Ortnamn med kultur

Ortnamn, Pytheas, Tacitus, Plinius, Ptolemaios, Teutates, Merkurius, Wotan, Mars Thingsus, Tor, Tyr, Jordanes, bopåle, stad, tunagårdar, ting, ritualsamhälle, odling, husbehov, ägomarkering, vi, hov, harg, hult, lund, Frej, Galten

Mytomanen och geografen Pytheas från Grekland gav antika världen en bild av Norden som ger eko än. Ultima Thule eller Slutliga Thule vid världens ände var ungefär platsen där solen försvann tre månader om året. Som bekant finns ungdomar som tillber denna mytomans Thule än i våra dagar. När fakta ej räckte till att fylla tomrummet på de sidor Pytheas tänkte skriva fabulerade han … och många efter honom har sen använt samma rader, när de körde torr.

Han berättade om ooniska öar där folk lever av fågelägg och havre – folket på Färöarna har möjligen levt av fågelägg, men havre växte väl knappt där då. På andra öar hade folk hästfötter från födseln och kallades hippopoder dvs. hästfötter. Han hade kanske varit i det senhettiska templet i Karatepe, Syrien och sett reliefer av den sorts mytiska hästkämpar. På de panodiska öarna går folk nakna och täcker sina kropp med sina mycket stora öron … kanske han hört om "långörarna" i bortre Asien vem vet.

Den sista i raden att citera Pytheas var Mäster Adam, men även första århundradets kartografer pendlade mellan Pytheas och vad de fått höra av folk och ofta i andra hand. När vi läser de stamnamn de har skrivit upp vet man aldrig om det är ett äkta försök att med latin efterbilda de nordeuropeiska namn … eller om det är en helt latiniserad beskrivning.

Generationen före Tacitus har vi Plinius som omkom i Pompej år 79. Han citerar Pytheas på några ställen men ger oss ändock några stamnamn som dels ger något nytt och dels blir en dubbelkoll av Tacitus och Ptolemaios som var generationen efter Tacitus. Plinius nämner ingaevones och istavones vartill vi kan lägga hermiones. Slutleden förmodlingen tyskans "wohne" Istavonerna bodde då vi floden Ista som senare kallas Vistula. Men dessa benämningar tycks snarare berätta om vilken sorts ritual de bedrev.

INGA- kan lösas i morfem till att betyda "gå in" och ista till "söka ta". Istavonerna försvinner förstås ur historien med folkvandringen och det är dem vi kallar goter. Nordiska goter omnämnes av Jordanes på 500-talet var säkerligen besläktade med goterna som drog söderut förmodligen från områden i östra Tyskland och Polen: Arkeologin visar ingen större skillnaden i kultur och i Polen har man funnit den tyngsta guldhalskragen samt mycket silvermynt /denarer

De götiska vill tolka Gaut som utgjutning och det gäller måhända älven eftersom ordet är sammansatt av GA - UT "gå ut". Men bara för att retas här ytterligare ett förslag om "de höga" eller som bohuslänningarna säger håttarna när de är som mest franska dvs. ordet kommer av franskan "haute". Där sen h:et enligt ljudlagarna kan övergå till g om man vill skilja ut sig, så att gaut betyder de som bor högt uppe i en annan värld skulle de själv ha sagt.

Får väl skjuta in att alla folk slicker sig om munnen om de av andra får höra att de är gästvänliga … och än mer om de får höra att de är höga, vilket omtalas om daner, eriler, sueoner, göter m.fl. Om det sen är naturens genetiker som avlat fram särskilt långa människor för att de ska räckas upp att plocka kottar i nordiska vildmarker må lämnas osagt. Dalbor var särskilt resliga under 1600-talet och det var säkerligen glada för. Under 1930-talet sägs de ha varit mer äkta ariska än andra enligt "ariska" undersökningar i det militära. Det är de små detaljerna som särskiljer

Ingaevones ger oss indikation på att ING var i bruk vid denna tiden. På Ptolemais karta ser vi namnet Sabaling. Nutida kartor visar på kärnområden i Bayern, södra Skandinavien och har möjligen vandrat in i England under första invandringsvågen. Förekomsten i Bayern kan också avspegla erilernas förbindelser med bataverna under hela den romerska tiden. Dels handlade de med romerna, dels var erilerna ofta tillsammans med bataverna i en dubbellegion. Tacitus skriver att bataverna var skattebefriade mot russtjänst. Där detta också kan avspeglas i bayerska ortnamn i Skandinavien eftersom det är möjligt att folk från Rhenlandet flydde för romarna.

Ett ord som hållits levande är teutoner. De tycks ha bott i Holstein – Brandenburg Där ligger Hansans Lübeck som höll sig med teutoniska knektar över tusen år senare. Men benämningar är ofta flytande och obestämda vad gäller geografin. Senare användes ordet också för att ange alla som talade germaniska språket.

Folknamnet lär komma av Teutates den keltiska folkguden och förekommer också i ökeltisk mytologi.. Man brukar ju fråga Cesar som viste allt och han menade denna gud motsvarade romerska Mercurius. "Teutates har uppfunnit alla konst och hantverk. Han leder folk under deras resor och är deras starkaste hjälpare i handel of för att tjäna pengar"

Men man reste även stelar för ortsgudar såsom Mercurius Hanno (Fyn) och Leudisio (Lödöse var inte grundat än men vist låter det likt) samt Mercurius Rex den högste. Observera att även saxare och friser hade Merkurius - Wotan i ledningen handelsfolk som de var. Beteckningen Rex ger oss en föraning om att handelsmännen bildade ett förbund där en valdes till högsta ledare i gammal ionisk anda.

Detta innebär inte nödvändigtvis att de dåtida nordiska namnen var likadan dvs. att Mercurius = Odin. I själva verket skulle man kanske nog jämställa Mercurius med Lugh/ Loke den mångkunniga som förstås vill sälja sina produkter och han bär inte vapen men väl en stav (vandringsstav) och påminner kanske mest om grekiska Hermes, kotjuven och uppfinningarnas fader. Man har också rest stelar till Mars Thingsus och denne jämställs med Tyr. Mars är krigsgud med spjut i Rom medan Tyr är enarmade ursprungligen med svärd.

Denna teutoniska dialekten kan finnas i folknamn från det teutoniska området. Namnen har "på grekiskt vis" en förled CH (grekiskans KH). Det är en förled / prefix från tiden då varje stavelse hade en betydelse och inte betydelsebärande rot. Detta innebär att man måste ta bort den från namnen ch-erusker, ch-atter (orm), ch-auker i landet nordan Rhen; ch-ali (alces = tvillingar), ch-arudes, i Norra Jylland och ch-edini (Edvin/ Finn) förmodligen i Viken.

Samma läsning gäller si-linger, si-dener, si-toner samt si-gambrer där su-gambrer är andra halvan av paret. Stavelsen SU/ CU "såsom alla vet" uttrycker det kända och utpekade. På Rökstenen säg att kungarna rider parvis där stavelsen SI betyder den andra sidan, den andra av två och liknande och där man då kan ana en underförstått första sida/ del. Till nämnda kan adderas si-lurer i södra Wales. Om tvåsamhet kan vi även tala när det gäller bi-turiger, bi-labiuter, bi-bracter.

Dessa namn pekar på en tvåsamhet och broderskap vi kanske inte riktigt förstår, men man kommer att tänka på Dals brödrabo. Vidare kan tuna-gårdarna vara minne av parbo. Det var antagligen också forntidens sätt att analysera broderskapet och tvåsamhetens natur. Vidare må nämnas att man har fynd av par i guldhalskragar också vilket antyder att två leder.

I källaren till en kyrka på Rügen, Nordtyskland finns en ristning i ett stenblock "gubbe med ymnighetshorn". Även på "anglernas horn" från Gallehus, Sydjylland finns gubben. Tacitus berättar om Naharnavalos att de har en lund där de vördar mycket gamla traditioner och faktiskt är symbolen ymnighetshorn så gammalt som grottreliefen i Lascaux, Frankrike med den Nakna. Förmodligen symboliserar det månen och regnet/ vattnets som all fruktbarhets källa. Han har följe med ett par kallade Alces som Tacitus ser som Castor och Pollux och han antar att man hyllar broderskapet.

I övrigt de klassiska författarna Tacitus och den senare Jordanes samt kartografen Ptolemeus ger inte mycket hjälp. Här Ptolemei namn:

Jylländska namn Saxones, Sigulones, Sabalingii, Cobandi, Chali, Fundusii, Charudes, Cimbri

Norra Tyskland Farodini, Sidini Rugiclei Vistulam.

Ön Scandza = södra Skandinavien Chaedini, Favonae och Firaesi, Finni, Gutae (Gautae) och Dauciones, Levoni

Norra Västtyskland Reudigni, Aviones, Anglii, Varini, Eudoses, Suarines, and Nuitones,

Danska Vi får visserligen många intetsägande namn där några få kan antyda något om deras samhälle. Naturligtvis har det folk och där mycket av senare landskapdelning faller sig naturligt efter naturgeografin. Då ger analysen av nordbornas förbindelserna med Rom mycket mer där vi kan anta att angler och juter = cimbri var förbundna och ställde upp med cimbriska legionen.

Herulerna var en handelsklass som också rekryterade frivilliga till sin legion. Antagligen gäller det främst danska öarna, Skåne, Öland, Gotland medan Västgötland förmodligen varit ett folk för sig men anslutna till erilerna samma gäller Bohuslän och Värmland. I Norge finns fynd av brakteater i kustlandet upp till Tröndelag, men landet har förmodligen varit rätt glest befolkat.

Östsverige är däremot lite gåtfullt och kan ha uppträtt som goter även om det finns enstaka fynd av guldbrakteater. Men Uppland var relativt tät befolkat. Att Tacitus nämner suiones är problematiskt eftersom han håller sig på kontinenten. Dessutom finns sveberna =suebi = suevi som skrivs lite olika. Ptolemeus kallar Oder = Suevus. Sveberna var största förbundet med kanske 54 stammar inkluderande nordbor

Före Cesar och romarna började möblera om europeiska kartan kunne man resa från Spanien i sydväst eller ioniska världen i sydost genom hela keltiska världen till Norden. Överallt vid bosättningarna var det första man såg förmodligen en bopåle. Den talade om att folket här har en tideräkning av det slaget. Var man själv en av dem viste man att man genast hade något gemensamt.

I Norden förekommer det inte så ofta, men i de angloskandinaviska namnen i England finns en del. Möjligen kan vi se det i -staved = -stad = -sta sär roten "stav" är klar och då ökar förekomsten av primära orter med ursprung en stav som symbolisk centrum för orten. Det är kanske lite i släkt med ANSUR dvcs. En rest sten för ortens idol.

Kanske en del stammar uppfattade den ioniska AEDICULA så att man skulle bilda två skilda sateller som samarbetade, medan andra kanske hade brödrabo med odlare och avlare osv. Ovan nämnda ortnamn talar för det och ger anledning att tro att duala former i nordiska ortnamn har samma tema som ursprung såsom tuna-gårdarna.

Innan vi går vidare låt oss se på vilka svårigheter vi möter när vi ska tolka ortnamn. Småland heter i olika källor: Guarandia år 1120, Werendhiam år 1180, Weringiam år 1220, Warende år 1330. Vi ser att för det mesta är det då möjligen Värend som fått ge namn. Detta är ändå inte värsta exemplet utan man kan finna namn genom tiden som totalt avviker från varandra. Sverige ligger sämst till genom att nedskrivna ortnamn finns först från medeltiden ca 1350 och framåt i nämnvärd utsträckning. Danmark börjar sin nedskrivning redan under 900-talet och samma gäller Norge.

Sverige var till många delar mycket glesbefolkat, så att det är endast vissa kärnbygder som möjligen bevarat ursprungliga ortnamn. Ortnamnforskningen i min ungdom ville finna gudanamn överallt … nu har pendeln svängt åt motsatta håll så att man finner "grus och sten" i de flesta ortnamn om jag ska raljera överdrivet. Men faktum är att man får inte många kulturbegrepp kvar om man nödvändigtvis vill söka en "naturlig" förklaring till alla ortnamn. Men det är något av ett kulturmord att inte ta fram de kulturord som måste ha existerat. Det är värre än mytomaners diktning eftersom det tar död på kulturen.

På tal om grus ja, svenskar vill tolka förleden Ör som "grus" … men hur kommer det sig att många källsjöar i Norden har betydelsebärande delen av namnet Ör eller Öre. Sistnämnda kan ge förklaringen att man såg det som "ett öra" i vattensystemet. Men det ger inte hela förklaringen och vi hamnar i frågan varför vi har begreppet Örslev som skulle innebära att nån hetat Grus. Jag tolkar det till Örs bröd underförstådd att man levde i dennes namn och skiftade inte jord då namnet användes.

Sen har vi Örting. "Grusting" låter inte rimligt. Tingnamnet går in i raden Gyrsting, Tyrsting, och Gelting. Det behöver inte vara ett fjärde ting utan kan vara synonym. Gelting är gula tinget och keltiskt ting i augusti, men kan ha varit lagting i oktober - november. Dessutom tycks ha förekommit olika delningar av året dvs.. med fyra eller tre ting allt beroende på kulturområde.

Men även Tystinget torde ha varit i augusti. Gyrstinget är antagligen synonym för Disating. Kvar blir majting / vårting men även disating. ÖR kan skrivas ursprunglig A-UR eller som hos norrmännen dvs. "Något som flöder oreglerat ur". Kråktinget faller utanför den keltiska fyrdelningen och blir i kråkmånaden mars och behöver inte vara ett verkligt ting utan bara för kråkor och tjatter-major.

Enskilda namn säger inte särskilt mycket om man inte kan få dem att passa in i ett sannolikt mönster där så mycket som möjligt kan styrkas från flera håll. Då kommer man nära en sanning.

Tingnamnen är indikation på äldsta folkland som kan omfatta fler byar / bosättningar: På Dal har vi en eller ett par stora högar i vad som kan ha varit forntida härader. Man förbinder härad med "vapentak" en organisation för rustande inte bara av "här, her" utan av båtlag för handelsfärd. Begreppet "fyrd, färd" står för en gemensam aktion i något ärende. De ingår i en gemensam filosofi för germaner, engelsmän och skandinaver. Detta hindrar inte att det tidigare funnits andra mer eller mindre lokala benämningar på folkland. Dessa kan ha haft varierande tingsordning.

Ting har två skenbart olika betydelser och språkligt kan det delas i TH(E) -IN-G(E) och betyder i båda fallen "det övervägt eller avsiktligt valda". Tinget är objektet på bordet eller det gemensamma ärende man behöver diskutera. I det folkliga tinget var alla saker gemensamma och borde övervägas och värderas till vilken nytta det var för alla. Uppdelningen i tre led visar att frågan är vad det kan "ge in" till det gemensamma boet. Stavelseföljden är keltisk.

Därmed är vi tillbaka till en urtid eller åtminstone före mellersta bronsåldern då man uppfann att analysera orsak–verkan med språket som en beskrivande del. Det är skillnaden mellan dativ och ackusativ på latin. Det finns många bevis för att man för 3 – 5000 år sen hade ett teokratiskt samhälle där vanligt folk bara var "ben" och att all verksamhet skedde i nån gudoms namn. Detta innebär att alla eventuella ortnamn bör vara i dativ form. Man kan kalla den teodativ för att skilja det från vår (ge)-åt-kasus på latin dativ. Alltså borde de ortnamn där vi än i dag ser en dativ egentligen föregås av ett åt.

Normal grundformen blir -inge eller dialektalt även -ike/-ige med keltisk stavelsföljd. Detta har förstås försvunnit från nutida språk. Rester av tänkandet finns mest i engelskan där vi har -ing (ursprungligt -inga och även -ling) i betydelsen "en med en viss kvalitet" eller "en som hör till" såsom gelding, farthing, herring. Bäst känner vi till användandet inom ord som anger verbal aktion eller är likt något och de är ursprungna ur -ing, -yng, -ung, -unga tillägg till kända ord. Med samma betydelse har vi -ende.

Inom senare känt keltiskt område finner vi ändelserna -in och -inn som tillägg till gudanamn och det är förstås samma hos Odin som har en saxisk variant Wotan / Wodan med ändelsen -an och dess variant -ann. Antagligen har dessa ursprungligen angett kön, men senare oförstående generationer har mist kontakten med det ursprungliga språket. Wotan kommer ur roten för vatten och är Vattenmannen /Aquarius på himlavalvet och "båtlyftaren" på hällarna som symbol för att båten dras på land om hösten.. Odin betyder förstås ledare och har en rot av typ udd/spets. Romarna såg handelsguden Mercurius i Wodan kanske bl.a. därför att det var handelsmän från Norden de mötte vid garnisonerna vid Rhen.

.

I Danmark Sverige har vi Eslöv; Essunga, Essvik, Estuna, Esum och i Danmark Esbjerg, Eshög, Eskär, Esrum, Essig där vi har Borum Eshög ur vilken vi har fynden efter en av bronsålderns prästhövdingar. Observera att bronsålderns ledare var mer ritualledare präster än krigiska hövdingar. Flera av svärden man funnit har aldrig använts i strid. Ändelsen -lev i Eslöv är förmedlingen ett lövbröd/ tunnbröd man fortfarande bakar på Dal dvs. "Es' bröd" underförstått att man lever i Es namn.

Romarna mötte Esus i Frankrike och man jämställde honom med högsta guden Jupiter och enligt legenden offrade man genom att hänge offren / krigsfångarna i träd och rituellt såra dem. Ett offer till Jupiter låter som krigsfångar vilka man i Rom gjorde sig av med på Circus.

De "äkta" -ingenamnen går tillbaka till ritualsamhället då man verkade i ett begrepps namn. Det behöver inte nödvändigtvis vara vad vi vanligen menar med animerat mänskliga gudar. Viskinge från min barndomstrakter kommer antagligen av "riset" man ser på Lökebergets hällristning en av vårens och odlingens symboler. Det står för Jungfru och eller ax. dvs. det växande på åkern. FITT, VITT, BREG, m.fl.-ingenamn syftar förstås på framföderskans vulva.

Den nakna med särade ben syns senast på en bildsten från Gotland och är vår bekanta Freja som knappast syns i ortnamnen direkt. Dock finns kenningar som TUTT, TISS, DIDI, vilka förmodligen också syftar på Kubebe eller Kybele den hettitiska gudomliga amman sumererna kallade Nanshe och engelsmännen Nanny. Snerting är Demeters dotter Kore i dansk tappning.

Slöing är förmodligen hon som sover i underjorden och vars efterlämnade dotter kräver kläder och omvårdnad. Urgammal princip att samhället ska byggas för att ta hand om även de mest utsatta. Räving är lika gammal och Räven finns på himlavalvet där sumeriska Skytten förmodligen var räven Kiel medan indierna nog talar om Månhunden Rahu. Det var hon som inte viste namn på saker och ting, men lärde av räven att Kiel/ Michel att lagra mat och även ord i minnet, vilket Eddahjältarna kallar Mimersbrunnen.

Spöring, Hvoring och Kvoring är ett nordiska namn på "hon som färdas landet runt och frågar" … liksom Isis söker sin Osiris ... hon kom under bronsåldern hon me´. Geting ser vi med två getter under bronsåldern. Turing finner vi i det hettitiska språk vilket antagligen syftar på stjärnbilden Aurigae som var Isis' himmelska aspekt. Hon gör en "runda" varje år och kanske symboliskt runt åkern att även kommande växtsäsong måtte bli god .. det kallades kanske Asaka i Värstegötland. Velling, Veddige hittar man vid källorna och Felding ute på fälten och är väl syster till Artemis.

Därtill ännu fler synonymer till alla eftersom byarna ville skilja ut sig från varandra och inte gärna använda samma namn inom den egna kretsen.

Men -ingenamnen och dess likheter är ett problemområde speciellt i Sverige med dess yngre bosättning. Många av namnen måste räknas som "falska" eller senare skapelser av samma typ av språklig aktion som i engelskan. En tolkning bör räknas till en blandning av isländska mytomaner och nationalromantikens altare. En del antar att det skulle ha funnits en norrön gud som haft namnet Inge eller Yngve. Yngve har ingen förankring alls i ortnamn, medan Ingenamnen har ändelser från vikingatiden framåt och det är frågan om personnamn.

Ändelsen -yng förekommer på en dansk karta över syssel (härader) gjort på 900-talets uppteckningar och förekommer nedanför Varde å och ned till Reynoldsburg. Ovanför den och på Själland och Lolland - Falster gäller -ing. Alltså är det frågan om dialekter. Förleder till dessa är Has-, Get-, Kald-, Skip-, Hvit-, Vinn-, och Jal-. Sistnämnda känt som Jelling.

De flesta av förlederna kan se som s.k. gudanamn och gäller även LEF-namn som Jarls-, Hildæs-, Hialmæs-, Hathæslef. I de tre sista namnen kan möjligen mittleden - æs - vara en form av ES och första leden blir en bestämning till densamma. Vi finner även ES begravd i Danmark i Borum Eshøj på samma sätt som västgöterna begravde Oden hos sig. Namnet Es betyder helt enkelt Den med stort D.

Ingnamnen finns i Rhenlandet och England och är av samma karaktär som en del av de skandinaviska. Många ingår som andra led i treledade namn och indikerar att ändelsen är äldre än vikingatidens ändelser dvs. möjligen från tidigare invandringar. Däremot finns inga namn på -lösa eller -lev, vilka hör till ett äldre skikt.

Fram till vår tid har historikerna allmänt lagt för stor vikt vid odlingen. Förutom i Skåne och Danmark blev odlingen kontinuerlig inom de bästa jordbruksområdena med järnåldern ca 500 f.Kr. I äldre tid ville man förklara det med en klimatförsämring, men tesen håller knappast. Det har antagligen varit bättre teknologi och kanske järnskodda årder och plogar och andra förbättringar som gjort det lönsamt att odla. Plus att man redan huggit ned skogen så det var relativt lätt att ta upp åtminstone de lättar jordarna. Likaså att man kanske fått en jämnare avkastning och kornsorterna hade anpassat sig till nordisk klimatet.

För att man ska odla mer än för självhushållet krävs avsättning. Det är sannolikt att man i de områden vi ser romersk import har kunnat avsätta sädesslag vid Rhen till militären. Korn är lätt att frakta och i relation till volymen värdefullt.

Ännu på 1600-talet låg den lokala avkastningen på Dal för korn bara mellan 2 – 6 gångar utsädet. Man får ha fyrfalt tillbaka för att det ska löna sig alls, eftersom skattmasen kom runt år 1000 och ville ha sin del och kyrkan sin del. Kyrkan tog en tiondedel och skattmasen 1/24 men det var bara grundskatten. Därtill kom allehanda andra gärder med tiden.

När man väl börjat få avkastning kanske man insåg att boss och agnar kunne användas som nödfoder och att säden var ett bra sätt att utjämna säsongen. Kanske det ledde till tätare befolkning och befolkningsökning. En skruv som tvang att odla lite mer. Ändock förblev det fram till städernas tillkomst mest odling till husbehov av sovel och öl. Kanske bruket av öl var en pådrivande faktor att odla. Man la ju inte ner mer arbete än man behövde och om ingen ville betala för överskott varför skulle man odla.

Detta är förklaringen till att så många av de äldre ortnamnen anger boskapsskötsel. Exempelvis att orten har varit ett mjölkställe eller ett ställe där boskapen samlas. Boskapsskötarnas ändelser är flest: -lösa, -hem, -by av bujar, boer, byr, -ene av wini, -hamn av ham, vang, -um, -stad av staved, möjligen -lau "flöda ut"

Byar som Hodde och Vorbasse i Jylland var inrättade keltiskt ford med omgärdning och en central plats för mjölkning och vattning av kreaturen. Byarna utgick från kreatursskötsel och många av våra ortnamnändelser visar att de var inhägnader och mjölkningsplatser som gav efterleden i namnen bortåt bronsåldern och kanske längre. Av dessa byar kan en del ha varit med organisationen ornum. Den beskrivs i jyske lov tusen år efter att de utgrävda byarna fanns. Ordet har roten "orne" eller galt och är som idé då i släkt med alla andra grissymboler såsom i synnerhet i västra Frankrike.

Slutleden eller um/om underförstår något ingärdat (omkring) och samma beteckning kunne användas för ledare så som roten i Chief … CH, TH är bestämmande prefix .

En annan grupp av byar är där man bedrev odling. Stjärnhimmelns odlingsritual samt dess myter har gett namn åt odlarnas byar. Odlingen krävde ett ritual som reglerade flera månader av året och blev normgivande även för kreatursfolket. Gradvis införde man små brödåkrar insprängda i betesmarkerna eller omgärdade på lämplig mark ...se -lev nedan. På Bornholm finns många byar som slutar på KER, vilket antagligen betyder krets och är av samma slag som namn på -ring, och -lock. Kanske det är i släkt med grekiska keronsia, vilket om man vänder ordföljden betyder "de gamlas krets" dvs. de äldre styrde byalaget.

Förutom de äkta -ingenamnen har vi ortnamnen på -lev, vilka för det mesta har ett obegripligt namn som förled. De är inte ens kända personnamn. En del är kända gudanamn varför vi kan sluta oss till att åtminstone en del av de obegripliga också är det eller är synonymer.

Ändelsen -lev ska antagligen tolkas på fler sätt. Det obeskattade släktsamhället skiftade inte jord utan levde kontinuerligt på samma ställe. Det enda som skiftade var en oldemor eller husfar när den äldste dog. Mor i gården bestämde det mesta inom tunet. Detta tun var ingärdat för att hålla smådjur och småungar nära hemmet. Kanske det fanns en särskild avdelning för småodling. Ett steg på vägen mot ägande är ätten som anger att den bor på ett ställe. Här på Dal ligger de få unga-gårdarna utanför de äldre byarna. Vilka kan tyda på att de tillkom när skiftning av jord blev på mode och individuella släktbyar skapades … se -ungar nedan

Dessutom tycks forskarna ha drivit rationaliseringen längre än vad underlaget egentligen medger. I Bohuslän finns ett par orter med en tidigare ändelse -leif rationaliserat till -lev. Det finns två alternativa tolkningar till den ursprungliga LE-IF där slutleden betyder OM och det skulle betyda något ingärdat. Andra möjligheten är en dialektal variant av LEIP eller LEIP där sistnämnda är roten i bröd leipä. Samma skepsis råder om de skånska LÖV som möjligen kan vara tunnbröd, men Ö:et kräver ett tidigare Lauv kanske i släkt med gutniska Lau.

I vilket fall som helst är det långt från levne. Det danska ordet lämna och underförstått att för-ledens gud skulle ha lämnat byn i arv. Visserligen finns det folk som menar att gudarna var människor som dog och begravdes fler gångar men något bevis för det är svårt att finna.

Vist finns det ett enda LEV från tideräkningens början om vi förstår det rätt. Nämligen LEV-iones på Ptolomeus karta och nämns av Plinus hill-lev-iones. Vi känner det bättre som Lev-ene och tolkas därmed yngre än -wini eller ett senare -ene som betyder äng och är likabetydande med -lösa som innebär att djuren går lösa. Levene har lämnat ett gravfält på minst 170 gravar och en "brödäng" om 26 parceller där man odlat från tidiga järnåldern. På senare år har man hittat många fler, men denna är så typisk ingärdad med stensträngar och området är fredat. Namnet kan syfta på lövbröd/ tunnbröd och det är kanske det som avses med ett av de tidigaste folknamnet att de var odlare.

En del yngre kan betyda "ättalev" men det skulle innebära att ätten då kallar sig enligt förleden och då finns det en del namn som inte går ihop med det rent grammatikaliskt och dels med avseende på tiden.

Förleder i -levnamn såsom Er, Ör, Hvor, Es, Vils, Vej, Has, Ens, Snes, Als, Rak, Gör m.fl. tyder på gamla mytiska begrepp. De har knappast varit släktnamn. De måste ses som en underförstått teodativ att man verkar i ifrågavarande begrepps namn.

En del av de gamla namn har behållit dativ pluralis -(u)m. Ändelsen -um kan möjligen tolkas -om i vissa fall och underförstå att det är något inhägnat. I språkutvecklingen och även i ägo-utvecklingen måste rimligtvis ha skett ett språng från dativ till genitiv. I dativ ges eller görs någonting åt någon … medan genitiven betyder att nån äger nånting

Er är Moder Jord, jämför tyska Erde. Es var en viktig stamgud i keltiska världen, Ör kan även skrivas Aur och betyder sällan "grus" som ortnamnforskarna vill få det till. Dels finns i Norden bra många källsjöar eller liknande som fått namnet efter Ör. Häner kallas även Aur-kungen kanske ibland i storks skepnad, så dethär med Ör torde vara ett mytiskt namn för det mesta.

Lev-namnen finns inte i England. I första vågen år 400 - 600 hade angelsaxarna antagligen med sig främst -ingnamn, medan -by, -sted, torp, land och tun är utmärkande för den mer kända vikingatiden åren 800 - 1000.

I några fall finns ortnamn av två slutleder och ger en möjlighet att datera följd. Exempelvis Tunhem betyder både inhägnat tun och ett ställe där man har en fålla för djur. Det säger förstås att hem är äldre än tun. Ordet tun kommer av kända tyska verb "zu tun" eller engelskans "to do". I Norden lever det kvar i finlandssvenskans "dona". Det används oftare än svenskans "att göra". I tyskan blir tun platsen där man gör någonting. Det är besläktat med dorf som tolkas "en samman-kastning" av ställen där man gör nånting. Enligt ljudlagarna kan d förstärkas till t och f till p alltså får man vårt norröna torp av dorf. Vi vet förstås ej om dessa ändelser invandrat med folk under romersk tid eller har inkommit via influens.

En specialform av tun är tunabyar och -gårdar och där en möjlighet är att den öppna vokaländelsen kan indikera tvåsamhet. En företeelse som var vanlig inte bara i Norden. Arabiskan har fortfarande en dualform i numerus.

Andra möjligheten är att den öppna ändelsen anger ett öppet pluralis eftersom man under-förstår flera gårdar i samma by. Såsom min egen ort som ursprungligen hette Råda och ligger på en moränås där fynden visar kontinuerlig bebyggelse de senaste 5 – 6000 år. Råda har antagligen varit ett häradscentrum innan begreppet fanns. Kanske det då hetat "borådland" Begreppet finns bevarat i Norrland sammanskjutet till Bråland samma som Brålanda på Dal. Det är troligare än förklaringen att det skulle vara frågan om "bråna" eller en röjning, eftersom det finns äldre gravfält där. Namnen på byarna utanför Råda slutar oftast på -by och är yngre.

Undantaget är Hjärtungen som betyder Hjortungen samt Låkungebyn och Hålsungebyn och dessa namn är på gränsen mellan kollektiva byar och beskattade byar ... -unganamnen levde med säkerhet mellan åren 700 – 1000. Själva begreppet ungar antyder att det är frågan om ättetänkande och namnen är på gränsen mellan heden och vikingatid. Ofta djurnamn så som våra scoutpatruller skulle ha valt namn till sin grupp. Ändelserna ungar, ingar, yngar, lingar, dingar kan vara en bildning på gamla namn och har skett redan före år 1000.

Feodalismen tvang folk att tänka på tillhörighet och ägande. Erilerna var förstås först med att markera sitt ägande. De sista erilstenarna är tvivelsutan ägomarkeringar. När feodalherrar började kräva skatt var man tvungen att på något sätt registrera byarna. I samma takt börjar kollektiven lösas upp. En process som pågick i tusen år.

I erövrade områden användes förmodligen "thegngild" såsom på Harald Hårfagers tid. Österut tog man gisslan vilket syns i finska ordet for socken "kihlakunta" = Gisslansocken. Enligt skriftliga källor var första skatten i Norge en "härdskatt" eller per eldstad. Man kan också kalla den en fastighetsskatt. Men den har då antagligen bara gällt ätterna som hade en gemensam härd dvs. de samlades i en stor hall. Folk var ju inte dummare än att de alltid anpassade sig till kraven. Så om skatten blev per härd minskade antalet härder. Kanske danska bynamn som Onsild, Vonsild, Morild. Harrild, Rebild, Stenild, Vognsild, Österild är ett minne från den tiden. Byarna ligger utanför kärnorterna och de är kanske från Magnus den Godes tid.

En del rituella begrepp förbigås här för att återkomma i sitt sammanhang. Kan dock inte låta bli att nämna ett gammalt ortnamn Ruangstungur, vilket betyder vridstång och är kanske i släkt med namn på vrid eller liknande. Det antas att detta varit en volador eller karusell som folk haft mycket lustigt med åtminstone vid högtiderna om sommaren. Det blir lätt att historieskrivning blir gravallvar, så att man glömmer att folk hade mycket roligt också. På "Drottningtorget" på Koll finns en sten med hål uppallad som ett altare. Kanske man haft karusell eller majstång i den då det begav sig … ingen minns … sen kom då Västgötalagen och böndernas förbud att ha roligt under arbetet. Det är Lekarerätten som uppmanade folk att inrätta en "bäsing"

Får ändå ta några ord om en missförstådd uppfinnarjocke, som kristendomen tyckte var för mycket i en fundamentalistisk värld. Man får en känsla av att folk har velat glömma Loke. Han har antagligen haft många namn. Här på Dal har de slitits till Låss-, Loft-, Låts-. Det handlar om inneslutningens princip och även om skördetiden och kan gå än vidare i associationer.

Vi har Luggude, Småland som keltiskt minne och där finns numera Locknevi. Men i gamla skrivningar finner vi Ludkonevi. Hon är antagligen skiljegumman eller "Hon med skäran". Hon var aktuell vid Lugnasad eller som det även förekommer Lunasa, vilket antyder att månen Luna bringar i ordning dvs. i augusti. Går vi vidare inom keltiska området finner vi Lyon och Leon, lejonet vilket antyder att man följt djurkretsen på samma sätt som i Egypten. Det var Lejonets tid den heta högsommaren innan regnperioden. Då reglerades månåret med en skarvning av det nya årets krokodil. På en hällristning finns något som liknar en krokodil och den egyptiska tankegången här vi ser årets symboler på ryggen.

Tacitus skriver att sueones brukar låsa in vapnen i fredstid. Dethär med förmynderi är av gammalt datum och Tacitus har antagligen rätt. Samtidigt säger han att de är kända för sina flottor. Detta innebär att åtminstone kustborna där herrefolket hade makten lärde sig disciplin och att underordna sig andra … att ge bort huvudet skulle man kunna säga i värsta fall.

Dock visar Tacitus skrifter att han inte vet särskillt mycket om Skandinavien och folknamnet kan liga gärna gälla en stam på södra Östersjökusten. I brist på lättbegripligt svart på vitt försöker forskarna läsa in allt de kan i de få fragment som möjligen kan ge en upplysning. Men generellt gäller att det är inge objektiv bevis. Kanske arkeologin i sinom tid kan mer påtagliga bevis? Det finns också lite motsägelse mellan att det antyder feodalt styre, medan det keltiska var mer folkstyrt demokratiskt … fast Uppland och Mälardalen har i sen tid velat vara hövdingar och bondeplågare

För att kunna fungera i ett skeppslag måste man kunna underordna sig och hålla takten. Kanske disciplin just resulterar i ohejdat uppträdande sen när banden släpps loss? Alltnog runt våra kuster i Norden var det tidigt vanligt att folk frivilligt eller under länsherre blev medlem i ett roddlag. På så sätt fick man folk till vikingatågen vilka började strax före år 800. Detta var samtidigt en broms på feodalväsendet eftersom det i roddlagen rådde direkt folkstyre. Skepparen fick inte folk med sig om de inte tyckte det var lönt.

Det förvånar inte att tidiga danska lagar inte nämner något om förbud mot hedendomens uttryck. Danskarna skulle ha blivit dubbelt hedna på nytt om de stött på förbud. Medan de mest svenska förbjuder hov och harg och att hålla på i lund och hult. I skogiga Sverige är Lunden / Hultet kanske inte så märkvärdigt. I min barndom hade vi en mil till närmaste skog och där var en skolutflykt till skogen / lunden en upplevelse. Under kriget satte man bänkar på flakvagnar man körde mjölk med och hela familjerna åkte i lövad vagn till skogen för några timmar.

Tacitus berättar om Naharvalernas "Gubbe med ymnighetshorn åtföljd av Alces-= bröderna" Motivet har något ursprungligt i sig. Scenen finns så långt norr ut som på Rügen och på Gallehushornen. I England finns ett par ortnamn som antyder att Tor varit med i lunden. Endast hällristningarna i "lunden" på Dal i Tisselskog har gett fog för antagandet att lunden varit plats för älskog ... där Tor var Vigaren. Det är möjligt att Tor haft ett annat namn under bronsåldern, men vardagstypen och vad denne står för har stått sig

I övrigt kanske det varit en plats för älskaren Frej/ Frej med Galten i ollonskogen eller gamle keltiska behornade Cernunnos. Cernunnos och Frej var säkerligen stjärnbilden Perseus som v ar avlaren och aktuell som vårstjärna runt 2000 f.Kr. Detta styrks av ett sentida folkminne från samma trakt om att de unga om våren hade nånting för sig för att främja fruktbarheten.

De sammandragna stavelserna FR / VR har i allmänhet att göra med tillväxt och "vridning" att göra i språket. I gammalindiska finns det i "vrita och veretragna/ vretragna" som är regndraken och monsunen. I nordiska språk får vi då namn som Frej, Freja, Frö, Frigga och Fru. Slutleden -igga finns i sumeriskan som igig eller kanske bättre "gigi" och är ett verb som kan skrivas "givande". Stjärnbilden för Fru och Frigga var Auriga/ Kusken på samma plats som Isis vars namn betyder "sökande"

I Danmark finner vi ett gammalt ortnamn som Frejlev och ordet finns och bland de angelsaxiska kulturorden. I Sverige har det i regel slitits ned till FRE och vi får namn som Frestersbyn = Fröstensbyn. Det var förmodligen "Stenlille" man satte upp i maj när fröet var på väg i underjorden.

En del s.k. gudanamn har blivit vanliga substantiv för företeelser medan vi omhuldar andra namn som om de skulle beskriva existens. En attityd som är vanlig bland mytologer. Exempelvis skillnaden mellan "guden Frö och frö" där det i Danmark blir än mer förvirrande eftersom det även betyder "groda". Grodorna förebådar regntiden i Indien och vördades för det, medan svenskarna dansar små grodorna vid midsommar utan att veta att de förebådar höstregnen, egentligen.

FRÖ finns i sammansättningar med -lund och vi och antyder ett ting eller ritual i Frös tecken. Det var sannolikt sällan några viktiga saker för det gemensamma tinget i glesbygden. Däremot kunne man passa på att byta grejor och ha fest när man en gång var samlade.

Ortnamn som Hovsten, Tresten och anläggningar typ Björketorp med en runsten och två andra stenar kan ha varit hovet man samlats omkring. Än för att börja året i kråkmånaden och Vårfrun eller i augusti till Ägirs gille när man synkroniserade mån- och solår enligt gamla ordningen.

Om eventuella riter och offer i samband med hov och harg vet vi bara skrönor. Den frågan handlar i högsta grad om östra Sverige. Vi har inte hört något om blodiga blot och folk hängande i träd vare sig i Norge eller Danmark, men borta i Uppsala sägs det ha varit vardagsmat

Man kan formulera satsen att den yviga fantasin och spekulationerna ökar med kvadraten på avståndet mellan berättare och det han beskriver.

Likadant var det förstås med de isländska mytomanerna. De hade bara lilla Island att hänföra sagorna till. Snart hade de skrivit om blodshämnd och fejd på varenda ort inom ön.

Man kan till nöds förstå att man i Uppsala möjligen hängt tjuvar och missdådare i träden androm till varnagel som det heter. Missionären Wolfred hamnade i kärret och det skulle nog även en svensk gjort om han huggit ned symbolen för försoning och edgång dvs. Vigaren Tor. Men för övrigt torde det nog vara så att vanliga människors blot var att doppa i grytan till jul … plus ett och annat lustigt upptåg. Även andra kulturer blotar fast de har olika namn för det.

Det går inte riktigt ihop med herrar som påverkats av stora världen i Rom och Bysans och bär paradhjälmar á la romerskt garde och polar med småkungarna i Britanien. Gotland går fria eftersom deras bildstenar vittnar om ett nordiskt kynne ungefär som vårt.

Svårt att tvätta bort storhetsvansinnet hos forna tiders storsvear. Märkligt att svearna av vår generation vill använda Ibn Fadlans reseskildringar från Volga och Kiev till intäkt för att svearna skulle ha varit …

När jag läser översättningen noterar jag att huvudstaden hos Rus är Kiev och andra kända städer är Tjarsak och Charkah. Var i Uppland ligger dessa städer?

Ett annat påstående är att Ibn vid besök hos bulgarer vid Volgakröken skulle ha stött på ett folk som hette albaringâr eller barandjâr vilka då skulle vara väringar. Dessa hade övergått till islam därtill. Mig veterligen var väringarnas specialitet att tjänstgöra hos kejsaren i Konstantinopel 830 – 1100-talets slut. Det var inte ett folk utan förmodligen handplockade och tränade frivilliga från ett större område. Överklassen fungerade som självständiga "entreprenörer" med rätt att syssla med vad de ville så länge de inte inkräktade på broderskapets revir. Principen att för vapentak ta ut var 7:de eller 10:de tyck vara gammal. Att ta ut frivilliga behövde än större underlag.

Det är väl ungefär som att påstå att ättlingar till de brottslingar som skickades till Nya Sverige övertog sedermera styret i Amerika och la grunden till amerikansk Wilda Western vilket är något i stil med skrönorna om hedna hovet i Uppsala. Vill man tro det värsta är det lätt att göra en skräckhistoria … men upp till bevis!

Vad betydde ordet "ub sola/uppsal" innan Uppsala var grundat eller Väster Aros omdöpt till Uppsala?