Altarsten

Richard Dybeck skildrade dalbors liv på 1840-talet. Ett av hans intressen var dåtidens arkeologi. Hans ritningar är måhända inte alltid sanna, men är de enda vi har. Holtanestenen är antagligen en altarsten bestående av ett uppallat flyttblock. Det syns även något som kan ha varit ristningar. Denna sten är numera fyllnad i järnvägsbanken sen 1880-talet. Folk tjänade pengar på att leverera såväl sten som grus.

I samma skog mellan Holtane och Smedsbol har han antecknat andra fynd av ristningar: "Allmogen anser dem föreställa människo- och kreatursfötter, samt yxor och hamrar m.m." Det blir nog svårt att hitta dem igen eftersom hällarna numera är mossbelupna. Jag har varit där ett par gånger.

I Brålanda antecknar han om den numera försvunna Tånshögen diameter stor dvs. ca 25 meter. Ovanpå den ska ha funnit liksom ett bord med fyra fötter. Vidare är det möjligt att det funnits en ramp till bredvid liggande Dyrehög av samma storlek. Ramp nämns på några ställen liksom en "aveny" i Högsbyn Tisselskog. Det är ju den sorts utbyggnader som försvinner först när plogen går allt närmare mitten av högen.

Altare har funnits även i stenkrets på vissa platser såsom Bandane Valbo en tunn stenhäll vilande på fyra stenar. Så även i Baggetorp Valbo en stenkrets med 11 stenar och i mitten låg en tunn häll 3 x 2 meter och 30 cm tjock.

Vi associerar ju gärna offer av något slag till ordet altare. I de tidigare sumeriska sångerna berättar man att prästerna stänkte blod på altaret, vilket då innebär att något djur offras.

 … I Bohuslän finner vi denna lilla detalj som berättar om djuroffer. Symbolen under djuret betyder "altare" och bilden finns i utkanten av en bild med en hjort och hundar dvs. jägarnas jaktoffer. Ovanför finns en säsongsbåt med bland annat en bock där en yxa riktas mot bocken dvs. höstslakt.

.

Den påminner i sig om Lotterudstenen och många fler liknande stenar ofta belägna i en forntida åker eller dess kant. Lotteruds sten är dock annorlunda genom att ha ett antal långsmala gropar.

I fortsättningen kallas dessa speciella stenar altarstenar. Det tycks ha varit en tradition på Dal sen bronsåldern. Det finns ingen entydig teori om deras användning. Istället får beskrivningarna av stenarna nedan visa vilken spännvidd är möjlig. Även en sten med skålgropar kan vara ett altare.

.

I detta samband bör man nämna stensträngar efter en fornåker. Denna sträng finns på den forna herrgården Västerråda och det är inte säkert att just denna sträng är av hög ålder. Men i dungen till vänster finns ett antal stenrösen med endast ett tunt lager av kullersten. Däremot på andra sidan av landvägen finns en del knappt synliga strängar i hästhagen. I samma hage ska det också finnas skålgropar på en sten.

Man bör komma ihåg att förmodligen var sådd- och begravningsritual mycket lika och det förvånar knappt att man finner skålgropar på gravfält. Det var ett sätt att "knacka den avlidna in i evigheten"… Vi gör likadant på våra gravstenar.

Egentligen borde man kanske tala om två traditioner. Dels de utvecklade ritualen vi kan skönja i synnerhet i Evenstorp. Den folkliga varianten är enkla skålgropar man offrar i som en liten symbolhandling för att lugna sinnet i väntan på resultatet. I sumeriska texter talas om att offra vatten och bröd. Brödet var det man ville ha och vattnet var till Nymånegudinnan Inanna som symboliserade regnet i Sumer med bara 200 mm årligt regn. Ritual ser i regel framåt, medan folkliga traditionen är mer inriktad på festen efteråt dvs. barnsöl, majfest, slåtterfest, skördefest när väl arbetet är gjort.

Förmodligen är skålgroparna från högbronsåldern runt 1100 f.Kr. och det är inte sagt att jordbruket har varit kontinuerligt för nån längre period än ett par hundra år. Däremot kan seden ha fortsatt vid begravningarna.

.

Av dussinet rapporterade fynd i min hemsocken är Lotterudstenen den enda jag kan hitta. Antagligen har det funnits en fornåker i närheten och stenen finns i skälet mot skogen.

I princip kan man även kalla skålgropstenar altarsten. Eller som i Västergötland majesten utan närmare förklarande folkminne om deras funktion. Det ger oss anledning att anta att man åkallat Moder Jord vid sådden i maj eller symboliskt gjort en genomgång av jordskorpan att föregå sådden. Det förklarar de stenar som ligger nära forntida jordbruksmark. Evenstorps ristning ligger mitt i åkern och innehåller beskrivning på ritualet som manifesteras i enkla skålgropar.

.

Om vi förstorar ser vi att en del är dubbel och trippelgropar. Antagligen har man velat symboliserar föreningen av utsädet och jordens makter ... Jag har en känsla av att man hade många fler symbolhandlingar i min ungdom än bönderna har i dag.

En annan sida av saken vi praktiserar än i dag även om det är skilt från de det berör. Det är när vi reser stenar på gravarna och hugger in vad vi vill på dem. Egentligen är det samma ritual som vi ser på bildstenar på Gotland att den avlidna "huggs i stenen"

… och sen ytterligare förklaring i de kända egyptiska gravritualen. Där önskar man att den avlidna om inte återuppstår så dock bevaras evinnerligt på något sätt. Minnet lever lättare kvar om det manifesteras i nånting. Stenen är rätt så evig om människan vill bevara den. I Egypten var begravningsritualet en spegelbild av odlingsritualet vid sådden och vi får en direkt idékoppling mellan skålgropar vid odling och skålgropar på gravplatser såsom exempelvis på eller i hällkistor och gånggrifter.

.

Namnet säger mer om stenens form och om folkhumorn än om själva funktionen.

 . 

Fotot ger inte rättvisa åt platsen där det med stengärdade området är en förhöjd platå.. I närheten finns även en domarring med sju stenar. Det är en sak att det inte funnits kloster på Dal, medan vi ej vet om munkar har missionerat enligt minster-principen. Dock är det mer sannolikt att platsen är mycket äldre än tidig medeltid. Miljön runt omkring verkar tillrättalagt, så det kan ha varit en lokal mötesplats.

Överklassen i Norden hade livliga förbindelser med romarna från mitten av 200-talet och framåt. Man har tvivelsutan kommit i kontakt även med kristendomen vid denna tid. Vi får dock leva oss in i deras värld. För dem såg kristendomen ut som mycket av deras egen symbolik och myt om odlingsåret. Sen utvecklades kristendomen genom att ta upp de folkliga myterna så det var nog ingen stor skillnad.

Sen när överklassen upptäckte att man kunne använda kyrkan som medel till makt blev det intressant att bygga kyrkor. I allmänhet blev det i Europa på 1000 -1100-talet och kyrkan var först med att egentligen införa en skatt. Dessförinnan var det endast speciella bidrag till kungens resor och gästning samt eventuellt till försvaret.

Därför kan vi inte utesluta att kristna seder blandats med nordiska på dessa rituella platser. Likaså kungjordes den officiella kristendomen av kungar och överhet på de urgamla lokala tingsplatserna.

Det är möjligen typiskt för Nordal att man vill dölja de hedna namnen dels med nedslitna namn eller att man gett nya namn. Den kristna kyrkan var egentligen en fortsättning på en gammal tradition även om exempelvis präster och munkar var nya namn på gamla företeelser. På några runstenar nämns "talare" och vi vet ej om det är en kristen präst eller en forntida rituell ledare. Gode, thegn och thula är benämningar vi ej kan vara riktigt säkra på eftersom vi bara har ordet utan attribut. Då blir det upp till tolkarens attityd. Thegn = degn i danskan är försångare i dag.

I ortnamnen och namn har manifesterats en del namn på -sten. På Själland finns en ort Stenlille och förmodligen en sten för Lille Hans i början av maj. Symbol för kornet som en sten. På Dal är Frösten nedslitet till Frester och det är samma som Stenlille och även engelska Maiden Stone där en tös skickades till underjorden likt Kore i Grekland. Edsten säger i sig vad det är frågan om. Hovsten kan vara en eller fler. En vis tidsperiod och viss ritualgemenskap hade hov med tre symboler och förmodligen ett tredelat månår. Tredelningen är kanske inspiration från Egyptens tredelade år upp till deras naturliga säsonger.

Äldsta skrivningen för platsen för Munkaltaret är Lofftsbyn synonym med Loptbyn dvs Lokes by. Kristendomen gjorde Loke, uppfinnaren och ljushuvudet till djävulen själv. I själva verket var det en synonym för Stenbocken och dess stjärnbild med en urgammal halvårsskarv som bakgrund. Loke var också låsningens symbol, när man tog in skörden i ladan för förvaring. Han finns på häll 06, Högsbyn med Stenbockens symbol på huvudet. Jämför även Bockestenen.

Sen kan man ju ochså låsa tankar och idéer när man kommer på nånting ... i kristendomen och feodalmakten var det kyrkan och herrarnas sak att tänka. De tidigare skrifterna och lagarna rymmer en del nedsättande meningar om folket som skulle läras sitta vackert.

.

Det ligger på ena bergknallen av ett gammalt ritualområde vid Östanå. Skulle inte de gamla träden finnas skulle man ha en vid utsikt tio meter över slätten mot tätorten Mellerud.

Själva platsen är som skapad för ett ting eller bystämmor i det fria. På samma bergknall finns två domarringar och emellan dem en lågmäktig hög av småstenar. A. Lignell kallar det tingsbana och frågan är om inte vi ska tro folkminnet att domarringarna kan ha fungerat vid såväl bystämmor som mindre ting. Observera parsamheten som förekommer på flera orter. Med parsamhet menas i detta sammanhang en i det närmaste rituell form av par i samverkan och där parterna kan vara olika. Det kan ha gällt brödrabyar lika väl som en uppdelning i odlare och avlare vid deras tillkomst.

Andra delen av Östanå är en bergknall med två något mindre lågmäktiga stenhögar. Ordet lågmäktig tycks passa i sammanhanget, när man ser framför sig att ett relativt litet antal människor har masat med sten eller jord för detta ändamål. Bergknallarna förbinds av tre skeppssättningar vardera ca 25 meter långa varav ett par är förstörda. Även de kan kallas lågmäktiga, vilket tycks vara tradition för Dal.

Detta område ligger nära den gamla Östanå kyrka med Toras källa i närheten. Det mesta talar för att den socknen tidigt legat helt under frälse. Det är som en fortsättning på att Östanå varit tilldelat "gudarna". Domarringarna och de stora högarna talar för ett ritualområde … där eder har kunnat sväras vid jordfast sten.

Det kan ha varit en lämplig altarsten. Men det kan också ha varit en edsten. Begreppet finns bevarat i ortnamn och även detta var en sakral handling i gemenskapen ... se mer under tingstenar. Nån har varit och borrat uppifrån i denna sten. Förmodligen samma som sprängt några av domarringarnas stenar.

Stenen är ett exempel på ett fornt heligt område skogen tar igen på samma sätt som Åsnebyns domarringar och en god del av socknens områden med lämningar från hällkisttid till vår tid. Nu då även 1800-talets backstugor, knekttorp och fattigtorp äts upp av skogarna, de stora maskinerna och andra miljöförstörande verksamheter. Dessa torp ligger faktiskt i närheten av forntida "utflyttarbyar" ... Nu bildas nya herrgårdar i nyfeodal anda.

Det är svårt för den ovetande att se hela historien bakom en så enkel symbol som skålgropen. Inanna-myten har kommit flera gångar sen den föddes i Sumer för mer än 5000 år sen. På en sten Engelstrup, Själland finns en ristning som är en nästan exakt kopia av ett sumerisk sigill. På den finns vårscenen med paret, ängeväktaren och ett par till. Sen har det minskats ned på olika ställen först till paret och en större skålgrop, sen kanske bara kvinnan med skålgrop eller utan.

I sista skedet är det bara skålgropen som finns kvar allt annat är underförstått. När man väl gjort en eller flera gropar använde man dem sen till våroffer många hundra år framåt kanske till vår tid. Därmed inte sagt att alla skålgropar är offergropar. På figurristningar ingår de ofta som bildelement.

Förutom att använda mitt eget Dal som en provruta har jag förstås gjort min lilla hemsocken Holm till en provruta. I första hand är jag intresserad av monument som rymmer forntida idéer men jag har förstås gått igenom alla inventeringar av alla fornminnen i min hemsocken. Det innebär också att jag besökt så gott som varenda R-märkt fornminne inom socknen.