Hällristning, fornspråket, Ae hunden, stavelsealfabet, språklogik, krummelurerna, symboltabeller, kommentarer, tolkningsexempel

En minnesbild av en pappa som håller sitt lilla barn skyddande medan barnet klappar och känner på den mjuka pälsen … tror jag har set den bilden många gångar och i synnerhet på Jylland där detta lilla ursprungliga ord "ae" lever kvar i högsta välmåga.

Ordet betyder "smeka" på svenska. Vuxna skulle kalla det barnspråk och underförstått att det skulle inte vara vanlig språklogik i det. Det är förstås nys. Visserligen gäller "Man får lära krypa innan man kan gå" … men för barnet är det nog blodigt allvar från första sekund. Barnet inom människan ger oss språket. När sinnena och mekanismerna för språk börjar tränas försätts barnet till alla tings början inom tankens utveckling. Alla måste gå den långa vägen.

Logiken är så pass svår att det krävs ett antal år att bli förtrogen med den. Man kan säga att barnet inom ger oss språket. I den mest intensiva inlärningsåldern pladdrar barnen upp till 40000 ord om dagen. De som pladdrar mest får förstås den snabbaste och rörligaste tungan och även intellektet. Därmed inte sagt att ett snabbt intellekt alltid kommer till rätt resultat … ofta begår den långsamma färre fel än den som rusar iväg.

Våra talorgan måste helt enkelt tränas upp för att kunne forma de olika ljuden och allt enligt naturmetoden. Lär vi inte att forma språkljud innan puberteten lär vi aldrig prata eftersom det ej går att styra "tungan" och forma orden.

I själva den fysiska mekaniken i talorganen finns en logik genom att sinnena känner hur de olika språkljuden ligger i munnen. Vokalerna känner vi så att "a" är ett flöde rakt ur munnen med underkäkens tendens att sjunka neråt. Medan "e" ligger längre bakåt och man trycker det ut. "i" känns trots att ljudet går utåt som om det skulle gå inåt, medan "o" formas som om det skulle stanna i munnen och snurra runt där. Slutligen "u" känns som det pressas ut.

För vår undersökning är de direkta medljuden inte aktuella, eftersom vi börjar från tvåljuden med antingen vokal plus medljud eller medljud plus vokal. Då kan man känna att största delen kan grupperas parvis

… tvåsamhet och binära koder är en del av livets natur. Mest bekant för alla är svårigheten att skilja på "l" och "r", där l-ljudet moduleras med tungspetsen, medan r-ljudet är nästan likadant men moduleras med inre delen av tungan … danskar och skåningar kan väl ha sina synpunkter på det. "d" och "t" är olika graderingar och samma gäller "g" och "k" samt serien "v, b, p, f"

Kort sagt det lilla barnet måste lära att apa efter föräldrarna och frambringa ett ljud och sen med öronen jämföra om det låter lika som det den vuxna frambringar. Samtidigt känner barnet omedvetet logiken som skillnader med många aspekter dels mekaniskt hur de ligger i huvudet, dels ljuden i sig och deras betydelse i språkminnet.

.

Det är förstås inget barnsligt i att från allra första början lära hur två ljud därtill omsätts till mekanisk handling när barnet a – e … a – e … a – e på djuret. Undermedvetet börjar förståelsen att a-ljudet i regel är ett sorts mekaniskt flöde som när handen stryker över hunden.

Varje bråkdel av en sekund är en liten flödesbit. E-ljudet ger en känsla av det pågående och allmängiltiga, man kanske inte alltid förstår, men känns som något positivt. Det är det mjuka motståndet i handen och det mjuka ordet samtidigt … där man egentligen borde höra pappans mjuka tonläge, när han uppmanar barnet att smeka.

Barnet kompenserar sin hjälplöshet med en översinnlig känslighet. Ser man mor och barn från sidan är det precis som om barnets ansiktsmuskler är förbundna med moderns och reagerar i takt med moderns känslor.

… till detta kommer då att barnet känner moderns sinnestämning genom beröringen mellan två kroppar. Barnet har tränat i nio månader som en sorts blindbock och skiljs förstås inte omedelbart. Barnet vill bevara den omedelbara kontakten och känslan för att känna sig trygg. Avskiljandet från modern börjar vid födseln och pågår åtminstone till puberteten och för en del livet ut.

Nästa lilla flödesord i analysen kan barnet inte omedelbart förstå. För det krävs att man har kontroll av ögonen och kan se helheter. Det är ordet "aa" på gammal danska och betyder en obestämt flödande å … tja, jag har hört gammalt folk även i Sverige och Svenskfinland uttala det som ett förlängt a-ljud.

.

När man upprepar ett ljud betyder det en pågående handling/skeende i detta fall att flödet flödar på. Utvecklingen av tidsformer för verben dvs. handlingens och skeendets ord började först vara utvecklat under bronsåldern. I det hettitiska språket skrev man pågående nutid genom att upprepa vad vi kallar infinitiv dvs. de minsta biten tvåljudet för företeelsen. Exempelvis "para" skrevs "pa-pa" och uttrycker väl den fram och tillbakagående rörelsen "på – på". Likadant om man gick tillbaka i tiden genom exempelvis ur-ur-. Med tiden rationaliserades delar bort och sköts ihop. Men om man lyssnar på ett språk hör man det åtminstone hos snabbpratare som en pågående ton av växlande klang.

Inlärningen av ett språk är förstås små bitar i en ström huller om buller och för det mesta utan ordning under dagens lopp. När inte vuxna är med tränar barnet själv. Detta allt från att det ligger i vaggan och tjôtar "da, da, da" till att det i 2–4 årsåldern hela dagen tultar runt och smakar på orden och talar med tingen … om nån vuxen gitter höra är det förstås bättre.

Vi kan inte beskriva språket utveckling på annat sätt än i detta personliga univers.

Vad vi vet är att utvecklingen av skriftspråk satte sele och grima på språken med början för minst fem tusen år sen. Metoden var då att analysera språket i tvåljud. En språkvård som sen fortsatte fram till våra dagar. Våra nordiska språk är i allmänhet tilltufsade av de latinska klerkerna och prelaterna på sin tid. De märks tydligast i finskan i vissa ändelser och annars i språklärans systematik.

Från min ungdom minns jag kulturkrocken när jag från danskans danskspråkiga språklära plötsligt skulle lära mig både latin och svenska för att kunna lära mig svenskans uppbyggnad. Numera är ungarna befriade från denna börda. De lär sig vad de olika språkelementen egentligen står för och då på ren svenska.

Av det inledande exemplet ser vi att pappan helt omedvetet gav sitt lilla barn en lektion i språkets logik … och barnet modtog lika omedvetet detta. Samma lektion upprepades säkerligen många gånger till och kanske i lite olika former. Ordet ae är förstås inte barn-språk. Det finns i en normal dansk ordbok och är helt normalt i folkspråket. Det används dock antagligen mer intimt och mest med barn. Vuxna brukar vara kärvare med sina känslor. Får väl sägas att språk och tanke i allra högsta grad handlar om vad man kallar motorik dvs. att hela kroppen registrerar mekaniska handlingar och omvandlar dem till språkminnen. Det är allt från storfiskarens kroppsspråk till våra fysiska avkännande av verkligheten.

Ett annat ord är antagligen rätt vanligt bland ovana snickare nämligen "A-o-u" …det är tre stavelse där första indikerar att slaget går in … nästa att dess verkningar sprider sig inuti … och det tredje är rekylen när sammantryckningen söker utjämnar sig med omgivningen … om man säger så.

En aspekt människan i regel själv får lära sig är allt det som finns underförstått och överfört mellan raderna. Det kan bli ett hemligt språk mellan de införstådda. Autistiska barn har svårt med nyanserna och upplever språket fysiskt och direkt. Min erfarenhet var att vara särskilt naiv, när jag som femåring kastades in i en främmande värld. Det tog några år och jag fick lära mig att hålla masken, när jag väl hade genomskådat det mesta. Det var liksom att ge igen att spela dummare än jag var … tja, pokerfejset brukar ge stålar också.

Det är enkelt att spjälka upp vokalord. Svårare är det med helt normala ord som slitits ned. I denna bok används konsekvent "ska" för "skall". Om vi antar att det fanns enligt tvåljudsystemet skulle det ha skrivits "sa-ka-la-la" och utskrivet i betydelse "måste-gå-hela tiden". SA uttrycker tvång … KA uttrycker att något går eller pågår … LA-LA uttrycker en pågående bestämt handling eller flöde.

Latinet har bevarat möjligheten att lösa upp de flesta orden i morfem = stavelser av tvåljuds-karaktär. I vissa fall enbart ett ljud där ena halvan av tvåljudet har fallit bort. Detta tas upp i de större mer ingående morfemlexika. Därmed är vi nära det ursprungliga och vad i synnerhet sumererna sysslade med i sin språklära. Sumeriskan blev som ett latin för Mellanöstern under de sista par årtusendena före vår tideräkning.

Ett exempelord från latinet kan vara "skrämma = terrere" i grundformen för verb. Det kan lösas upp i "te-r(o)-r(o)-e-re" och på förklarande svenska "göra grov grovt en tid pågående". Vi associerar omedelbart till det bekanta ordet terror och där detta förlängs till en pågående bit handling genom -e- men också genom ändelsen -re som betyder upprepa.

Dessa par exempel visar varför våra tungomål har slitit ned de flesta orden … rationaliseringen till "ska" är antagligen slutpunkten för ett ord som uttrycker en tvungen handling. Denna process förutsätter att folket hela tiden förstår och hänger med i utvecklingen och de underförstådda konventionerna.

Det gäller att förstå att en beskrivning av universum skulle vara större än universum och ta längre tid att skriva än universums ålder. Vi tvingas hela tiden förenkla och att förstå förenklingarna. Med förenklingen försvinner förstås nyanserna, men även de onödiga utstofferingarna. Ett ord ska endast korrekt överföra vad man vill ha sagt. Om man med ordet ska korrekt uttrycker "(jag) måste göra det" är det förstås en tidbesparing och lämnar tid för de svårare sakerna.

Det är högst sannolikt att vi kan säga att alla fornalfabet före ca 1000 f.Kr. utgick från en binär stavelsekod … även egyptiskan vi som sagt känner från en sen fonetisk tolkning.

Mitt språkförråd består av nordiska språken danska, svenska och rätt bra norska samt efter mycken möda även finska lärt i vuxen ålder. Därtill då engelska som tredje modersmålet. Tyska efter att ha övervunnit barndomens aversion mot allt tyskt. Sen har jag läst mycket latin och fuskat lite i italienska och spanska för att få ett språköra. Finskan är ett speciellt kapitel eftersom det ger ett distinkt stavelse-språk och uttalas som det skrivs. I grunden rymmer det stavelser gemensamma för alla språk inom vårt kulturområde … vad än de genetiskt inriktade vill inbilla oss.

Det är förstås en fördel med många nutida språk i bagaget när man går in på att analysera det knappa tiotal fornspråk vi känner till. Jag har generellt kommit fram till att alla språk har en gemensam logik i botten och därtill principen om binära stavelser. Å andra sidan är det en nackdel att försöka tillämpa våra mallar på den fjära forntiden. Det går inte ihop.

Som exempel ska här tas det sista i raden av stavelsealfabet nämligen från Cypern. Det är som en tanke att det är det mest analytiska och genomarbetade. Det har fördelen att ha fem vokaler likt våra egna Angeloskandinaviska språk.

En a´n brukar likna språkets uppbyggnad med greppbrädan på gitarren. Vokalerna är de rena opåverkade tonerna, medan man ger ett medljud till konsonanterna likt när man pressar dem mot tvärbanden på greppbrädan.

På den cypriska "greppbrädan" blir ljuden på A-strängen då ya, wa, ra, la, ma, na, pa, ta, ka, sa, za, xa i detta språk med 12 konsonanter och totalt tydligen mindre än 60 varianter.

Ser vi noga på utformningen av översta raden och vokalerna består a, e, i av två delar. Dels en markering av en skärningspunkt, dels en markering för att särskilja de tre. Men frågan är om man inte samtidigt har velat markera de tre vokalernas olika natur.

Om bokstaven a. Enligt vårt språk är vokalen a det materiella flödets minsta del.

I språklogiken betyder en bokstav eller markering infinitiven eller ursprungsdelen. Upprepar man är det ett pågående flöde dvs. verbalt. I de tidiga språken hade man inte tidsformer för verb. Ville man skriva att nånting sker gjorde man det genom att upprepa den minsta delen. Exempelvis "para" på hettitiska blev "pa-pa". Det substantiella begreppet kunne skrivas genom att skriva minsta delen tre gångar. Exempelvis vatten, andra generella vattenbegrepp samt vatten-guden betecknas med tre våglinjer. Vi ser att man måste känna språklogiken innan man går in på språket.

Tillbaka till a som i alfa. När vi skriver två a:n efter varandra blev det en å i mitt barndoms språk. Har hört gammalt folk uttala dubbelt a istället för å i många ord … Alltnog bokstaven a betecknas som ett flöde och riktat mot jorden. I Högsbyn finns ett par symboler, vilka visar samma sak i en lite olika utformning av origo.

Bokstaven e betecknas som ett flöde längs med jorden. Efter en analys av ett otal ord stannar jag för att här avses ett abstrakt eller ideellt flöde. Bokstaven E hade en särskild betydelse bland greker. Den fanns inristad på "jordens navel" eller varför inte penis i Apollontemplet i Delfi. Kanske symbolen för tidens eviga flöde och vad allt man kan läsa in i det.

Bokstaven i visas som ett flöde och slutar i skärningspunkten dvs. går inåt. Vid analys av hur vi uttalar ljuden känns det också så att ljudet går inåt.

Bokstaven o visas som en pågående verksamhet … och ljudet vill liksom stanna i munnen. Analytiskt uttrycker det nån form av intern verksamhet.

Bokstaven u är ett ljud som går ur munnen och symbolen visar utåtriktad verksamhet.

Om de cypriska stavelserna må kort sägas att symbolerna är till en del analytiska så som vokalerna. Andra är allmängods från symboliken i de närliggande kulturerna. En tredje källa tycks vara den rituella symboliken, såsom stavelserna PU och SU. Det finns figurer som med en gubbe som bär en sol- eller månskiva.

En analys av vårt norröna språk visar att vi kan gruppera en del konsonanter parvis och som motsatser. De ligger motsatt i munnen och mest kända är paret r och l. Många av oss har i barndomen haft svårt för att träffa rätt mellan dessa.

Olika hårdhetsgrader uttrycker paren t och d. Likaså dubbelparet b och v samt f och p, vilka alla ligger nära varandra. Samma gäller h och g, g och k, vilka oftast tecknas med samma ljud … och är egentligen en stigande skala från j, h, g till k. Där finns en skärningspunkt till s, vilket uttrycks i den grekiska bokstaven transkriberat "ksi". Det är frågan om en ursprunglig språklogik och där man dels har ett tänkt origo, samt en begränsande inre virtuell cirkel. När man logiskt går från ena stadiet till andra kan det uttryckas med x eller grekiska "ksi". Den finns i finskan utskrivet och betyder "genomgång till ett annat logiskt rum."

Slutligen är m och n ett par. Stavelserna NA, NE, NI, NO, NU uttrycker oftast övergången till ett annat eller ett negativt logiskt rum. MA, ME, MI, MO, MU uttrycker motsatsen förmåga, det utvalda, mitten och jaget, verksamhet inom, verksamhet utåt.

I listan ovan finns ett tjugotal symboler man ofta träffar på i astrorituella sammanhang.

Exemplen må räcka för att visa man kan göra upp ett norrönt tvåljudstabell över ca 75 stavelser konsonant–vokal med betydelser. Därtill till en del även paret vokal–konsonant, vilket i många fall beskriver ett inledande stadium, motsatsen eller en svagare variant av samma par av konsonant–vokal i motsatt ordning.

"Alfabetet" har bara tillämpats på äldre ristningar. Dels kan symbolerna vara fristående, dels ingår de i strängar som bildar ord. Det är förvånansvärt hur mycket man kan utläsa ur en enda symbol om den finns i ett sammanhang. Astroritualen är förstås en röd tråd och gör att man kan följa ett resonemang eller se ett ritual.

De ingår i ett mycket stort kapitel av symboler. En del är lånade, såsom den globala symbolen TI ritad som en pilspets. Andra måste man analysera sig till efter vad de ska föreställa och därtill fastslå om det är direkt eller under-förstått betydelse.

En av AHA-upplevelserna jag minns är från Högsbyn. Avsnittet ska antagligen beskriva vad som sker i underjorden. Det mesta är ihoplänkat så som när vi skriver för hand. En symbol körde jag fast på. Den skrivs med två förbundna skänklar som nätt och jämt går ihop. Först när jag gjorde den med tumme och pekfinger klickade det till. Vi brukar visa " så mycket som" och dess avledningar.

Till de rent språkliga tecknen kommer en massa ideogram dels för astroritualet, dels lånade kulturbegrepp. Antar att det totalt i varje fall blir över tusen. Att förespegla att man skulle kunna upprätta ett enkelt alfabet och gå ut och läsa av hällristningar är nog att lova för mycket. De tolkningar jag gjort har var och en tagit månader att bli nöjd med. Men så fort jag hinner ska jag försöka så enkelt som möjligt beskriva vårt urspråk som jag ser och uppfattar det.

Här får inskjutas att tolkningen av minoiska Linear B gav ett språk, men det ligger ändock en bit ifrån forngrekiska exempelvis ligger daburito en bit ifrån ordet labyrint … atoroqo från anthropos. Samma gäller om vi ljudsätter våra hällsymboler … och där vi förstås får lägga till ett par tusen år av förändring.

Det blir lätt så att man underskattar förfädernas intelligens och sen när man ska rekonstruera gör försöken allt för enkla och primitiva.

Senaste utgrävningarna vid Gibraltar av boplatser efter förmodade neantherthalare och med en ålder av upp till hundratusen år. Hittills har man funnit att man hade utvecklade begravningsseder och att man skötte om sina sårade. Underförstått det fanns så väl kunskap som känsla.

När det gäller skriftliknande symboler är vårt perspektiv kanske högst 30 000 år, men i allmänhet blickar vi bakåt endast femtusen år. Naturligtvis hade man en mycket utvecklad logik vid den tiden. Dels är det de 95 000 åren sen neantherthalarna, dels det faktum att man utvecklar inte en språklogik utan att ha logiken i sin helhet färdig. Man skulle inte kunna få delarna att gå ihop.

I mina böcker har jag valt att skriva ett extremt rent svenskt språk. Dels därför att jag vet att folk stakar sig på främmandeord, dels därför att jag stakar mig själv åtminstone vid första högläsningen om det finns svåra ord i texten. Även om jag själv skulle ha skrivit det.

Språket är ett medel att överföra tankar från en person till en annan. Dess syfte borde vara att uppnå att mottagaren förstår det lätt och till fullo. Om man håller sig inom sitt eget språkområde får man med hela den logik som finns i språket. Det finns mycket underförstått och överfört mellan raderna i många slag av texter.

Om man skriver i ett ämne alla behärskar kan man med bara enstaka ord skapa ett underförstått samförstånd. Språket blir ett gitterverk där man bara beskriver punktvis den verklighet det handlar om. Det förekommer inte ofta i just dessa verk. Ett exempel är att jag använder ord från en av Monica Zetterlunds favoriter, där hon sjunger om Måns med läppa, Skräpetorparn, Valentin i Gnet och blandar lite med Båglandets vackra Maja. Allt för att associera till en vanlig landsby och folket där … så som jag upplevt det på många håll i Norden i min ungdom. Det är så jag ser de små samhällena även för fyra fem tusen år sen.

När det var fest kom alla dessa och stod mest och glanade medan ungdomarna stod för ritualen och lustigheterna. För de unga var det nytt och levande, medan det bara sprittade i benen och väckte minnen hos de äldre. För att man ska leva med i ritual krävs det ofta att man är ung och har känsligheten kvar.

Det är om dessa årsritual de flesta hällarna berättar. Men oftast ytterst kortfattat och bara som hänvisningar med mycket underförstått, eftersom samtiden förstod. Egentligen skulle det räcka med att berätta om ritualåret.

Men för att höja våra förfäders status i vår samtids ögon och minska fördomarna om de enkla människorna för fyra fem tusen år sen är det på sin plats att visa att det var inte så enkelt med språk. Men man kunne sin logik

Språken kan knappast lösas upp genom att gå bakåt i tidsflödet. Då blir det att man löser det upp i våra stavelser och betydelsebärande delar. Man finner fort att det är få stavelser man egentligen kan ge en rimlig betydelse.

I det följande ska ges ett exempel på hur man kan tänka sig att språket har växt fram från direkt betydelsebärande stavelser. Dessa hade betydelse i början, men många begrepp sätts ihop av flera betydelsebärande stavelser. Då rationaliserar människan och slår ihop det till ord eller delar av ord dvs. stavelsen mister sin betydelse. Numera använder vi den bara för att dela upp ord i stavelser för att få det att vara en jämt flytande text på raderna.

Inom de professionella språkvetarna skara finns redan ett vedertaget språk med benämningar på olika delmoment. Dessa beskriver inte helt hur det tidiga stavelsespråket byggdes upp. Därför konstrueras här nya ord för att de inte ska sammanblandas med traditionell latin och språkvetande.

Vi vet ej hur länge människan haft ett språk, men vet att ett mer utvecklat skriftspråk är inte äldre än fem till sex tusen år. Det tidiga skriftspråket ligger bra mycket närmare ett urspråk än våra dagars svenska. För att förstå problemen med att bilda ett språk utgås här från den ovägerliga logik ett stavelsespråk leder till.

Morfem ersätts med ett nytt ord tvåljud vilket betyder något sammansatt av två fonem. Fonem betyder i allmänhet bokstav eller dess ljud. Detta grupperas vanligen i vokalljud och medljud. I de Angeloskandinaviska språken har vi 5 rena vokaler a, e, i, o, u och därtill ursprungligen diftonger dvs. tvåljud av två vokaler. Dessa är i svenskan mest samman dragna till å, ä, y, ö medan de finns kvar i finskan. I norskan finns en del kvar av dessa aa, ae, eu, au och när icke nordbor ska skriva ut dem blir det inte alltid konsekvent efter de ursprungliga ljudlagarna.

I stavelsetabellerna upptas femton medljud att jämföra med cypriotiskans tolv. Det är dock så att två grupper medljud sammanfaller och är svåra att särskilja på hällarna. Det är dels V, B, P, F vilka oftast är olika hårdhetsgrader av samma sak och växlar inom den indoeuropeiska språkfamiljen också. Samma gäller också G och K och H är ofta stumt. Men för att få en någorlunda fullständig stavelsetabell är alla med och de flesta är bestämda till sin betydelse. Det har varit svårt att hitta enskilda ord att beskriva hur dessa stavelser i allmänhet används även i våra nutida språk.

Basen för denna analys är våra nutida språk plus i huvudsak en analys av fornspråken från Grekland, Hatti, Cypern, Sumer och Egypten. Detta sen jämfört med vad man möjligen kan få ut av hällarna. I en kolumn upptas de symboler man kan finna på våra hällar och ljudsättas med någorlunda säkerhet.

Texterna på hällarna är bara brottstycken och omfatta inte en hel verklighet, varför det förstås blir lite rumphugget.

Två andra sätt tabeller tas upp. Det är vad man kanske skulle normalt kalla ideogram, men här kallas satser. De består oftast av flera sammanlänkade symboler och kan bilda ord eller vad vi måste beskriva med en mening. Observera att åtminstone på Dal är många figurer egentligen sammansatta av skriftsymboler.

En längre sats eller sammanställning av såväl satser, ikoner som ord kallas allmänt en sträng. Det är underförstått att det finns en osynlig röd tråd att följa för förståelsen.

En tredje tabelltyp gäller ikoner och är kanske inte alltid lätt att särskilja från satser. Men med ikoner avses symboler som står för vissa återkommande företeelser med mycket underförstått "nedgång i underjorden" … årsskarv" … "kråkmånaden" osv.

Ordet kan användas om så väl levande figurer som ritade. Steget är inte långt från att kluriga krummelurar uppfinner djurkretsen till att de måste ha ett stort antal krummelurar att beteckna detaljerna.

Annars är årskriftsymboler och siffror beställningsverk av de som ska bokföra och handla. De behövde att kunna hålla reda på lagret och att kunna skriva avtal samt passa leveranstider. "Krumme Nicke lovar att leverera en bagge och fem tackor när nymånen är i Väduren" skulle man kunna tänka sig ett dokument i forntiden. Det behövdes inte ens så många ord utan bara de bärande understreckade orden. Allt annat är underförstått.

Napoleons trupper fann en sten med text vid Rosetta i Egypten 1799. Texten var i tre ver-sioner en med hieroglyfer, en med demotisk ("egyptisk stenografi") text samt på grekiska och dateras till 196 f.Kr. Tack vara denna kunne man lära sig tolka det gamla egyptiska språket. Antagligen tar många detta för gott och bättre tolkning har vi inte.

Dock får man fråga sig om inte egyptiska språket hade genomgått samma normala för-ändring som vårt språk. Vi kan relativt enkelt lära oss tolka runstenarna för runt tusen år sen. Man måste lära sig speciella ord och skrivsätt. Handstilen är i regel inget problem. Går vi ytterligare knappt tusen år bakåt till de tidigaste texterna finner vi svårigheterna. En del texter går vi bet på. Om man försöker tolka de svåra blir det lätt att fantasin tar överhand och alla fördomarna får blomma ut i en mystisk magisk tolkning.

Den demotiska texten och fonetiska nedskrivningen är ungefär lika gamla som feniciska språket dvs. från 1000 f.Kr. och framåt. För skrivare var det en revolutionerande uppfinning. Än lättare blev det i språk med bara tre vokaler, så att man kunne lämna bort vokalerna och bara skriva konsonanterna. Med så få vokaler blir det lätt att själv fylla i dem och få begripliga texter.

Inom egyptologin är det från 1500 f.Kr. och Nya (egyptiska) Tiden vi har det mesta av tolkningarna av kulturen. Ett skutt till hög-kulturella perioden tusen år tidigare ger oss mer osäkerhet när det gäller sanningshalten i tolkningarna. Här får vi förlita oss på experterna. De har i regel lagt ned något deceniums studier och forskning innan sina tolkningar. Men i exakthetens namn får sägas att det är en skenbild av vad egyptierna en gång skrev. Samma gäller förstås de senare skrifterna, men där är detaljrikedomen i regel stor och det finns ofta fler versioner av t.o.m. samma text.

Går vi till fjärde årtusendet är det oftast bara ytterst korta texter och en del symboliska figurer vi måste tolka och lägga vår egen uppfattning till såsom Narmerpaletten. Exem-pel är årsplaketter och sminkpaletter. Oftast handlar texten om årsritual och årsskifte.

Mycket av vår kunskap måste vi hämta genom att tolka enskilda figurer. I nästa steg kan vi lägga dem i ett mönster och möjligen med nån röd tråd och sekvens. R.H. Wilkinsons bok "Hieroglyfernas Värld" rymmer beskrivning av ett hundratal hieroglyfer. Det ger upphov till hänvisning till några hundra kulturella drag om egyptiernas vardag och fest. Men detta är bara hundra av runt 650 kända hieroglyfer.

Denna sorts skelettanalys är ofta vad vi har tillgång till. Med experternas ord är det frågan om morfologi när vi analyserar den enskilda betydelsen av de minsta delarna av språk och symbolisk kultur.

Allt detta sägs därför att man har frågat mig om jag inte kan göra ett sorts alfabet för hällristningar. Ett enkelt och undvikande svar kunne vara: "Det är på gång" … men det är inte så enkelt.

På våra hällar har vi några hundra olika figurer av hieroglyftyp. Villkoret för att kallas nordisk hieroglyfer är att i grunden samma symbol ska finnas på minst tre ställen inom samma lokal eller en symbol på minst två skilda lokaler. Då kan vi anta att det har varit en allmän vedertagen konvention.

Till detta kommer då en rad lånade hieroglyfer. Det bevisar indirekt att förfäderna har haft ett sorts skriftspråk. Därtill också att vi hade kontakt med högkulturerna. Det kan antas att de lånade skulle användas istället för att själv fundera ut en symbol. Sen visar innehållet på våra hällar att språket i allmänhet använts till att beskriva årsritual och vad som var lag för folk.

Delarna i detta verk tar upp figurer och symbolers tolkning på ett morfologiskt sätt och försöker sätta dem in i sitt sammanhang. Dels i Nordens symbolvärld, dels parallellt med de omhuldade högkulturerna samt visar på lån.

I mina anteckningar finns material till en analys av vårt fornspråk. Ska det göras ska det göras ordentligt annars skadar man saken, är ett ordspråk jag lärt nån gång. Men får nog nöja mig med det material jag har från Dal. Mina avbildningar från övriga Norden är för osäkra och jag har inte möjligheten att kontrollera exaktheten i avbildningar. Lånar doch säkra avbildningar även från övriga Norden.

Följande analys av fornspråket ska ses för vad den är. En "handgjord" analys jag skulle kalla "förstudie", för att sen göra en noggrann analys med dator och relevanta program. Nu hänger mycket på mitt minne och språksinne. Men min tid är knapp så det får duga så länge.

Observera att forskarnas normala språkanalys går ej att använda på de forna stavelsespråken. Materialet på hällarna räcker ej heller till en fullständig analys. Man måste använda helheten. Dels det fragmentariska stavelsespråket, dels satser med ikoner eller fristående ikoner för att kunna få enskilda begripliga strängar. Dessa utsäger en del rätt säkra fakta om förfädernas seder och tankevärld.

Bakvända frågor kan ibland leda till nya svar. Här är frågan berättigad. Uppfann sumererna stavelsespråket eller var deras bedrift att skriva ned och kodifiera en praxis? I alla händelser är ett språk spjälkat i stavelser med tvåljud något helt annat än ett språk spjälkat på latinskt vis i stavelser och eventuellt analyserat i morfem.

Endast genom att försöka göra liksom sumererna kan vi få en uppfattning om problem och logik vid denna operation systematisering av språket

Omstående tabeller är ett lämpligt underlag för en diskussion om språklogik i allmänhet och om fornspråkets logik i synnerhet.

Det behövs en omfattande logik för att täcka in hällbilderna. Mycket beror på att det omfattar en så lång period och med många olika intryck. Vår egen språklogik är vi knappast medvetna om. Den kommer med modersmjölken så att säga.

Till språkets logik hör att den är lika sträng som matematikens. En symbol får endast användas i en betydelse. Då kan man använda samma betydelse när helst den dyker upp. Å andra sidan minskar antalet okända betydelser för de teoretiska möjligheterna varje gång man klart kan definiera en symbols ljudvärde inom språksystemet.

Logiktabellerna upptar 150 teoretiska möjligheter med kombinationer av vokal och medljud i tvåljudsvarianter. Därtill kommer ett femtiotal varianter av rena vokalljud plus frågande stavelser alltså total 200. Alla är ej meningsfulla eller använda i det tidiga språket. Hällspråket är fattigt och man får ofta ta till underförstådda eller överförda betydelser. Därtill kommer att ristningarna omfattar en lång tidsperiod med lån från olika håll.

För min del blev jag uppmärksam på språklogiken först när jag skulle lära finska som vuxen. Det avviker så totalt från de Angeloskandinaviska språken.

Det utmärkande är bruket av lokalkasus och endast latinare känner dem som sina egna. I lokalkasusen upptäcker man språket virtuella rum skulle man väl säga med nutida språk. Vid beskrivning av fysiska företeelser lägger man kanske inte märke till det. Men i den abstrakta rumtiden upptäcker man att språket har sina egna logiska rum.

Finskans lokalkasus anger läget i relation till ett verkligt eller skenbart rum. Man tvingas tänka över var är den punkt man iakttar eller beskriver när man ska välja kasus. Minns att en svår sak "att se" framför sig när man i tanken översatte från svenskans "att sitta till bords" till finskans "istua pöytässa". I en jämförelse säger man på finska "sitta i bordet" eftersom det kasus man använder normalt översätt med prepositionen "i" till svenska.

Man tvingas tänka över användandet av våra prepositioner och hur de anger läget för iakttagelse eller beskrivning. Vid fysiska ting har man ett objekt att jämföra med. Men att exempelvis röra sig i en abstrakt rumtid gör det svårare att se "om man får ut någonting av nånting"

Samma gäller uppbyggnaden av de enskilda orden. Det finns ett fiktivt rum för att fullborda logiken … eller egentligen finns det flera rum. Bland annat det negativa rummet och rummet utanför eller på andra sidan. I mytologin fanns därtill underjorden och himlen.

Den keltiska symboliken med ringen är en omfattande analys av varats logik. Är man med i ringen är man jämlik. Är man i ringen är man utsatt för granskningen från de som delar av ringen. Är man utanför är man utesluten. Ledaren bar edsringen och var ansvarig med sin hals för ledarskapet.

Andra ringar var att skapa ett ed eller en förbindelse. Fingerringen var på rätt finger förbandet mellan två. Armringen var gåva till fästmön eller husfruns gåva till hjälten. Fotringen var slaven utom då den satt på en dansös kantänka.

Ringarna gavs ofta i samband med ritual och manifesterade därmed ritualet och allt vad man underförstod. Samma gäller förstås alla andra ritual. Det var samhällets sätt att skapa ordning i kaos.

Vi har rationaliserat bort en del ur språket. Det finns få spår av en särskild dativändelse i vårt nuvarande språk. Däremot finns den i våra ortnamn, såsom dativ plural -um och plural -a. I Danmark är ändelsen -um rätt vanlig. Den finns också i begreppet ornum nämnt i Jyske Lov. Läser vi det konsekvent betyder det "Åt Galtarna" helgades denna byform med fyra interna lagrum. Så är även alla andra namn eller platsens verksamhet tillägnade en särskild idol eller underförstått att folklandet verkar i en idols namn.

För att vi ska förstå dem rätt borde de egentligen skrivas ut med ett "åt" före. Men folktungan rationaliserar och nöjer sig med att ihågkomma genom den numera utdöda dativformen i ortnamn.

Man kan också säga att folktungan kastar av sig den latinska tvångströjan några århundraden av latinskt skolade språkvårdare har lagt på tungan. Likaså får man se upp med dolda genitivformer vilka anger en underförstådd ägare. Om det är kultur eller gudanamn i förleden berättar det förstås något om vår tidiga kultur. I Sverige har vi TUNA-namnen och de kan vara tillägnade tvillingarna.

Den latinska dativen är förmodligen av rätt sent datum. Liksom även keltiskt inflytelse på samma tema med ändelser som -inge och -ige. De tidiga skiktet är på keltiskt vis limmade före ordet och nedslitet till två konsonanter såsom DJ, CH, TJ.

Inte ens högkulturella språk som grekiska och latin är helt konsekventa utan har tydliga lån från andra logiska områden. Efterhands som språket förfinas eller förtydligas görs allt fler förtydligande. Där tydligen betoningar är ett sent till skott till språket. Betoningen betyder i regel att man förskjuter betraktelsepunkten till en annan rumtid. Här antas att den rumtid man talar i regel är vår nutid … slaviska språk har ingen nutid utan tänker i förfluten tid. Det kan kanske vara ödesdigert i vissa lägen. Ska vi vara riktigt ärliga tänker åtminstone en del av oss nästan för jämnan i framtid. Senaste nya är att tänka i virtuell rumtid. Det är nästan det samma som att vara i fantasin.

Vid sidan om rumtiden finns det abstrakta rummet. Det är skillnaden mellan orden inkonsekvent och konsekvent eller mellan asocial och social. Det är inte frågan om något som sker i rummet, utan i den skenvärld där våra värderingar finns. Våra värderingar har inte nödvändigtvis evigt värde eller objektivitet.

Vid analysen upplöses nuvarande diftonger ä, ö, y, å i enkla vokaler … vidare den ständiga påminnelsen att tidsformer och sammanbundna meningar var nog inte uppfunna överallt.