det till ett studium i de idéer vi ser på våra hällar och söker deras möjliga reella innehåll ... förutom min lilla bok om eriler och första årtusendet vår tideräkning

Vårt arv av halsringar förpliktar att ta det keltiska arvet på allvar. Fynden av dessa är sällsynta i gravar och tycks oftast vara offerfynd. Därmed har de haft rituell innebörd. Om det sen har varit ritual för ett broderskap eller om hela folkland omfattades av detta är svårare att svara på. Kanske bådadera förekom.

Vi tjänar ingenting på att vara inkrökta lokalpatrioter och inbilla oss att vi uppfann allt själv. Vi hörde nog till den kelto-germanska kulturen där de mest synliga föremålen förstås tillverkades av en överklass.

För mig är det en gåta att få svenska historiker har upptäckt erilerna. Det är begripligt om danskarna tiger still eftersom danerna fördrev dem i början av 500-talet. Men en gångbar tes är att största delen flyttade till Uppland och andra östsvenska landskap "utanför göterna". Det finns en del keltiskt och danskt klingande ortnamn i Uppland.

De blev en ny överklass eftersom de hade resurserna. Ritualguldet är ett bevis för såväl keltisk kultur som för rikedom. En annan rikedom är den osynlig kulturen som ligger i att vara ättling till en kanske tusenårig klass av handelsmän och välbärgade med kontaktnät i Europa. De var förmodligen vana att bilda enklaver i de städer eller handelsplatser med vilka de handlade.

Handelsleden från Finska Viken och Bottenhavet ned genom Östersjön och vidare till kusterna av Västeuropa led måhända ett kortare avbrott under folkvandringstidens oroligheter. Men återupptogs snart nog om vilket exempelvis Vendelfynden av lyxprylar vittnar.