Kelter

keltisk kultur, keltiska idoler, kartor över stammar, guldfynd, brakteater, jarl, fingerringar och armringar, trehövdade, Fenrisulven, Midgård, Tyr, Hymer, Ilmarinen, Mitraismen

Keltisk kultur

Vi har ej motsvarande mer eller mindre exakta kartor över stammar från Norden. Vist har historiker och geografer som Plinius, Tacitus, Ptolemaios, Prokopius, Jordanes och några till nämnt en del namn. Men det säger egentligen ingenting även om det kan ge associationer att bygga på. Så som att Ptolemaios omkring år 150 nämner favonai i "Uppland" kan tolkas som "favoriserade" eller att dessa getts tillstånd att bosätta sig där.

Med andra ord det kanske vid den tiden sågs som invandrare. Han nämner även finnoi – mer utbredda än i våra dagar – och gutæ/goutai namn vi med någorlunda säkerhet kan känna igen. Firaesi (vir - aesir) kan betyda "gethuvuden" dvs. Odlare och avlare. se Gallehushornen

Vanliga romare kände bara till cimbri medan Ptolemaios har några fler stammar på Jylland och placerar kimbrerna i Vendel. Chali kan möjligen avse en stam som bott vid sjön Tjele en mil nordost Viborg. Charudes vid Arden längre norrut är mer osäkert. Likaså kan sigulones möjligen knytas till orten Sig 6 km nordost Varde. Fortsätter man ytterligare lika långt kommer man till Hodde. Där har man grävt ut en eller egentligen flera järnåldersbyar om 22 gårdar. Man har funnit att man flyttat bosättningen antagligen när byggnaderna ruttnat ner och jorden utmärglats.

Namnet cobandi kan möjligen syfta på koskötare. Och fundisij har antagligen haft källkult. Från Mecklenburg ser vi namnet sideni vilket kan tolkas som "daner på andra sidan" liksom att en uppgift om sitones i Uppland kan tolkas "tunabor på andra sidan"

Venderna placeras ungefär där vi känner till att de fanns. Förvånar möjligen att det finns finnar i polska bergen. Å andra sidan rymmer gammalfinskan åtskilliga gammalhögtyska ord. Någon kontakt måste man ha haft i forntiden.

Att skåningarna skulle ha erövrat halva världen är som sagt inget man köper. Strutharald höll sig nog helst hemmave´.

Observera att olika kulturer började året på olika ställen av stjärnrundan … på vissa kalendarstavar har man en öppen ring vid 6 december, som möjligen är minne av en årsskarv i forntiden.

Trefald och triader

Hjorten kan vara en stjärnbild för någondera Pegasus, Valfisken eller Lejonet dvs. på samma sätt som Hästen används som en bärande bild för "världsaltet". De tre symbolerna är Ormen, Treenigheten och Ansur dvs. huvudet.

I Mellanöstern kallades huvudet Ras och finns som en hettitisk symbol för ledaren av året och hade förstås sina motsvarigheter på himlavalvet. Med Treenighet menas då en triad som är odelbar och hör till samma ämnesområde eller fenomen.

Eftersom ledaren har horn är det troligen Tjurens stjärnbild dvs. Valfisken. Torson är från Dordogne i Frankrike, men även i Norden har man funnit en trehövdad och likadant är det i norra Tyskland. På Gallehushornet har Trivalde en bock vid ena handen och en yxa i andra. Detta är en animering av de tre viktiga stjärnbilderna man styrde sitt år efter.

Vi ser talrika figurer med horn under sista årtusendets f.Kr. i ristningarna. En annan variant är att man hade bara ett huvud som symbol liksom på Hedeby-myntet. I Norge har man funnit något stenhuvud dvs. Ansur eller Ras lokalt kallas han Rosslandsguden.

Triader syns i många sammanhang under romerska järnåldern och fram t.o.m. vikingatiden. Rötterna är äldre än så och börjar när man delade månåret i tre. Möjligen så tidigt som 3000 f.Kr. De tre punkterna på himlavalvet är Perseus, Björnväktaren och Vattenmannen. På nordiska förmodligen Frej, Ull och Odin runt den tid här beskrivs. Men man får vara beredd på andra namn.

Inom hela det keltiska området finns fynd av trehövdade eller en tät sammansluten trio. Ibland är de försedda med halsringar eller en av dem har ring. Glejbjergstatyn och en "Stenmand" i närheten kan vara en följd av handeln längst västkusten av Europa dvs. den kan ha kommit från söder. Ansiktsformen är "typisk keltisk".

Det blir lätt så att uppmärksamheten dras till "personer" dvs. de man kallar gudar istället för att se vad den bakomliggande meningen är. Att tänka i "tretal" kan inte härledas till ursprung, men vi ser den i det sumeriska samhället och litteraturen så att vi får lite grepp om att dela upp tillvaron och annat i tre delar. Vi har på våra hällar exempelvis åskådliggjort "en plöjare och tre fåror" eller uttrycket "tre fåror i Tor" .

I sumeriska bondepraktikan var det rådet att spräcka jordskorpan, komma genom jorden, till fukten symboliserad också med tre underjordens väktare på färden till "underjorden". Det handlar om rätt jordbehandling att komma ned med fröet till fuktlagret och täcka med isolerande jord så att inte fukten dunstar. Men det fanns ,många andra tillfällen där tre-samhet uppträder.

Även i vårt språk arbetar vi egentligen med en triad "objektet, subjektet och verbet" medan allt annat är utfyllnad och bestämningar. Jag har funnit att det är mycket lämpligt att alltid tänka på tre aspekter av en sak för att se helheten.

I det germanska språket har de första 12 talen "personligt" namn. Kanske ett minne av ett talsystem som räknade 2 x 6. I alla händelser har varje tal använts som symbol för nånting. De första talen/ mängderna har noga analyserats med vilka synonymer det ger. Exempel den dualistiska tanken tycks börja under hällkisttiden medan analysen av orsak-verkan och ackusativ objekt kom under mitten av bronsåldern.

När man vill visa sig bildad använder man grekiska och romerska namn på egenskaper dvs. namn på gudar och gudinnor man åkallade i språket istället för att som vi oftast ha ett ord med ändelsen -het. I finskan infördes liknade med Agricola som kodifierade finskan och fick lånade latinska ändelsen -suus, -syys för att finnarna skulle kunna ange egenskaper. Undrar hur man beskrev egenskaper före det? I min barndom brukade man ofta jämföra med djur tjurskalle, hönsminne, hästminne, rävslug osv.

Det är fel att lyfta fram triaderna för mycket, eftersom man i samma mån använde enheten, parsamheten, triaden, fyrtalet och femtalet allt efter vad man ville beskriva. Vi har små rester av dualkasus i fornmaterialet och möjligen även i vissa ortnamn och där brödraboet är utslag av att man analyserat det var en lämplig form .

På guldbrakteaterna ser vi nästan lika ofta tre-symbolen som fyr-symbolen. Tretalet var för tredelning av månår och även tingsterminer och vissa landskap inrättade även annat efter detta. Andra landskap hade fyrtalet exempelvis Västergötland med sitt Kinnefjärdings härad och delning med jämna tal. Men som sagt det hade en vidare användning och ofta en genomtänkt filosofi bakom.

Det är svårt att tro att våra förfäder skulle ha varit så begivna på att bada att man kallade lördagen "baddag". Det låter mer som en folklig förklaring till ett ord man glömt betydelsen av. Det vore märkligt att blanda in ett vardagsbegrepp bland gudanamnen på veckodagarna. Arkeologerna har ej hittat bevis för att man skulle ha haft bastu vid varje gård … en del beskyller vikingarna för att vara lortiga och lusiga.

Här måste vi genast tänka tillbaka i tiden utan att använda våra eller referensramar senare än den tid vi studerar. Vid tiden då romarna skapade veckodagarna var Saturnus jordbrukets och skördens gud. I engelskan tog man efter romarna och fick Saturday medan man i Norden använde sin synonym Lör. Det är rimligt att anta att den kulturbärande klassen behövde veckodagsnamn och sneglade på romarna när man stadfäste de nordiska.

Serien man kan associera till Baldersmyt plus några B-brakteater med LAUKAR-text handlar om odlingssäsongen. Man visar att LAUKAR/LÖR sträcker sig från Tvilling till Ulv (Skytt) på himlavalvet. Med andra ord odlingen stod i centrum. Det passar mycket bättre in i serien Frey (fruktbarheten), Lör (Tiden) , Sunna, Mån vilka alla var en del av jordbruket med solens värme och månen symboliserande regn.

Ti/ Tyr var en gammal gud "(mjölk)flöde" för boskapsfolket egentligen. Förkortningen Ons står för en gud för sjöfart och handel med motsvarighet i latinet. Vi har torsdag medan engelskans "thur" kan ursprungligen ha syftat på den trehövdade tursen som var symbol för månårets tredelning. Inget fel i Tor som vigare och upprätthållare av endräkt bl.a. mellan odlare och boskapsfolk. Det är bara det at Thor tycks inte ha varit på modet hos folk ovanför Themsen.

Däremot har vi tre ortnamn i folkminnet Lörby på Listerlandet samt Lörslev och Lörsted båda i Vendel på Jylland. Därtill finns det på en brakteat

Det kan förmodas att dessa namn markerar solstånden och dagjämningarna. Det är inte lätt att placera fyrtal och tretal på himlavalvet. Det finns två varianter för dagjämningarna. Dels urpunkten att jämföra med för att kunna kompensera för precessionen, dels den lokala tiden eller solens relation till stjärnorna. Sistnämnda är beroende av dels vilken tidpunkt på dygnet man observerar och dels i vilken riktning man observerar.

Tredje varianten är månårets tredelning och som tydligen varit vägledande för indelningen av året i tre tingsterminer. Disting eller Kyndelsmässa, sommarting i början av juni och höstting ursprungligen höstslakten. Hösttinget blev även lagting. Observera att det ursprungliga tinget i ringa mån handlade om brottsbekämpande. Däremot mera om att besluta i gemensamma ärenden. I keltiskt ritual var fyrdelningen Kyndelsmäss 2 februari, Beltänne 1 maj, Lugnasad eller augustiölet 2 augusti samt Samain 6 november förfäderdagen.

Dessa fester har antagligen inte varit märkvärdigare än våra egna valborgsmässor och dans runt midsommarstången. Stora kulttåg kräver mycket folk. Av kalenderstavarna att döma har det funnits andra delningar och traditioner också och oftast beroende på olika klimat i vårt avlånga land. På Sydnorges bredgrader börjar våren en månad senare än i Skåne.

Nya gravformer vinner intåg i vissa trakter såsom treuddar omkring Rönneån och lika lokalt förekommande i Västergötland och några andra landsdelar. I Östergötland är det mest fyrkantiga gravsättningar inom vissa områden. Naturligtvis måste det ligga vissa idéer eller trosuppfattningar bakom.

Kanske det just är frågan om på vilket sätt man indelar tiden eller vilka ritual man använder. Till så väl odlingsritual som ordensritual har ingått "att gå i jorden" sen urminnes tid. Likaså har man följt det årliga vattenflödets växlingar däri inbegripes även de himmelska vattnen som regnar ned lite nu och då och med åska företrädesvis på sensommaren. Vi kallar det "käringveckan" numera.

På keltisk håll finns många triader så väl kvinnliga som manliga. Triaderna är ofta aspekter på ett tema såsom Morrigan är striden och andravärldens demon och i hennes följe finns Badb Catha raseriets stridskorp, Nemain giftigheten, Dea hatet.

För en bonde som mötte en nyfiken romare var det Mac Cuill, Mac Checht, Mac Grene dvs. Son av Hasselkäppen, son av Plogen och son av Solen dvs. Hästen.

Dessa var de väsentliga och var söner av Ogma Vältaligheten. De gifte sig med triaden Irlands mödrar Banba, Eire och Fodla. Banba gav självständigheten och Eire gav namnet och var gift med Son av Solen. Det är typiskt att vi inte vet stort mer än namet om Fodla. Oftast vet vi bara namn och möjligen något attribut och en funktion. Om vi översätter namnen blir allt strax mer vardagligt.

Samerna bevarade barnsbördens gudinnor längst i Europa in till vår tid. Båggumman vaktade vid dörren och gav den nyfödde pojken en liten pil och en båge att han måtte tidigt lära sig vad som behövs utanför ringen. Flickan fick en ring hon måtte se andravärlden igenom för att inse att faror kan lura utanför den egna ringen. Mellangumman höll föderskan i famnen och lugnade ner modern medan skiljegumman drog fram den lilla och såg till att han tog första andetaget. Detta var en allmän triad medan många av andra var lokala. I stadsstaten Rom hade snart sagt varje jobb sin egen gudom.

Forntidens myter ska egentligen berättas på grekiskt vis. Då hade Attika sin version och Argolis sin, Spartanerna var lite egna medan i Thessalien var de helt ute och seglade med sin version tyckte man i Athen. Våra religionsteoretiker ska helst generalisera och skapa familjer av alla idoler och gudomligheter i syfte att göra det begripligt och enkelt. Samtidigt hör relationsproblem till stadskulturen och striderna sker förstås där det finns något att strida om.

I själva verket dödar man mystiken om allt är för enkelt och begripligt. En saga eller myt ska vara ett bollplanke för ens egen fantasi och inte ge färdiga lösningar … tycker då jag. En annan sak är att man borde kunna fornspråken för att förstå vad de olika idolnamnen egentligen betyder. Det skulle ge en annan tolkning av många myter och sagor.

En annan triad var Gobniu, Gobedvin och Gobodin. Enligt ljudlagarna kan man byta ut G med H och vi får Hovniu, Hovedvin, och Hovodin och därmed får vi hjälp med förklaringen av både gudahov och några trestens-hov. Gobniu motsvarar Ägir med sin kittel för fest i augusti. Edvin är smeden Finn medan Odin inte riktig är Wotan men nära. Björketorps hov ett exempel vars runinskrift vållar mycken huvudbry eftersom texten inte omedelbart är fornnordiska.

Får väl förklaras att namnen är förstås olika där Odin har keltisk ändelse och förmodligen betyder ledare. Wotan är från högtyskt område, dock kanske bara en gren av det samkeltiska, men torde betyda vatten och associerar till Vattenmannen och den nordiska båtlyftaren från bronsåldern. Romarna påstod att nordbornas högsta gud var Merkurius Rex och det är förstås båtlyftaren Wotan.

Erilernas handelsskrå har förmodligen uppstått under bronsåldern … se Handens period. Enligt den samgermanska traditionen fanns olika lagrum dvs. erilerna kunne bilda sina egna gods eller handelsstationer utanför andras inmutade områden. Detta innebär, så som de sporadiska fynden visar, att man kan finna en och annan bosättning med tydliga spår av en mer komplicerad kultur än medeltalet. De rika gravarna är specialfall och ej något att generalisera efter. Inte ens i en kontinuerlig kultur såsom exempelvis de norska storgårdarna finner man att alla gravar har rikt utstyr. Det är bara en generation på tio kanske.

Motiven till detta har varit handelns naturliga strävan mot monopol och ensamrätt till värdena. Därför kan vi utgå från att man tog monopol på allt från råvaror, handel och även skriftspråk. Från medeltiden är känt hur man beskattade lappar och pälsjägare …där vi kan anta att man sökt allehanda knep för att få köpa billiga skinn sen handeln började.