Världshärskare, Hobygåtan, Teutoburgerwald, Elbe, Vergelius, Tiberius, bärnsten, kelter, Arminius, Germanien, Tacitus, cimbrer. ringen, gåva gengåva, Illiaden, Achilles, Hadrianus, Nero, Mercurius, Wotan, tungre, bataver, friser, Mars Thingso, Thingsus, Housesteads, Carrawburg, Mithras, Coventina, Tyr

Världshärskare

Vergelius skrev detta till guden caesar Augustus i sin Æneid. Romarna trodde de fick vara medbestämmande ... och till nöds fick greker han lånat mycket av ett ord med laget. Även Julius blev upphöjt till gud ... tja, Juli och Augusti påminner oss om de romerska gudarna. Här ska vi syssla med analys av "eviga idéer" och deras orsaker …inget moraliserande, inget idoliserande utan med distans se vad vi ser såväl i Rom som i Skandinavien. Länge nog har "Rom" tagit tolkningsföreträde utan att jämföra allt med en objektiv referens.

En skröna sägs lånad av etruskerna att riksgrundarna Romulus och Remo varit utsatta barn – ett urgammalt knep att få en början på en släkt. Sen skulle en Lupus ha diat upp bröderna. Svårigheten för eftertolkare är att även en prostituerad kallas varginna på Romslang … vi har ett lite exempel på erilernas distans från Undley-brakteaten där devisen är "Yla med Ulven pojkar, det lönar sig" … det tycks ha sparats i ett ordspråk på Dal ochså

... Långt senare hade självaste Michelangelo eller kanikerna svårt med översättningen från grekiska till latin. Man förväxlade cornu och corona. Därför har Moses horn i pannan i Per i Vinkelkapellet. Men vist har Michelangelo rätt. Makten har horn!

Vet inte om våra nordiska förfäder vid vår tideräknings början kände till sagan on tillblivelsen. Kanske de redan hade gett romarna namnet Ulven. Vid björnjakt ger man björnen utrikiska namn att man ej må bli för kärvänlig med leda FI. Till vardags kallar man den Honungstassen eller andra vackra namn när man tycker den är go ... eller när man tänker på stekt björnkött.

Ger man människovargen namnet Ulven är det inget ont sagt om vargen. Detta är virtuella och abstrakta liknelser det fanns gott om även i min barndom. Man kan lära sig mycket av den. Därför är fiendens hamn en Ulvhedin. Den liknar vargens sämsta sidor ... medan den egna hamnen är en Björnsärk när man försöker amma upp björnstyrkan inom sig. I det följande ska vi se att ur nordisk synpunkt var romarna ulvhediner.

Vist var det något vist med en av historiens skickligaste propagandamakare. Aldrig har så många kameér och andra föremål med hans bild spridits över hans värld. Han behövde inte bry sig om bibelspråket att "ge kejsaren vad kejsarens är och gud vad guds är". Ty att få in skatten var i första hand mer värd än om nu folk tänkte något annat för sig själv.

Snart skulle han dock bli varse att Den Nya Tiden hade kommit. Den tid Julius stadfäst. Men Tiden är ett rullande ting, så vem vet åt vilket håll den rullar. Men hans efterföljare hade upptäckt att myntet var en bra reklampelare för makten och de gudaborna fortsatte till Severus Alxander som mördades vid Rhen i 235 AD.

En annan sak är att historiens distans visar att Augustus var varken den första eller sista att inbilla folk att han var gudaboren. Det börjar med tidiga prästkungar som var ställföreträdare för att senare bli gudaborna exempelvis akkadiska Sargon runt 2300 f.Kr. De angloskandinaviska kungalistorna berättar samma sak och den sista i Sverige var väl nog Gustav III:je som efterliknade franska solkejsare. Dessemellan finns demokrati såväl i överklassen som bland folket och uppkomlingarna som vill vara allt mellan kung enligt arvsmodellen och självutnämnda diktatorer.

Oftast pågår maktkampen mellan det anonyma kollektivet vad vi kallar demokratin och övre klassen inkluderande dessa "Starka man" … även i dag.

Här får vi komma ihåg att när vi ser solryttare, solkungar och andra idoler på nordiska föremål för representation och prydnad är det inget nytt och speciellt för Norden. De uttryckte precis samma sorts abstrakta samhällsidéer som romarna. Dock ser vi inga gudaborna nordiska personer … kanske vi ska se romerska på de brakteater där det förkortat står "Vår Herre Constans"? Men de angelsaxiska kungarna räknade sitt familjträd bortom Oden.

Kelternas högsta princip var världspelaren Irminsul innan Rom betvingade dem. Ingen märkligt utan samma hade egyptierna använt i några årtusen som sin världs navel runt vilken den livgivande solen skenbart rör sig.

Kelterna var inte så högtidliga eller systematiska som romarna med sina gudar i militär ordning. En romare frågade om keltiska gudar och fick svaret: "Vi har Mac Quill, Mac Grane, Epona och Mac Checht" ... på svenska betyder det Hasselkäppen, Solen och Hästen som drar plogen. Man kan förmoda att kelten skrattade i armvecket.

Men vist hade man även andra gudar. Han med värdshjulet kallades Cu Chulainn bland en del och Cu Roi bland andra. CU eller SU läses "som alla vet" Slutleden betyder helt enkelt hjul. Det var symbol för tiden som rullar på. Vi skulle säga "Han med hjulet" vi fortfarande har som egentlig drivkraft. De korkade romarna förstod inte det vackra i keltiska kråksången. För att göra kelter till romare krävdes att man förnedrade alla man la under sig. Makten har alltid tolkningsföreträde.

Vid Elbe år 5

Den romerske historieskrivaren Velleius Paterculus var kavalleriofficer i Tiberius arme sommaren år 5 Den romerska krigsmaskinen 18000 krigsvana hade mejat världspelare på löpande band i germanska byar mellan Rhen och Elbe. Vid den tiden gick romerska gränsen i Rhen och Donau. Men Tiberius och Den Store Själv Augustus ville skörda lagrar genom att utvidga världsmakten. Velleus skildrar en liten episod som ger en smula personlig belysning av mötet mellan romare och germaner vid Elbe. Han berättar:

Björnsärken hade nosat på romerska vargen Lupo.

Romerna bedömde expeditionen till Elbe år 5 som framgångsrik. Vid samma tillfälle hade man möjligen gjort en väpnad resa med båtar från Elbe norrpå och in i Kattegatt och Östersjön. Vid Rhen behöll man sin stora styrka på 6 legioner à 6000 man. Normalt höll man tre legioner kvar vid gränslinjen limes och forten. Tre legioner på erövringståg var normalt nog för att lägga under sig land i glesbyggda Germanien.

Kanske en del germaner hade flytt och kom att fly till Norden. Här ställs en hypotetisk fråga om gudarna Wotan, Tor och Frigg samt ortnamnsändelser som -torp, -tun m.fl har kommit från Rhenlandet och Saxen när folk flytt undan romarna. Hur ska man annars förklara den stora befolkningsökningen i Uppland?

Av bosättningar och ortnamn att döma kan man med stor sannolikhet anta att invandrare hänvisats till lediga boställen utanför kärnområdena. Exempelvis ligger -unga-namn från folkvandringstid utanför kärnområden liksom långt senare tillkomna -rud, -ryr m.fl.

När folk flydde jäste det i lederna bland folk i de hotade områdena. Sannolikt har även nordbor åtminstone i södra Östersjön börjat frukta efter Tiberius förmodade färd i närvatten. Det är möjligt att det funnits nordiska styrkor med vid Elbe. Nedan ska vi granska det än mer.

Man antar att de är från kajutan på ett fartyg av amiralklass med våra ord. Det förmodas att det är från vår tideräknings början. Därmed lämnar det rum för spekulation i om romarna gjort en expedition in i Östersjön år 5 AD. Pliny d.ä. berättar:

"att bärnsten finns på öarna i norr i den Norra oceanen kallad Glessum av germanerna. För detta ändamål skickades Germanicus Caesar som amiral i en flotta till denna region. Romarna gav namnet Glessaria till en av dessa öar".

Om han skriver "öar" finns det tre större att välja på. Tydligen kunne man inte etablera bärnstenshandel under denna expedition som inte nämns vidare i romerska annaler. Men det var tydligen lockade förekomst av viktiga råvaror inte bara i detta fall utan överallt där romarna expanderade. Vid denna tid kände man sig fortfarande som de övervinneliga med gudaborna odödliga kejsare.

Solinus skriver på 200-talet att de romerska kejsarna värdesatte bärnsten högre än slavar. Antagligen kände grekerna till den nordiska bärnstenen redan innan Pytheas från Massilia runt 300 f.Kr. gjorde en expedition bl.a. till Jylland förmodligen. Fenicierna berättar förmodligen aldrig om varifrån de fick den

"När fenicierna såg hur bärnstenen samlades från sjön bestämde de att hålla det hemligt och sköta den lönsamma handeln själv. När deras flotta återvände till Syrien berättade de många faror i nordliga vatten där de magnetiska stenarna drog skeppen upp på reven … om att virvelströmmar drog dem till bottnen av oceanen … om att trollpackor förvandlade folk till bestar … om skräckinjagande sjöormar och om alla förskräckliga monster. Så väl lyckades fenicierna skrämma seglarna så att de för många hundrade år fruktade dessa mytiska varelser."

(Ja, de levde så länge som att Olaus Magnus bok på 1500-talet illustrerades av italienska konstnärer som fick till märkliga monster i nordnorska vatten)

Våra hällristningar berättar om besökande fenicier och förmodligen även andra handelsmän tidigare än dem. Fenicierna fantasier återberättades av senare grekiska skribenter där den bäst kända är Pytheas som på Alexanders tid runt 325 f.Kr. gjorde en resa runt England med en avstickare till Nordnorge enlig berättelsen om korta nätter. En annan resa gjordes förmodligen till Jyllands kuster just i jakten på bärnsten.

Under den romerska perioden skjuter handeln fart även om vi inte vet om fördraget med Hoby-mannen gav det resultatet. Dock berättas att en germankung skänkte Nero 54 - 68 AD "tre och tre och trettitusen pund bärnsten". Det ligger närmast till att den kom från Jylland. Det gav förmodligen Nero blodad tand och han skickade en romersk riddare med följe att hämta bärnsten.

Pliny d.ä. 23 - 79 AD skriver:

"Än lever den romerska riddare som var sänt att skaffa bärnsten av Julianus superintendent för gladiatorspelen som gavs på Neros order. Riddaren reste till marknader och kuster och hämtade hem en ofantlig mängd bärnsten. Den för nätet som täcker podiet från de vilda djuren som var dekorerade med knappar av bärnsten. Vapnen, bårarna och hela apparaten var dekorerade på samma sätt för en hel dag. Den största biten riddaren hämtade vägde tretton pund".

Man förstår att leverantörerna i norr var glada för detta jippo som gav dem gratis reklam. I alla händelser ökade exporten söderut via de gamla handelslederna mot Italien och Grekland. Tacitus skriver några årtionden senare att balterna = ostgoterna var ensamma om att sälja bärnsten, men man behöver inte alltid tro honom.

Alltnog kejsaren närde en orm vid sin barm när allt fler av de underkuvade steg i graderna och blev en del av romarriket. Om nu romarna själva skulle bara njuta av att vara herrefolk krävdes att "jobbarna" togs från provinserna. Så ock livsmedel och förnödenheter till det snabbt växande Rom. Men de fick en tankeställare som gjorde dem allt ödmjukare när senare generationer underblåste motståndet från grannarna.

Teuroburgerwald år 9

Traditionellt höjs cheruskern Arminius (kallad Herman av tyskarna själva) nästan till gudastatus bland germaner. Genom att vara legosoldat lärde han sig Ulvens språk och vanor, fast han var fanatiskt hemmakär och hela tiden bara tänkte på frigörelse eller att hindra Rom att expandera än mer.

Hans kunskaper samt de förbundnas urgamla strategi omsattes i en plan som skulle skaka Rom i grunden. Själva händelsen blev som zenit och en vändpunkt visavi Germanien även om ännu några få provinser erövrades. Världsmakten började lösas upp.

Det var näsbrännan i Teutoburgerwald. Genom att starta skenangrepp och oro i landet mellan Rhen och Elbe vilket romarna trodde sig behärska fick man ut tre legioner ur kasernerna. Dessa lockades ut i eländig terräng och sen mejades de ned i en skräckinjagande massaker.

I den urgermanska strategin ingick att sprida skräck och skrämma motståndaren att stanna hemma för all framtid. Och det lyckades helt och hållet. Segrarna har inte än efter ett par tusen år skrivit den segerns historia och värderat dess betydelse.

Istället har vi fått till livs förlorarnas historia och låt oss först lyssna till deras version.

Bara en ringa del av legionärerna lyckades rädda sig tillbaka över Rhen. Detta var mer än ett nederlag, det var en katastrof som fick avgörande betydelse. Att förlora legionernas Jupiterörnar var att tappa ansiktet. Planerna på Germaniens erövring och Elbe som naturlig gräns för romarriket i norr måste uppges. Rhen och Donau blev nu i stort sett skiljelinjer mellan romarriket och Germanien.

Teutoburgerwald år 14

Den romerske historieskrivaren Tacitus beskriver i Annales att romerska trupper 6 år efter slaget i Teutoburgerskogen trängde fram till platsen för legionernas dödskamp. Romerska tragedien träder här fram i hela dess vidd. Tacitus skriver:

Vi som på TV-parkett följt tragedin i exempelvis Bosnien kan med distans se att tragedin är lika stor på bägge sidorna. Och vi vet att krig medför grymheter utan like. Likaså inser vi att våra förfäder barbarerna förstås hade rätt att försvara sitt land. Den romerska grymheten var inget framsteg. Nutida forskare menar att inte ens all praktisk romersk kultur var till nytta i Germanien. Det var att flytta Medelhavsländernas jordbrukskultur till ett kyligare Germanien. Det är trots allt så att mat i munnen är viktigare än vad överklassen kallar kultur.

Följande avsnitt innehåller kulturkrocken att Rom gav och exporterade service för dåtidens Bachusfester ... utan att fråga varifrån skulle nordborna få vinet. Så blev dessa praktföremål något man "återförde till cirkulationen" genom att begrava det med folk eller sänka det som offer till Mossakäringen eller Morrigan som kelterna sa. Mosstjärnen är den del av Moder Jord som tydligast omvandlar det levande till mylla på lång sikt, men samtidigt kommer det helt säkert inte i cirkulation för överskådlig tid.

I romarnas minne fanns sen farfars fars tid cimbrer och teutoner och deras tåg mot Rom runt 100 år tidigare. Julius Caesar hade gjort sitt till att måla ut germanerna och kelter som vildar ... det är att kasta sten i glashus jämfört med romerska "cirkusen" – än gladiatorlek ... än helt enkelt att rovdjur utfodrades med bundna levande människor.

Hoby-gåtan

Cornelius Tacitus fick färdigt ett utkast om germaner knappt 90 år efter Teutoburgerwald och skrev sina annaler under de följande 20 åren. Beskrivningen av vad de återvändande såg har han säkert fått ur bevarade handlingar och vad folk kom ihåg i andra led. Bakgrunden till att man tog sig in i fiendeland är däremot osäker. Romarna skulle antagligen inte medge att de behövt fråga om lejd för att ta sig dit.

Inställningen till folket nordan Rhen hade ändrats från att Velleus talar om barbarer, medan Cornelius egentligen skriver välvilligt om germanerna. Ordet kom att betyda "våra bröder". Stora vändningen kom under Nero 54 - 68 varom mer längre fram.

Anledningen till tvivlet är gravfynd från Hoby, Lolland och som kan dateras exakt till denna tid. Det består av en hel vinservice för två i silver och med speciellt val av motiv. Samtidigt finns ingraverat namnet Silius i bottnen på ett av kärlen. Det antyder dels att det finns något personligt i gåvan, medan gåvans storlek tyder på att en viktig händelse manifesteras i denna gåva.

Danmark år 14

Silius var en känt inflytelserik ätt i Rom. En av dess medlemmar blev legatus i Mainz dvs. han var militär och civil överbefälhavare vid Rhen. En gravstele finns i Mainz och man vet att han verkade där år 14 – 21. Augustus hade velat i "germanska frågan" de sista fem åren av sitt liv. Tiberius tog över år 14 och tillsatte den nya befälhavaren och gav antagligen direktiven att lösa även frågan om en anständig begravning av de stupade. Det var ju något som grävde i romarna på samma sätt som våra dagar Estoniakatastrof.

Gåva gengåva och gisslan i mellanfolkliga sammanhang är att reglera umgängesformer. Därtill kom med feodala hövdingars tillkomst att man fördjupade band med handelsfäller, fosterbroderlag och giftermål. Teoderik erbjuder erilernas kung att "bli vapenson" i början av 500-talet. Till detta hör en vapengåva om hästar, svärd, sköldar och andra vapen ... nödvändigt och dyrbart och sådant man endast ger till förbundna.

Gåvan till Hobyhövdingen är i storlek av jämbördiga eller två "dryckesbröder" på hög nivå. Där då Silius får ha med sig vinet i baggaget likt en senare nordbo Gråkappan som inte gillade porseölet på landsbygden. Gåvan påminner om de 400 år senare Gallehushornen. De antas vara gjorda att besegla ett fördrag mellan angler och jutar.

Människan har sen urminnes organiserade umgängesformer med symboler och symbolhandlingar såväl mellan människor som mellan kollektiv av människor. Ringen är huvudsymbol för fördrag och knytning. Fotringen är att vara livegen. Armringen är belöning eller en gåva med underförstådd väntan på gengåva. Fingerringen på ringfinger fördrag mellan två. Halsringen är ledare för ett kollektiv där ledaren svarar med sin hals ... och ringen finns vidare i samhällets uppbyggnad med huvudfrågan "Är du med i ringen eller utanför eller innanför ringen?"

Utsmyckningen på fatet är "Diana i badet" och med fyra nymfer som hjälpare. Nordborna har kanske sett det som Vårfrun renande sig för ett nytt växtår. Inte olik romersk symbolik och dels påminnelse om kvinnan och husfrun och hennes behov av fred, dels kanske en anspelning på att man hoppas på att något nytt och fruktbart ska uppstå.

Dryckeskärlen är prydda med motiv ur Illiaden och kampen om Troja. Ett är sagobrottet där Priamos ber att få utlämnat Hectors lik. Det förmodas att Achilles ska tänka:

.

Det andra kärlet rymmer sagobrott om Filoktetes betyder "broderskap och handling" och Pois betyder "bojätten" dvs. elden.

Herakles får sin vän Filoktetes att tända likbålet. Som vängåva ger han Filoktetes hjältens båge och pilar. När grekerna far mot Troja ska de förstås ha med Filoktetes och bågen med pilar. Men när de övernattar på en ö blir han biten av en orm. Såret stinker så förfärligt (scenen finns på kärlet) och man beslutar att lämna honom på Lemnos.

När det kärvar till sig vid belägringen av Troja skickas Odysseus att hämta den försmådde. Han övertalar Filoktetes och får honom att glömma smäleken att bli lämnat kvar. Askepleios son "Fotläkaren" lyckas läka foten. (scen på kärlet) Framme i Troja lyckas bågskytten fälla Paris ...

Scenerna på kärlen säger mer än tiotusen ord. Legaten Silius har inte behövt falla på knä in för Hobyhövdingen. Man har kunnat direkt börja diskutera samarbete vid Rhengränsen till båtnad för båda sidor.

Om han sen varit överhövding eller bara medlare spelar mindre roll i det sannolika skeendet. Kärlen är fynd i skelettgravar från mitten av första århundradet. Men observera det var vist kvinnogravar, varför vi kan ana den keltiska seden att ge gåvorna till Husfrun. Gravskicket var en nyhet och kanske påverkan av Rom.

Tiberius var antagligen trött på krig efter minst 15 år i fält. Han viste även att jobbet som överbefälhavare kunne användas som språngbräda att störta kejsaren honom själv. När han blev kejsare drev försiktigheten honom att flytta residenset till Capri. Vi vet av tidiga medeltidens erfarenheter att införande av ärftlig monarki ofta leder till mördande maktkamp senast i tredje ledet. Så kanske hans försiktighet var befogad.

Romarna skrev sällan om sina förluster. Men här ligger nära till hands att romarna har varit i Östersjön med förluster. Likaså att man tvingades förhandla för att ta tillbaka liken och då kan en dansk överhövding ha varit den medlande parten

Efter honom kom det kortvariga mellanspelet med Caligula. Efter honom kom Claudius och han var klok nog att lämna germanerna i fred. Han inriktade sig däremot på att återta Brittanien. Ett land som inte än i dag har lyckats samla sig till ett enigt land ... och romarna stannade ju vid skotska och walesiska gränsen.

Hadrianusvallen

Nero 54 - 68 AD germanernas vän

Om Nero har historikerna i snart ett par tusen år upprepat "Han var fåfäng, egoistisk, grym och härsklysten och mördade många" dvs. lämplig som hackkyckling bland de präktiga. (hur många mördades på slagfälten av andra kejsare?) ... tesen om monarkins maktstrider passar in.

Historiker har en viss tendens att syssla med politiska pamfletter och de klarar ej beskrivande historia utan värderingar och pekpinnar. Att Nero sen var lite yvig och kan kallas "Första punkaren på en kejsartron" ska jämföras med den allmänna våldsfilosofin i Rom. Den kunne inte ens folket svära sig fria ifrån, när de njöt av masslakten på arenan.

Sanningen är att han åstadkom ett och annat i utvecklandet av administrationen. När det gäller germanerna tog han hellre dem till sitt livgarde än intrigerande romerska gardister. Sen gillade han renhåriga oberäkneliga vilda nordbor i sina pälsar på stan. Antagligen gjorde de reklam för norröna pälsjägare för att tjäna en extra hacka på pälshandel.

I romerska Germanien blev det under Nero egentligen ett kompromissat återinförande av Irminsul = stor pelare om än i annat utförande. De byttes ut mot de s.k. ryttarkolonnerna med Roms härskare till häst med framfötterna på knästående jätte/ giant dvs. en celt. Samma motiv förekommer på mynt under en tid. En märklig komposition vars innehåll man kan tolka lite olika. På kolonnens fundament fanns då i regel fyra romerska gudomar.

Andra kolonner var mer keltiskt anpassade med fyra keltiska idoler. Idolen "Han med hjulet och åskviggen" var den centrala. Hjulet symboliserade tidens/ solårets delning och styrde samhällsordning dvs. något romarna inte förstod. Tredje varianten var mindre stelar med inskriften Mercurius Cimbri dvs. nordbornas handelsidol som inte kan bortförklaras som en idol från "Tyskland".

Romarna kallade nordbor cimbrer sen det stora tåget ca 110 f.Kr. Men snare nämner man oftast heruler som även kom att bo inom romarriket och hade en egen legion förutom rytteriet. De rekryterades säkerligen delvis från Norden. Man får inte glömma att kimbriska legionen nämns så sent som runt 400 AD och var förlagda till Afrika. De var de ende man kände till sen första århundradet f.Kr.

På Neros tid restes stelar för ortsidoler såsom Mercurius Hanno (Fyn) och Mercurius Leudisio (Lödöse var inte grundat än men vist låter det likt eller gammalt namn för Löddeköping), Mercurius Cimbri samt Mercurius Rex den högste. Dessa stelar har man funnit vid nedre Main och Heidelberg i närheten, Eifel och Düren på andra sidan av Rhen i Luxemburg och slutligen vid Geldern nedre Rhen. Observera att även saxare och friser senare hade Merkurius - Wotan som idoler handelsfolk som de var.

Det antyder att handeln var viktig för nordbor. Detta rymmer kulturkrocken att romerna ville ha den brutala överguden Jupiter och krigsguden Mars på världspelaren ... medan germanerna ville ha Tiden, Handeln och Tinget. Nordborna ville ha fredlig samhandel.

Tungrer, bataver, friser och heruler vid Hadrianusvallen 122 - 410 AD

Bland folken vid Hadrianusvallen fanns tungrer från ungefär Belgien, bataver från Rhenmynningen södra Holland, friser fån TUHANTI/ Hof van Twenthe Overijsseln och hnaudifridi från norra Frisien/ Holland och därtill heruler från en obestämd plats. Vi ser spåren av västnordisk kultur från norra Frankrike till Sönderjylland där dessa alla ibland kallades friser men åtminstone friserna av romerna kallades ibland heruler. Vidare må nämnas de många fynden i Tyskland av runor och artefakter med lejonparten av fynden främst i Baden-Württemberg 42% och hälften så många i Bayern 22% samt lika många 22 % i Niedersachsen - Schleswig. Därtill en halsring från Aalen B -W.

De har gemensamt lämnat spår genom brakteater och runor samt viss still i artefakterna med bl.a. den korsformade fibulan i norra Frisien som hör till den västnordisk stilen inklusive Hälsingland och senare även Englands Anglia nord om Themsen. På ett hörn blir det även nordisk kultur och nordbor heruler tjänstgjorde åtminstone för en tid vid bl.a. nedre Donau under liknande förutsättningar. Därför ska vi snabbt se på en bit av Hadrianusvallen.

Nero bildade Equites Singulares som sedermera blev bl.a. Bataverna = det beridne palatsgardet och man behöll namnet även när senare annat folk rekryterades. Bataverna blev skattebefriade mot att de ställde upp med rytteri till romarna. Antagligen innebar det också att leverera hästarna. Detta ledde till att de frisiska landskapen från Ardennerna i söder till norra Frisien i Niedersachsen specialiserade sig på uppfödning av tyngre hästar. (vilka blev ardenner, belgare, frisare, hannoveraner, oldenburgare och senare Belgian Blue)

Det finns ett diplom/ brev rörande styrkan i England givet ca 105 AD av Caesar Nerva Trajanus Augustus Germanicus Dacicus överstepräst, landsfader och mycket annat och där man nämner två alae = kavalleriskvadroner och 11 kohorter (ca 500 man var) fotfolk varav en del kompletterade med kavalleri. Detta var innan Hadrianus började med vallen på 120-talet.

Vidare nämns att alla icke-romare inklusive barn och hustrur har rätt att bli medborgare efter 25 års tjänst … dock får man inte ha mer än en hustru. Bland dessa fanns då en kohort friser. Som fanns sålunda runt 300 år (12 generationer krigare) tills romarna övergav vallen i början av 400-talet.

Antagligen var bataverna de först enrollerade hjälptrupperna och de blev skattebefriade mot att de blev "rusthållare." Romarna var intresserade av att de utvecklat idén om det kämpande paret (kända som Castor och Pollux) med en hästkämpe och en till fots. I batavisk tappning var det en ryttare och en simmare så att de kunne röra sig snabbt i sumpmarker och över vattendrag. Senare utvecklade man reguljära blandade förband kallade equitata = enheter med blandat fotfolk och ryttare … Vi känner den symboliken även i Vendeltidens symbolik där ryttaren har en "marskalk"

Vi finner Cohors Primae Frisiavonum runt 100 AD i de tidigaste listorna över Roms styrkor i England. Dessa bodde strax norr om bataverna i sydliga Holland och båda enrollerade sannolikt strax efter 60 AD och drottning Boudicas stora strid. Romarna fann att de var tvungna att förstärka försvaret … om Boudica kan man undra varför många historiker kallar det uppror när romarna var ockupanterna.

Samma historiker brukar ha romarna som den normgivande referensen. Engelskan har inga lånord från brittiskan men väl från latinet. Engelskan i dag är i högra grad besläktad med germanska språk och förstås i hög grad. Nordiskan är den dominerande referensen och tjocka släkten. Det här med att ta parti är svårt.

Allt nog finns tidigt frisare i Carlisle där "stora vägen" från Kent till Carlisle vid vallen slutar. Det finns listor som berättar om städer och förläggningar längs vägen. För oss i okända Norden är det intressant att man hittat en "örn" för axelgehänget i Illerup mosse som har samma fabrikationsfel som en man hittat vid på en från Carlisle och vi vet att friser tjänstgjort i åtminstone tre förläggningar i trakterna.

Bataverna (i lista av 122 AD) fanns ursprungligen mellan Rhen och Waale, medan alla norr om dem kallades friser. (Så sent som på 1700-talet kallades Holland Bataviska Republiken). Ibland tycks romarna inte kunna skilja på friser och heruler heller. I fält var heruler och bataver i par enligt några romerska skribenter. Ett säkert tillfälle är när de skickades till Hadrianusvallen runt 368 AD tillsamman med legionerna Jovi och Victoria för att vara med att hålla styr på picterna. Det borde ha varit runt 3000 mans förstärkning.

Herulerna hade förmodligen först en handelsenklav i Bajern / Baden Württemberg och vid nedre Mainz och möjligen även på andra siden av floden. Under Attilas hot flyttade en del till Norra Frankrike - Belgien då en mängd andra stammar trängde på undan hunnerna från öster.

Herulerna måste vi ta med som ett nordiskt intresse tillsamman med kimbrerna där herullegionen låg i Concordia, Italien och kimbrerna i Afrika. Men dessutom hade herulerna ett kavalleri dvs. alae = vingen i den militära formationen. Men som också liksom bataverna kallades palatsgarde och bestod av utvalda krigare. Men ibland sändes de till oroshärdar som specialtränat kavalleri. Vid ett tillfälle skickade herulerna till Pannonien och fick ett stort manfall.

Tidsspannet är mer än 10 generationer och man kan fråga sig var bosatte de sig efter fullgjort tjänst dvs. dels familjerna, dels de som överlevde? Friserna betecknas cunei = kilen och en annan enhet kallades numeri som var irreguljära utan rätt att bli medborgare och därmed rena legotrupper. I alla händelser har vi bevis på att friserna tidigt varit soldater i England med en tidig grav från Cirencester (Gloucestershire) i England.

Vissa förband var tvångsrekryterades såsom exempelvis sarmaterna som anföll Rom och besegrades. Man tog 5000 fångar och en del av dem fick tjänstgöra vid Hadrianusvallen. Det största exemplet är när kejsar Probus omplacerade 16000 germaner. I alla händelser var det ibland ett sätt att pacificera folk inom landet såväl som att grannfolk tog värvning och var en inofficiell gisslan.

Eftersom det handlar om ett långt tidsspann skedde förstås en utveckling av den romerska armén. Varus förlorade i Teutoburgerskogen tre legioner av dåtida storlek minst 5000 man var. Med tiden blev enheterna lättare både när det gäller infanteri och rytteri och legionen blev 1000 man. Men vid gränsen var det en otymplig storlek och man behövde olika typer av krigare och även andra specialister. Listan över förbanden vid Hadrianusvallen upptar bara kohorter som enhet. Undantaget är uppbyggnadsperioden då gamla romerska legioner hade byggnadskunskapen.

Runt 200-talets början blev alla inom limes romerska medborgare dvs. även germaner inom gränserna. Samtidigt övertogs Senaten av representanter från provinserna och i Västrom blev allt halvgermanskt. Begreppet auxiliar fick en annan innebörd och man menade då folk hyrda utifrån. Därför blir under 200 till 300-talet trupperna romerska fast sammansatta av folk från provinserna och en stor del från Västeuropa. De reguljära legionerna och även en del hjälptrupper var ofta delade på flera håll.

Själva Hadrianusvallen och närliggande förläggningar bestod av kohorter och mindre enheter från närmare 20 provinser. Sammanlagt blev det nog närmare 20000 man som mest eftersom det fanns runt 20 fort och andra förläggningar på ömse sidor om vallen. Exempelvis Housestead baracker rymde 800 man med förmodligen en kohort infanteri och två mindre avdelningar med bågskyttar och kavalleri.

Just vid Hadrianusvallen utvecklades inte det tunga rytteriet med lans och långsvärd alternativt svärd och båge. Romarna fick tänka om när goterna använde det tunga rytteriet i Adrianopole 378. Man fick skapa eget tungt rytteri som man börja använda bågskyttar. I övrigt gick utvecklingen mot mer tungt rytteri och mindre infanteri men småningom även fast artilleri vid forten.

Det lätta rytteriet behövdes för spaning och för att bekämpa frikårer av olika slag. Det var en katt och råttalek mellan Rom och "germanerna". De romerskvänliga använder förstås det som ett skällsord, medan romarna ofta menade "våra bröder" om germanerna var snälla vill säga. Alemannerna tyck aldrig ha blivit goda vänner med romarna

Det här blir schematiska exempel anpassade till gränsområdena.

Altare berättar mycket

DEO MARTI THINGSO ET DVABVS ALAISAGIS BEDE ET FIMMILENE ET N AVG GERM CIVES TVIHANTI VSLM

"Till guden Mars Tingso och de två Alaisagae, Beda och Fimmilena och den gudomliga kejsarens ande: Det germanska folket Tvihanti fullföljer villigt och förtjänstfullt sitt löfte."

Templet fanns på Capel Hill lite söder om fortet Housesteads /VERCOVICIUM. "Den kulliga platsen" ett fort på ett par hektar medan anhöriga bodde i ett vicus söder och öster om fortet på en terrasserad sluttning. Fortet rymde ca 800 man och på linjen fanns något torn samt ett par "milefort" som tog 60 man var. Man har grävt ut fortet och funnet sädesförråd, latrin, hospital, officersbostäder och baracker

Här fanns Första Tungri kohort (1000 man enligt inskrift ca 205 AD) från Belgien. Förmodligen delades de upp med hälften på Carrawburg. Första Hami kohort bågskyttar med dubbelbåge från Orontesdalen i Syrien. På en gravsten ser man bågen och utrustningen. Slutligen frisiska "kilen" = cunei kavalleri bestående av friser från Tvihanti = Hof van Twenthe landskapet Overijssel Holland och därtill numeri Hnaudifridi från (norra?) Frisien..

Hnaudifridi hade också ett altare men till gudinnorna Alaisagae Boudihillia (Bodil) and Friagabis (Friga gav namn åt Frisien).Vi vet inte mer än namnen på dessa systrar. Och det finns ytterligare ett altare till frisernas cunei. Inom fortets ansvarsområde fanns ett trettital altare och vi kan notera 1 av 3 mithraeum = officersklubbar ska det väl vara där man hedrade den "oövervinnliga Solen" med kejsaren som jordisk ställföreträdare.

Tungrerna reste altar till Cocicidius som romarna översatte till Silvanus och jämförs med Faunus och Pan. Praktiskt var det antagligen kreatursfolkets idol men hade tillhåll i skogen så att stadsborna trodde sig bli skrämda av Silvanus när de var på resa. Det finns också inskrift till Belatucades som förmodligen motsvarar Cernunnos "den hornade" ursprungligen Perseus som var vårens fixstjärna 1800 f.Kr. och lika mycket boskapsfolkets idol.

Dessutom nämns modersgudinnorna som förmodligen var tre och svåra att skilja från andra kvinnliga triader. Fint folk hade förmodligen en triad som passade för hushållet. Krigarna hade altare till germanska krigsguden VHETERUS / HUETERUS och vi ser att vare sig Wotan, Thuneraz eller Tiw var krigsgud för dem. Romarna hade altare till IOVI, Mars, Mercurius, Fortuna och Mithras. De flesta altare och tempel reste i allmänhet före och under 200-talet. Man behövde förstås ej resa altare mer än en gång om det fanns en kontinuitet.

Norrut med vallen finns Carrawburg, BROCCCOLITIA = grävlinghålen med ett fort på 1,5 hektar. I vanlig ordning fick en romerskt utbildad legion Coh I Aquitanorum göra konstruktionsarbetet dvs. på 120-talet. Men VEXILLATIO LEG VI VIC dvs. sjätte legion Victrix blev för en tid ordinarie romerska legion och vi ser den vid många fort som byggare. Sen kom ochså omedelbart hjälplegionen tungrernas första kohort (1000 man) och förmodligen delad med föregående i Housesteads. Sen kommer ochså batavernas Kohort I från Rhenmynningen runt 212 AD såsom vi ser av texten vid deras mithraeum

Mithras altare

DEO INV M L ANTONIVS PROCVLVS PRAEF COH I BAT ANTONIANAE VSLM

"To the Invincible God Mithras, Lucius Antonius Proculus, prefect of Antonine's Own First Batavian Cohort willingly and deservedly fulfills his vow."

Altaret visar Mithras hållande Sanningens Svärd och Ljusets Fackla daterat ca 211 - 222 AD. I regel finns på taurobolier Cautes med fackla uppåt och Cautopates fackla nedåt som små figuriner/ reliefer symboliserande soluppgång och solnedgång. Mångudinnan brukar också symboliseras samt solgudens budbärare Korpen och där finns skorpion, orm och hund alla från den urgamla astronomiska symboliken.

Dessa inskrifter är i regel skrivna av högre officerare och finns på altare något mindre än Tingso-stelen ovan. Man har grävt ut templet som ovanligt nog är ovan jord. I templet har förutom flera altare funnits detta ovanliga Mithrasaltare med zodiaken i båge över "Mithras i berget/ ägget". Här ser vi tydligt hur viktig Tiden var medan den är mer dolt bakom IOVI/ Jupiter Invictus med Solörn i romersk symbolik.

Det finns olika myter där den jordiska symboliserar "födsel ur kornet" dvs. Mithras är grodden. Det är en liknelse i stil med den egyptiska att tordyveln rullar solen dvs. den lagrade solenergin. … en annan är att "Solen föds ur berget". Den metafysiska är att "Mithras födds ur Världsägget" vilket dock inte har en naturlig förbindelse mellan sol och ägg.. Annars är det mer vanligt med ett tjuraltare som visar Mithras kamp med Himmelstjuren.

Våra förklaringar är sena och har sitt ursprung i tidig astrosymbolik då Oxen var fixstjärna för vårdagjämningen tidigare än 3000 f.Kr. Vi ser Gilgamesh och Enkidus kamp med Himmelstjuren i mesopotamisk symbolik. Tjuren var viktig i symboliken i synnerhet bland hettiterna i Anatolien och kan också syfta på stjärnbilden Kaitos som är Taurus i Mellanöstern och aktuell fixstjärna under bronsåldern.

Eftersom det fanns kohorter från Parthien, nordöstra Iran/ norra Syrien är det lätt att tänka sig att dessa haft med sig kulten. Vi ser dock tjurkampen redan i antikens Grekland. Partherkungen hade den "frygiska mössan" och vi ser den ofta på Mithras när han kämpar tjuren. Partherriket föll samman i mitten av 200-talet och blev annex under Persien I romerska kavalleriet var partherna elittrupper som bl.a. kunne rida och samtidigt skjuta med båge åt alla håll. I England finns de under namnet Equites Crispianorum.

Vi känner till att medlemmarna i denna orden fick söka sig upp i hierarkin genom olika stadier och prov. Vid detta mithraeum har man funnit en förkammare med eldplats och en bänk. Där har man möjligen utförd något invigningsritual innebärande hetta, kyla eller fastan. Vid Carrawburgh fanns ingången i sydväst och längs väggarna har funnits bänkar och en plats för måltid. Där fanns fyra mindre altare i rad med små statyetter av Cautes och Cautopates för ändan. Huvudaltaret fanns vid gaveln och huset var runt 6 x 13 meter.

Övriga mithraeum fanns vid Housesteads och Rudchester. Det är kanske en tillfäldighet de mithrasaltare vi känner till finns där tungrer, bataver, friser har tjänstgjort men inte vid de romerska eller övriga germanska forten. Dock har inskriptionerna gjorts av romerska officerare som kunne och ägde latinet. Bruket upphörde förmodligen efter kejsar Theodosius edikt 391 AD som förbjöd främmande religioner. Men vem kunne kontrollera det högt i nord och snart nog lades gränsbefästningarna ned.

Inte bara guldbrakteater utan många andra artefakter är dekorerade med mask/ maskar. Masken var avsedd att användas i Underjorden / det okända. Vi finner urgammal symbolik om "Underjordens ansikte" man inte kunne möta med blotta ögonen och samma gällde egentligen att möta en Andravärlden. De grekiska skådespelarna bar mask för att inte förväxlas från rollfigurerna kanske? Gamla kinesiska teatern målade masker och jag vet inte vad en del kvinnor menar när de använder mascara? Tjurkamp kunne man förstås prova och "leka Mihtras" på amfiteatern i Chester och i Spanien är detta att leka He-Man med tjuren ett folknöje.

Den romerska legionen vid Carrawburg satte upp ett altare till Nymfen och de menar då förmodligen ochså Coventinas källa. Nutiden vill många helst att en källa ska vara mineralisk och ge ungdomlighet. Folk i våra dagar värdesätter inte rent vatten som en gång var guld värd och man kunne få det från källorna. Ofta har man dragit vattenledning från källan till ett tempel såsom Coventinas.

Det finns en relief från det lilla templet utomhus där vi ser henne som tre likadana vattennymfer. I symboliken står tre av en sak för helheten alltså här för vatten flödet med allt vad man kan associera vilket också betyder att man följde henne under alla tre terminer enligt månårets delning. Coventina var batavernas viktigaste idol och i källan har man funnit 13487 romerska mynt men nån hade hunnit före. Det yngsta är daterat 407 AD vilket stämmer väl överens med att menar romarna lämnade officiellt England 410 AD. Det fanns också många andra offrade saker som ger en bild av folks vanliga problem i livet förutom den kärleken den kärleken..

De italienska legionerna hade arkitekter, ingenjörer, stenhuggare, byggmästare och andra specialister. De tog med sig lite av Rom till denna ödemark. Soldaterna behövde sysselsättas under dödperioderna. De byggde de romerska templen och stod för största delen av altare och gravstenar som även innefattar familjer. Vi finner enstaka mindre romerska tempel längs vallen. Det fanns ochså badhus eftersom renlighet var förstås A och O i militära förläggningar … något stormaktstidens kungar glömde eftersom det dog fler i "borgläger" än i strid.

Chester längre norrut var tydligen ett rent kavallerifort. Som vi vet genom tiderna var kavalleriet eliten i armén. I Chester finns en av 19 kända amfiteater i England. Anläggningen var gjort av torvvallar med överbyggnad av trä. Förmodligen fanns även en scen i trä. Amfiteatern kunne användas för offentliga ritual, träningsanläggning, för underhållning såsom tjurkamp, "romersk" boxning, "wrestling", döda vilda djur inför publik, offentliga avrättningar och man har funnit en relief som visar gladiatorer med nät och treudd.

Förövrigt finns antecknat ett par andra legioner och frisernas kohort nämns också i annat sammanhang. Bataverna syns senare i par med herulerna där ett par kohorter som auxiliar kavalleri skickades till Hadrianusvallen 368 AD. Man kan inte förvänta sig att det var fred hela tiden utan vid några tillfällen var manfallet stort. Bataver och aerulli =heruler nämns också utan specificerad ort och det kan ha varit kavalleri att sätta in där det behövdes.

Gudar och idoler

Ur de latinska texterna kan vi inte utläsa att man menar Tyr som Mars Tingso enligt den romerska imperialismen som inte kunne stava till utländska namn och samtidigt ville införa romerska stavning och disciplin. Det börjar i det lilla och med små byråkrater. Men vi vet från Frisien och Niedersachsen att man kände till Tyr/ Ziu/ Tiw i dialektala varianter medan Tiwaz är en akademisk konstruktion. Det finns också en såkallad Tyr-brakteat från Hamburgtrakten. Det finns också ursprungliga ortnamn med Tyr medan en del kan vara efter senare folkflytt eller kulturbruk.

Våra tidigaste fynd är möjligen från bronsåldern då vi ser den "enarmade". Det är förstås ett under att han kunne bli krigshjälte. Det hänger sannolikt ihop med samhällsordningen där domaren blev ledare och organiserade försvaret vid krig. Fred var det naturliga tillståndet … I Rom kan det ha varit likadan innan Rom blev en aggressiv stat. Krigsguden Mars har ett förflutet som jordbrukets gud. Vid Hadrianusvallen finns nån inskription till Mars Silvanus där den senare var boskapsfolkets idol. Germanernas krigsgud var som sagt Vheterus.

Mercurius är lite mer förvirrande eftersom vi måste utgå från att Mercurius är handelns gud och då hamnar vi i onsdagens namn dvs. Wodan/ Wedne. Men inom det sydkeltiska området jämställer man ofta Mercurius med Lug/ Lugh = Loke, som var "alla färdigheters idol" = Uppfinnarjocke och passar väl bra som handelsman också. Men han är då i släkt med grekernas Hermes och får en stav med två ormar som symbol.

Tolkningen av de mytologiska idolerna har blivit rena rappakaljan. Värsta felet är förmodligen att man tagit modell av grekerna och försöker får keltiska och germanska gudar att rymmas i mallen. Det blev inte bättre av att romarna tolkade på sitt sätt och senare kyrkan på sitt sätt. Myter och idoler följde samhällsutvecklingen så att de forna naturgudarna och boskapsskötare och odlares gudar/ idoler blev civiliserade. De bildade familjer och allianser där den tidigaste är mellan odlare och avlare.

I stadssamhällen försvann naturen och istället blev samhällsproblemen i centrum och då får vi Pantheon och gudafamiljer. Och de stora ville förstås expandera för att bli än större. Det är de referensramar en del forskare vill tvinga på den europeiska glesbygden som bestod in i medeltiden åtminstone för Nordens del.

Vare sig i Germanien eller i Norden kan vi nysta upp vårt keltisk urarv eftersom det har förvanskats. Men man får vara beredd på att finna ett antal okända idoler. Känner man inte till deras plats i sammanhanget är det egentligen bäst att de blir glömda istället för att bli missbrukade och förnedrade.

Romarna införde sina gudomar och de flesta av dem var lika gamla som de keltiska och betydde ofta samma sak med obegripliga namn. Dock hade romarna en tendens att tänka i militäriska termer och det blev ett lite "tvärtom samhälle". Ara Pacis = Fredsaltaret och Fredsporten stod inte för fred under imperietiden. Tvärtom var det ett brutalt styre om man var vanlig medborgare och värre om man var icke-romare.

Ovanstående är ett sammandrag från ett par fort som ett smakprov. Det var snarlikt på alla håll där romarna hade fort med kontinuerlig bevakning. Där blandades sen folk från alla hörn i imperiet med folk utifrån såsom friser och heruler. Vid Hadrianusvallen hittar vi förutom nämnda germaner folk från Spanien från 2 platser, Italien från 4 landskap, Dalmatien, Pannonien/ Ungern, sarmater, parther och hamiter från Syrien.

I dag finns en kvardröjande snobbism bland de som vurmar för det romerska inklusive det katolska. Man talar om barbarism före och efter romarnas gästspel. Ty ett gästspel var det och varade runt 400 år i England. Runt 2300 inskriptioner på Latin och huvudsakligen i sten är ett talande bevis. Vi kan få en bild av vissa sidor av det romerska barbariet som ska läsas mellan raderna.

Amfiteater och romerska bad föll snart i glömska liksom de romerska templen. Ett bevis för att den romerska kulturen spriddes aldrig längre än till inflyttade romare och ett antal romaniserade britter. Ett tiotal generationer soldater hann gästspela exempelvis vid Hadrianusvallen. Vi vet ej vart försvann de när de pensionerades? Kanske hade de rotat sig där de skaffat odlingar och de hade kvar sina egna idoler på altarstenarna medan kristendomen tvingades på dem mycket senare.

Latinet dröjde kvar inom kyrkans ramar. I Sverige var det länge förbjudet att använda svenska i kyrkan. Då skapades överklassens snobbism och fikonspråk. Även i min ungdom skulle man svänga sig med latinska citat när man kom till högstadiet. Latinet är numera dött bland vanligt folk och används när specialisterna vill skapa fikonspråk. Man har inga brittiska lånord i engelskan utan folket fortsatte med modersmålet även om språket omformades av invandringen med även latinska lånord och influens. Det finns mer "nordiskt" än latin i engelskan. Men vi får inte glömma att latinets influens är större än kulturers utom det angelskandinaviska.