Stil och paddor

Stil, padda, patriark, Divan, Regeringen, ideologi, global verklighet, människovärde, djurplågare, tredje man, skitstövel, hämnas, bråkstaken Tyr, lättja, spejare, spårhund, tålamod

Förmodligen anser en del unga att en a´n är en padda. Speciellt efter min satiriska analys av Kalabaliken i Vilda Väst. Vist har de rätt i vissa avseenden. En del beror på min ålder och erfarenhet jag inte sticker under stol med. Hur en a´n än formulerar mig kommer det att se ut som om jag sätter mig på ungdomen och kommer med pekpinnar.

Min erfarenhet säger att alla måste skapa sin egen attityd och verklighet. Men det finns trots allt en del som inser att det kan vara bra att bolla sina tankar mot nån annan människas erfarenheter. Liksom studier är det en genväg till erfarenhet. Ungdomen av i dag skapar redan nästa generations samhälle. Med min ålder som omfattar två generationer ser en a´n konsekvensen av vissa handlingar och dessutom som politisk intresserad sen ungdomen har en a´n varit med här och där och dessutom läst på.

Därför kan jag ge AFA rätt i ett enda ord som fastnade på näthinnan från Hvitfeltska nämligen "patriarkat". Vist hart de rätt vi har en del gamla "paddor" som sitter och bromsar all verksamhet på många håll och i många institutioner i samhället. Min personliga erfarenhet omfattar en del och dessutom läser jag som sagt på och hör av andra.

Men man ska bevara sinnet för proportioner och inte tro att alla höjdare är paddor. Det finns många som lyssnar på ungdomarna och bär upp den vänliga välfärd vi trots allt har. En a´n är hela tiden medveten om att min satir och engagemang gäller bara det som jag eller andra anser är fel, medan kanske 90 % och mer är bra i Sverige.

En a´n är sluggare och van att kämpa sen barnaåren. Men är å andra sidan lat och gammelkatten lärde mig det väsentliga om god stil när jag var barn … se länken Divan. Man ska inte gå ut och slås bara för slagsmålet skuld. Det gör ont, man kan bli skadad och man brukar inte uppnå så mycket. Mina slagsmål som barn och ung var nog mest rent försvar eller förebyggande verksamhet för att slippa att nån padda satte sig på mig.

Samma princip gäller nog en stor grupp av människor att man ska fråga sig vad man uppnår med ett slagsmål … är det värt besväret? Finns det bättre vägar?

AFA, Göteborgsaktionen 2001 och Attac jag vet om är nog ute på djupt vatten när man inte satsar på att föra fram vad man lärde sig under symposierna och istället stöder våld och svartskjortor som inte uppnådde nånting annat än att föra allt ett steg bakåt.

I själva verket måste man nog berömma Regeringen och de krafter som gav och ville ge alternativa organisationer ett tillfälle att komma till tals. Demokratin i vår del av världen är inne i ett skede där gamla metoder minskar i användbarhet. Centern uppgav nyligen att man hade haft ett "samråd" där 12000 deltagit. Det är den gamla metoden som även LO och SAP använde när man förankrade sin politik bland gräsrötterna som man säger.

Det är bara det att de organiserade politiska gräsrötterna har blivit för få i förhållande till samhällets storlek. De är ej heller riktigt representativa i förhållande till samhällets sammansättning … ungdomar, ungdomar gamlingar och invandrare är dåligt representerade. Dessutom har EU och annat gjort att man haft så rasande bråttom att exempelvis SAP låtit bli att ordentligt förankra och då försvinner kontakten med rötterna.

En ny sorts intresseorganisationer som driver en eller ett fåtal frågor växer fram. Det är ett hälsotecken när den politiska toppen börjar lyssna på dessa. Det är också hälsosamt att ideologierna förbleknar och politiken allt mer förankras i verkligheten. Det går helt enkelt inte att med en ideologi greppa den globala verkligheten i vår tid. Numera finns inget stort behov av ideologier eftersom de viktiga riktlinjerna för ett samhälle finns FN:s mänskliga rättigheter och andra konventioner.

Det är konventioner skrivna för alla och ej för ett särintresse som arbetarorganisationer eller kapitalistorganisationer. Den politiska retorik jag minns från 70-talet är ute och må den vara begraven. Vilket inte hindrar att vi ibland behöver patos för att försvara i synnerhet de minsta rättigheter. Paddor vill gärna sätta sig på de små

…. Och byråkraterna sen. Mest förgrymmad har en a´n varit på dessa ständiga övergrepp på flyktingar och barn som återkommer och återkommer i välfärden Sverige. Ibland ser det ut som ren sadism. Det trampar ned även mitt människovärde när nån inom Sveriges gränser behandlas illa av institution, statlig makt, företag..

Överallt gäller tesen "allt är beroende av allt" … det har uttryckts på många sätt av tänkande människor genom tiderna. De inser att vi lever i en sluten verklighet och vad vi än gör återverkar det nånstans.

En a´n är uppvuxen på bondgård mellan jag var 5 -- 16. Även efter det red jag ibland eller arbetade med hästar nu och då några år. En häst sparkade mig i magen då jag var runt 14. Som tur var tog en spann jag hade i handen stöten så det blev bara ett brutet revben, vilket jag upptäckte 40 år senare.

Inte blev jag rädd för hästar och inte gav jag hästen skulden. En a´n insåg med en gång att jag gjort fel när jag gick bakom den utan att låta den veta att jag fanns där. Med djur man har i sin vård får man alltid ta ansvaret och tänka efter vad man gör. De tänker inte som en människa så vitt vi vet. Deras reaktioner är trots all fostran i nödsituationer rena paniken eftersom de inte tränats för det.

En häst trampar inte på en människa under den eller som ramlar av, utan lyckat nästan alltid att krångla sig ur det på två eller tre ben. Allt detta gör förstås att jag ser de stenkastande ungdomarna som hänsynslösa djurplågare. Det är nidingsdåd att ge sig på oskäliga djur.

Min nordiska fostran är att i nödsituationer ska barn, kvinnor och gammalt folk hållas utanför. Vi har en urgammal princip om att "tredje man" dvs. den oskyldiga utanförstående ska inte lida nå två parter strider. Det var många som fick lida oförskyllt för våldsdåden i Göteborg. Det var trots allt svartskjortorna som formulerade det som en strid. Polisens uppgift är att skydda från strid.

Min barndom var inte speciellt lätt och en a´n fick lära att stå ut med paddor, översittare och de som gjorde mig illa. Det tog tid men jag fattade beslutet att om jag låter mig påverkas av skitstövlar har de vunnit eller så blir jag själv en skitstövel med tiden. Det var frågan om att kunna se sig själv i spegeln och säga "Hörru grabben, du har stil", låt inte dumskallar förstöra den.

Om en a´n skulle ge efter för andra eller börja hämnas är det ensbetydande med att andra sidan vunnit. Därför har målet alltid varit att taket må ramla ned, men en a´n blinkar inte. Vist har en a´n haft svaga perioder där det nätt och jämt gått att hålla stilen. Men det är sådant som ger insikten att många människor är inte så starka som en a´n. Livet måste återvinnas varje dag i min ålder.

Våra förfäder valde den enarmade bråkstaken Tyr till domare därför att han viste vad smärta är och kan leva sig in i andras svårigheter. Dessutom hade han ingen svärdsarm. Man hade även en princip om jämlikhet "jämn, jämnhög och tredje" den sista är den obekanta i eller vem som helst i ringen av människor. Tar man till våld avskaffar man både sin egen och andras jämlikhet. Det blir en strid där den som har största resurserna vinner i längden.

För mig förefaller det oändligt korkat att svartskjortorna gör striden till ett självändamål. Den viktigaste regeln för en stridsman är att hålla sig själv vid liv, annars är striden slut med en gång. Svartskjortorna riskerar och åker redan nu ut och in mellan fängelser och det kan knappast gagna nån sak. Dessutom är det ingen som lyssnar till "bråkstakar" även om de har ett viktigt budskap.

Ärligt talat en a´n skulle aldrig i livet kunna se mig själv i spegeln och känna mig som martyr efter att ha kastat sten på hästar, skrämt skiten ur barn, kvinnor och gamlingar, slagits med snuten och haft sönder en massa prylar. Sistnämnda är ett hån mot alla de som arbetat för att få ihop en verksamhet och allt vad där behövs av inventarier och liknande.

Det är andefattigt och korkat om man inte kan få uppmärksamhet på annat sätt. Det vittnar om lättja att inte ge sig tid att fundera ut något effektivare. Det finns redan eftersom många organisationer gör framsteg i enskilda frågor.

Ungdomen av i dag har alla möjligheter att genom samarbete nå bra resultat. I all verksamhet är det centrala att man hålla sig nära verkligheten. Även vakna politiker men i synnerhet paddor behöver får levande exempel på de missförhållanden som man strävar att avskaffa. Att visa konsekvenserna av västländernas ekonomiska politik ute i världen är mycket effektivare än att hålla på med att krossa fönster.

Det är inte bara beslutsfattarna som behöver se verkligheten utan även den stora publiken folket som lever i sina egna cirklar och är fullt upptagna. De har måhända inte tillfälle till nån större insats men redan att få dem att nån gång reagera på missförhållanden är nog. Vi har så många exempel på hur folk engagerar sig i många frågor. I synnerhet ungdomen kan göra ett bra jobb som "spejare och spårhundar" och ta fram exempel och belysa vad som är fel.

Vår politiska tradition är att femtielva instanser ska säga sitt. Idéen är att saker ska genomlysas ordentligt …. Även om man allt som oftast glömmer analyserar konsekvenser och verkningar över längre tid. Ju bättre en sak från början är grundat och genomlyst desto lättare är det att få gehör när man för det vidare till beslutsfattare … men hav tålamod "hastverk är ofta lastverk" … Rom byggdes inte på en dag och en konstnär blir mästare efter tio år … men materialet talar efter ytterligare tio.

Med dessa rader vill jag säga att ungdomen borde tänka efter och inte rusa iväg och förstöra för sig själv och andra. Istället ger det råk i ryggen och eld i blicken om man lyckas med något man tror på och som andra uppskattar. Det ger självrespekt och stil.