Eril / herul och runor

Runor, eril, herul, erul, gisslan, kärleksmagi, gårdfarihandlare, farman, handelsskrå, kelt, jarl, kung, huskarl, druid, lagman, enklav, oppida, birke, ornum, karakoll, fästmögåva, Ferriby-båten, avskräckning, Hekate

I några essäer om runor, guldfynd och vad vet vi om heruler försöker jag visa att man kan sätta likhetstecken mellan erilaR och eruli/ aerulli eller herul. Fynden visar att den nordiska kulturen var ensartad i största delen av det relativt tättbefolkade södra Skandinavien och kusttrakterna. Undantag är i vissa saker Östgötaland och Svealand.

Det är uppenbart att vi under järnåldern och även in i bronsåldern ser spåren av en överklass som är kulturbärare. I synnerhet Danmark var beroende av metallimport. Norden följer samma mönster som på andra håll därvidlag. Den keltiska halsringen binder Norden till den keltiska kulturen bakåt till bronsåldern. Det keltiska flygande håret och ofta med knut binder överklassen till svebiska förbundets 54 stammar. Vid den tiden var man tvungna att ha vänner inom andra stammar om man skulle resa runt.

Stammarna var ändock lite olika i mångfalden och det måste finnas konventioner som överbryggar olikheterna. Se exempelvis de två Gallehushornens olikhet och att de hittats tillsamman indikerar enhet eller fördrag. Lokalt i de stora sakerna var det förstås ting och landsting som band ihop folk. I Eddatraditionen har man det stora tinget med nio års mellanrum när folklanden kom samman. Från sydkeltisk håll berättar källorna att druider som lagmän och specialister ambulerade inom större stamförbund. Det medverkade förstås till enheten.

Inom en mångfald kan man sällan generalisera och ge en enda förklaring. Keltiska kulturens utforskare har fått fram några hundra namn på förmodade s.k. gudar – dock med stor geografisk spridning. Verkligheten är den att varje etnisk enhet har nöjt sig med något tiotal vardagsbegrepp utöver det som var gemensamt för alla kelter eller germaner. Närboende etniska enheten har bara för att skilja ut sig använt synonyma begrepp eller några få olikheter.

Dock stöter man omedelbart på olikheten i begreppens värld. För oss är gudar antingen fixare eller syndabock. Forntidens gudar ses lät som varelser med existens som man kunne åkalla … och än lever Odin på sina håll. I själva verket kan vi inte veta särskillt mycket om forntidens andliga liv. Sådana kristallkulor finns ej. Ett är säkert man får inte till stånd odling och avling genom mystisk kult och shamanism. Till det behövs samma rationalism som våra bönder bedrev fram till Andra Världskriget … nu går jag inte i god för rationaliteten i det tekniska och kemikaliska jordbruket.

Den gemensamma överbyggnaden var Tiden med världspelaren runt vilken solen går sin årliga gång. Vart än man reste i ioniska världen såg man bopålar eller världspelare och viste att man var bland fränder. Eftersom romarna välte keltiska världspelare på löpande band och utropade oss till barbarer och dumskallar har vi förstås redan från barndomen fått våra förutfattade meningar. Vi kan inte se igenom det yttre till de genomtänkte samhällsformerna som fungerade i tusentals år.

Svårast tycks det vara att förstå det keltiska språkbruket av olika världar såsom undervärld, övre värld, andra världen. En del tycker det är primitivt och magiskt. Det är dock inte annorlunda än när vi talar om jorden, nära världen och fjära världen och himmelen. Deras hjältar kommer ibland från underjorden och man menar säkerligen minnena av forna människor och deras dåd. De flesta kulturen har åtminstone en del av sina gudar i övre världen, där lutherska kristendomen har treenigheten och katolska kyrkan har därtill alla helgonen.

Det är nog en fråga om tro och att man inte vill godkänna att andra tänker annorlunda om man sätter etiketter på våra förfäders intellektuella värld som var mer omfattande än vår eftersom språket inte var fullt utvecklat till vår variant. Det är mer fruktbart att se vad som förenar oss och vad vi fortfarande bär inom oss som ett utprovat arv.

Om vi jämför oss med romernas värld … och det bör vi eftersom det var den dominerande kulturen vid den tid vi tittar på här … formerna var kanske annorlunda men innehållet var det samma om man tar hänsyn till att imperiet i syd var till stor del stadskultur. De hade råd att personifiera och göra statyer av deras samhällsordning och kvalitetsbegrepp.

Vi ser det bara i föremål som brakteater och dess bildvärld att vi i Nordne hade kanske knappt 100 symboler som var ikoner för i många stycken samma ting som i Rom. Våra stenbumlingar underskattas ofta som manifestationer av deras samhällsordning. Kristen nitiskhet har sopat bort mycket av det som hållit i tusentals år dessförinnan och som nu försvinner i en rasande takt när vi förstör världen. De senare generationerna har inget att yvas över. Var ligger felet månntro? Brist på pietet kanske? Inbilskhet att vi vet bättre???

Norden var en värld utan egentligt skriftsystem som bärare av kulturen och samhällets folkminne. Då blev gudar, idoler och symboler som ikoner för minnet och de urgamla ritualen var årsprogrammet från födsel till död. Det är enbart korkat att böja kalla det korkat och hedet, eftersom det hade fungerat längre än kristendomen har gjort i dag.

När vi ser på symboliken förefaller det förstås märkligt om man ser att de liksom behövde att idolen gör saken först och sen gör människan efter. Men det är precis vad vi själva mer eller mindre medvetet gör. I vår svengelsktalande värld talar vi om "role model" och idoler som just går före i tanken. De gör saker och ting i vissa situationer annars har vi en plan.. Tyvärr får vi själva lägga till svett och energi om något ska hända. Det är bara ordvalet som skiljer.

Största skillnaden var utan vidare småskaligheten. Vi måste ha klart för oss att i den mest tätbefolkade delen av Norden dvs. Danmark och Skåne - Halland har man beräknat att befolkningen kanske var en kvarts miljon eller 25000 bosättningar. Vi måste veta proportionerna innan vi börjar spekulera i kungariken och lokala krig för jämnan. Vist har de förekommit i Norden men det ska jämföras med tidsrymden vi talar om.

Vi vet från våra hällristningar att det fanns regler för umgänge och fred bland folk och bosättningar. Det är sådants som växer med behovet. Det var inte vem som helst förunnat att resa över stora avstånd, men det fanns outtalade regelsystem överallt i Europa. Romarna ignorerade det eftersom de ville dominera och utsuga.

Ibland finns ett märkligt resonemang att det är OK att meja ned en kultur för att ersätta med en annan "högre", fast man sällan riktigt vet vad man gör. Inom romarriket fanns ett regelverk och man ska inte inbilla sig att det var bättre än grannarnas. I grunden var det inte så olika heller. Det nya var den ökande urbaniseringen som fjärmar styret från människan och naturen.

Inom keltiska samhället fanns umgängesformer för att upprätthålla fred och fördrag och exempelvis förfarandet med gisslan. Det var ett begrepp för den kulturbärande och styrande överklassen som också hade maktmedlen vid behov. I känt tid använde kungarna i centrala Sverige principen att ta gisslan för skatt från de yttre områdena. Man kan undra hur gammalt det är?

Finska ordet kihlakunta = gisslan-socken är ett minne av den tiden. I mer fredliga former var det utbyte av herremännens söner och döttrar för att bevara freden och för att ha husrum när man gästade. Därför associeras gisslan även till gästande bl.a. i Ingermanland.

Vi människor är av naturen olika och det finns de som ej vill underordna sig gemenskapen lagar. Så när det gäller runorna kommer de förstås att avspegla den lokala karaktären och dess språk. Eril stavas eirilar på norska. Därtill den individuella karaktären. Man kan känna igen glädjen över att ha lärt sig skriva och måste skriva det egna namnet. Det är som ett nytt verktyg man måste ha. Många av de tidiga ristningarna har den karaktärern

Minns min första kulspetspenna några år efter fredsslutet. Vi var på besök i Köpenhamn och jag hade sett den i ett fönster. Så det blev till att spara av fickpengarna. Dagen då vi skulle hem skulle den införskaffas och jag iväg innan vi skulle med tåget från förortsstationen Valby. Men Valby Långgata är några kilometer lång så det var nära att jag gav upp. På Valby station fanns den nervösa släkten och väntade på tåget. Jag hann tillbaka med dyrgripen. Pennan förlorade dock sitt värde när den senare läckte och svärtade ned åtminstone en skjortficka.

En annan sorts ristningar är kärleksmagi många av oss sysslat med. Mest töserä skulle jag tro. Därtill finns de som i kraft av sin ställning trott sig kunna magi. Men huvuddelen av runorna är gjorda för att hågfästa än själva runraden än de företeelser som de var bra för. Att klottra är också en gammal företeelse. I allmänhet finner man nog mycket gemensamt med oss om man vill se det.

Alla kulturfolk har börjat med att använda skriften för bokföring och i nästa steg för ritual. Ett fåtal kan vara kryptiska där man kan ana att bärarna hade ett blandspråk … kanske tyckte det var besvärligt och ville förkorta. De romerska mynten har ett otal förkortningar och antagligen tog erilernas medaljmästare efter detta. Det var knappast viktigt eftersom få kunne läsa. Kanske det var roligt att luras med töserä också …

Vi kan konstatera att de tidiga runorna förekommer där vi vet att eriler / heruler har rört sig vid denna tid. Ett ytterligare faktum är att de skenbart försvinner samtidigt med att erilerna splittras åt många håll. Slutligen kommer de nära frågorna.

Hur många kunne runor? Vad användes de till i vardagslag? Ville det förmodade brödraskapet hålla det inom sin krets?

Vi har inga direkta bevis, men systemets inneboende logik leder till att vi med stor sannolikhet kan anta att runorna för erilernas broderskap var ett kommunikationsmedel. Dess biverkan var att det gav ett "hemligt språk" som ökade känslan av broderskap. Att besitta en konst andra inte kan är också värdefull. Vid den tiden kunne man säkerligen imponera på många genom att ha ett eget skriftspråk. Eftersom de i mångt var ett handelskrå kan man dra parallellen till alla andra språks början. Då har det varit handel och bokföring som har gjort det nödvändigt att ha ett skriftspråk och talsystem i första hand.

Det förvånar mig att de språkforskare som bedriver en genetisk språkteori använder tio-talsystemet som gemensam nämnare för den indoeuropeiska släktskapen. Decimalsystemet är en sen nymodighet. De germanska språken inklusive finskan har haft ett sextalssystem likt det sumeriska. Möjligen med någon dubbellogik eftersom vi har egennamn på talen upp till tolv med en brytpunkt vid sex.

Dessbättre har de flesta moderna språkforskare övergett genetiken. Istället handlar det om kulturinfluens och folkvandring. Tydligen har det gemensamma ritualen och tidens språkbruk inverkat mycket på språket. Under ritualtiden verkade man i en gudoms namn och det måste ha inverkat mycket på språket. Vi ser det bara i ett mindre antal ortnamn.

Om folk har "märkligt" språk är det en följd av isolation eller medveten särskiljning är en rimlig teori. Några av orsakerna kan vara att kristendomen lagt sitt tunga ok över kulturtolkningen … att man inte velat gräva i tiden före kristendomen och inse att även den är sammanvävd med hednatiden … att man inbillat sig att vi i Norden varit totalisolerade från Södern före Adam av Bremen … osv.

Fram till 1980 stod teologiska fakulteten för forskning i forntida religion och det är som att sätta bocken som trädgårdsmästare med tanke på hur många forntida monument kyrkan har sopat bort. Också med tanke på den förutfattade åsikt teologiskt folk har om forntiden. Det är inte vackra ord Mäster Adam och vissa munkar har om nordborna. Vi indoktrineras till den förutfattad åsikten att vi är ättlingar till barbarer.

Runornas bärare

"Av andra får man sitt namn" … och det är svårt att bli erkänt hemmavid. Ordet "eril" finns fortfarande i isländskan och betyder gårdfarihandlare med en nedsättande klang. När det gäller seder är det alltid frågan om på vilken sida av gärsgårn man står vid tolkningen. I den vidare tolkningen hamnar vi nånstans mellan arvinge och en enveten gårdfarihandlare med anor från tidig bronsålder. Farmännen brukade i det närmaste våldgästa folk vet vi från senare tid. Gästningsfriheten för höjdare tycks vara en gammal "skatt" som var illa sett bland folket. Det samlade intrycket av runtexterna är dock att det närmast handlar om ett helt skrå.

Norrmännen vill absolut få det till att det betyder jarl dvs. länsherre och näst kungen. Det är förstås möjligt när man hör att en viss eril tillhör en viss person. Men det leder också till att det skulle ha funnits en massa kungar. Nästa fråga är om "kung" betydde samma som i dag där vi sen har begreppet "näskung" (förmodligen parallell till vising) som tycks betyda en lokal herre inom kanske ett folkland eller landskap. På Rökstenen 800-tal kan vi läsa om tjugo kungar och två "sikungar" i spetsen. Alltså lutar det åt att kung hade en annan betydelse. När väl kungarna i vår mening kommer har de nån som skriver åt dem och då kallas de REX eftersom skrivaren kan latin.

Vi får då fyra klasser friman nämligen king/theow, earl, thane/thegn/ handelsman, ceorl och dessa är dubbel så mycket "värda" som menig man. Menig man indelas sen i ytterligare fyra klasser man, kvinna, tjänare, slav vars mansbotsvärde halveras med varje klass neråt. Förmodligen inkluderas överklassens landbor i begreppet tjänare. Vi har förstås inget grepp om proportionerna mellan dessa klasser. Förstås fanns få thegn, och ceorl och mycket färre king och eorl det är feodalsystemets kännetecken.

Normalt folk dvs. man-klassen höll säkerligen inte tjänare och slavar eftersom man måste köpa eller avlöna dem. Mer sannolikt är att befolkningen levde i byalag och mer eller mindre i kollektiva familjeklaner medan de rika hade sina stora hallar med mindre hus runt om för service och hantverk. Exemplet tas från den rätt nyligen utgrävda Kalmargården, Tissö Själland med anor åtminstone bak till 600 AD.

Freeman betyder sannolikt "skattebefriad" mot rustningstjänst … i vår tid nolltaxerar de. Menig bonde däremot fick ställa upp på "vapentak" och "gästningsfrihet" vilka var de första skatterna. En fransk kung försökte införa skatt på 500 talet men då blev det uppror och kungamakten fick ge upp tanken för ett tag åtminstone

Får också genast sägas att kravet att bli thane var att man ägde minst 5 gårdar. Å andra sidan vet vi också att enligt gamla ioniska ordningen var alla inom överklassen jämbördiga, dvs. detta är en organisation där kung och earl/ jarl är överbefälhavare och vi ser i Norge att jarlen var lika mäktig som kungen dvs. det påminner om begreppet "sikungar" på Röksten.

Dessa kunne förstås avsättas av den samlade hirden och överklassen om man ville göra det demokratiskt. Thane/ thegn /handelsman var lokal ritualledare kanske häradshövding men var samtidigt förmodligen också handelsman eftersom överklassen fick sina rikedomar genom handel. För att kallas thane måste en handelsman "måste ha farit tre gångar över havet för egna pengar och skepp".

Klassen ceorl är förmodligen vad man ser på yngre runstenar som huskarl och var specialhantverkare och annat som kunne behövas. Dessa har sina motsvarigheter i gammal keltisk samhällsordning.

Förmodligen kallade de sig alla eriler. Jag föredrar det ord de själva använde istället för att låna av romarna eftersom de menar med herul menar en stam, medan eril är överklass. Exempelvis fynden av guldbrakteater visar att kulturen var homogen i Skandinavien och därmed fanns denna överklass som öar i landskapet nästan överallt.

Liksom i alla andra kulturer är beviset för överklassens existens alla kulturella prylar. Just under romarnas zenit är fynden i Norden utan motstycke i Europa om man nu värderar guld, konst och andra prylar som kultur De har lämnat 10 fynd med runtexter så tydliga att vi ser ordet "erilaR/ irilaR". Det finns även på guldföremål och vi kan knyta guldfynden med halsringarna till överklassen Guldet har sannolikt tjänats i Rom där det var legionärsold som sen omvandlades till del till stora kultiska halsringar för en, två, tre ledare eller en prästinna. Fynd är knappast alltid rättvisa och en del platser är mer barskrapade än andra. Vi har bevis för deras existens från två håll.

Den är på tyska och snart kommer engelsk version. Det har dock ingen större betydelse eftersom "bristen på begriplig runtexter" talar för sig själv. I detta kapitel om tidiga runor behandlas en del viktiga fynd inklusive bilder. Här ska behandlas något om bärarna av runorna och deras verklighet. Tidiga runtexter förekommer spridd i det mesta av denna elektroniska bok och då handlar det om tiden före Vendeltiden ca 600 AD.

Tidiga runforskare katalogiserade runorna som särskilda språk exempelvis i norska, svenska, danska tyska, frisiska osv. runor. Det finns ingen orsak att skapa särskilda kategorier eftersom de tidiga runfynden är så få. Men främsta orsaken är att man använde samma "futharkhnias… där vi förutom de nordiska raderna Vadstena, Kylver, Grumpan ochså har rader från Breza, Bosnien … Aquncum, Ungarn …Charnay, Frankrike … där vi vet att heruler har rört sig före 567 AD.

Det förefaller som att arkeologer och historiker egentligen inte vill ta ens med tång i frågan om vi kan sätta likhetstecken mellan eril = herul och sen fråga oss varifrån allt guldet, runorna och många andra frågor runt kulturyttringarna. De som brukar tolka texter stannar i Rom där de litterära källorna finns. Medan det tydligen är för besvärligt att analysera de nordiska fynden och framför allt se Norden som en enhet eftersom fynden är ensartade.

Frågan tycks också bli lite mellan stolarna mellan historiker och arkeologer där de akademiska diskussionerna hos arkeologer ofta blir att bilda teorier och försöka att få verkligheten att underordna sig. Man brukar tala om "maktstrukturer" vilket kanske inte är så aktuellt i glesbygd. Dessutom menar många arkeologer numera att kulturerna i söder styrdes mer av ritual än av direkt makt. I Norden har vi de rituella halsringarna med rötter i bronsålderns ritualsamhälle där en överklass med största säkerhet var bärare av ritualet som folk följde eftersom de behövde det..

Vi vet att Norden levererade ett par legioner till Rom åtminstone vid fyrahundratalets början. Deras storlek känner vi ej och det har varit så mycket man fick att ställa upp frivilligt. Ett indirekt bevis på att makten kanske hade sina begränsningar. I slutet av 1100-talet for man runt på kyrkbackarna och värvade folk till korståg och fick ihop 12000 enligt källorna. Då var befolkningssiffran ungefär dubbelt så stor som på 600-talet. Även då måste rekryteringen ha omfattat hela kulturområdet med överklassen som organisatörer.

Här ska vi ta tjuren vid hornen och våga oss in på logisk analys av fakta. Jag är inte intresserad av krigare som rantar runt i Europa utan av kultur och samhällsordning där förstås ett krigarskrå ryms utan att behöva dominera bilden. Först får vi fortsätta med ordet "eril" som finns på olika ställen.

I sammanhanget må nämnas att när man surfar på Internet möter man exempelvis på Google 718 URL vilka tydligen bygger på tolkning av Daniels bok.7 : 8. Dessa kätterjägare utmålar vandaler, östgoter och heruler i det närmaste som Satans avföda.. Det är förstås arianismen som ligger bakom och kätterjägarnas avkomlingar jagar kättare 1500 år efter att dessa försvann från scenen. Vi har faktiskt religionsfrihet och den bör nog omfattade även gångna släkten.

Vidare är det ju lite motsägelsefullt eftersom herulerna gjorde romarna ett stort antal tjänster. Den sista tjänsten var att vara med och göra slut på östgoterna och dessförinnan hade de kämpat mot vandaler i Africa. … så man kan får till det när man inte tänker efter. Nåja herulerna i sina gravar lär inte ha ont av det.

Men nu till begreppet "eril". Det är inte ett personnamn utan titel eller grupptillhörighet. Man har föreslagit att resta runstenar är ägomarkeringar och onekligen säger det var en person levt och haft myndighet att höja sig över mängden och säga "Här finns jag". Annars råder bland folk i allmänhet regeln "du ska inte sticka upp".

Det behövs inte våldsmakt för att leda folk. Det är frågan att följsamt se till att vara med folket. Kanske sticka upp med att "den fina frun" bär en guldamulett vid högtidliga tillfällen … kung Nils klarade sig med en hird på 7 ädlingar och hade tur att leva i en tid med goda konjunkturer så att han framstod som garanten för det goda. Folk följer gamblerregeln "överge inte vinnande system" och det leder till en viss traditionsbundenhet.

En sida av saken är romernas omnämnanden runt 300 år fr.o.m.260-talet vi kan kalla Guldåldern och där vi bara bevisar att herul och eril är samma sak. Från tiden före 260 AD har vi få uppgifter och det behandlas i de tidigare avsnitten om Ulven och Björnen. Där förstås Hobyfyndet och stelarna vid Rhen är viktiga bitar och bevis.

Därtill har man daterat den romerska importen och de flesta fynden är från Danmark och Skåne. Den senare importen omfattar ett större område där man kan sätta en passare på Odense, Fyn och dra en cirkel så att man får med Norska Västlandet och Telemark. Resten av denna framställning handlar mest om tiden efter 268 AD.

En del av runtexterna handlar helt tydligt om att dessa eriler var hantverkare och skrivkunniga som var "gäster". Förmodligen är det samma som vikingatidens huskarlar. Runristaren Öper kallar sig "duke" på Pireuslejonet. Ordet betyder "hövdingens närmaste" dvs. hövdingen så till att ha behövliga specialister bland bordsnöten i stora hallen. Det är ett lite vidare begrepp än i vår tid ... ordet "lady" lär ursprungligen betyda deja / mjölkerska. I Egypten kallades de närmaste sandalbärare, parasollbärare, skrivare osv. Den tidiga nordiska kungen hade "marskalk" som höll hästen och reservhästen därtill spjutbärare och stallkarl.

Till resonemanget om "gäster eller brödgäster" får vi lägga gisslaninstitutionen. Den innebar att man knöt band med varandra genom att ta gisslan. Förmodligen var det en stor spännvidd från broderskap och giftermål till tvungna gisslan. De sistnämnda var ett sätt att kontrollera ett folkland man lagt under sig och krävde skatt med gisslan som säkerhet. Här antas att "gästerna" var ett sätt att hålla koll på motparten och samtidigt tjäna pengar på det. Men de som hörde till förbundet av stammar med halsringar hade säkerligen sina speciella rättigheter och skyldigheter.

Det har helt enkelt varit en nödvändighet att det funnits en klass som ombesörjt handel och hantverk, men därifrån är steget långt till aggressiva hövdingar och maktstrukturer. Det var en mycket mer sofistikerad ordning. Tvärtom pekar det mesta på ett rituellt styre sen bronsåldern. Å andra sidan om vi antar att erilerna var kelter är det mer tveksamt om de hade makten som sitt syfte på hemmaplan.

Vi kan inte bevisa att det funnits en överklass som kanske sen bronsåldern toppridit folket i åtminstone Sydskandinavien. I glesbygder är det svårare att spela kung. Normala kungadömen och feodalism uppstår först efter vikingatiden med ökad befolkningstäthet och bildandet av städer. Det var något som växte från Franken och norrut under flera hundrade år. Det är mer troligt att man haft ett "norsk mönster" med en och annan stormansgård "i fjorden" eller i en bygd och att dessa bedrev handel och hantverk.

I allmänhet styrdes kelterna av druider och de var mer filosofer och ritualmästare än krigare. Krigaren var en lägre grad. Om de samlade guld tycks det ha varit i religiöst syfte. Fynden av halskragar visar på variation i folklanden där en del hade en ledare, andra ett par och de grannaste halskragarna har burits av prästinnor. I Västergötland var traditionen att de styrdes av lagman eller lagmän vilket är detsamma som druider och med rötter i ioniska världen. Men det finns också den stora halskragen från Möne och andra kvinnliga halsringar.

Ett samhälles organisation är beroende av tre skilda ting. Ett är folktätheten, ett annat klimatet och det tredje är tillgången till invecklade kulturella yttringar att ta efter. Handelsmän och överklass blev förmedlare av ny kultur till det traditionsbundna folket. Nya ting provades noga om det skulle passa det egna klimatet och sederna. I de s.k. kulturländerna bildades tidigt städer. Många av dem var enklaver eller något som växte från ett handelsfaktori till en stad och ofta omgärdad och insprängd i ett främmande folkland – Mellanösterns förbannelse till våra dagar – Enklaverna behöll moderlandets kultur och språk.

I glesbygden Europa kunne förstås inte uppstå städer. Dessa är beroende av ett uppland som har råd att byta mat och förnödenheter mot ofta onödiga prylar eller saker man själv kunne tillverka och sälja till landsbygden. Exempelvis Halstatt hade blygsamma ca 500 innevånare runt år 1000 f.Kr. och spridde sina alster till halva Europa. Efter dem följde järnålderns La Téne som inte var stort större. Ändock spriddes dess kultur över stora delar av Västeuropa.

I övriga Europa var det antagligen stora gårdar eller byar med gamla släkter och traditioner som stod för handel och utbyte. Antagligen klarade sig minst 95 % av folket med sitt eget naturahushåll och gamla verktyg. Det keltiska oppida är en större variant av gården som blev handelsplats. Det var naturligt att omgärda handelsplatser med mycket av värde. Likaså behövde man en vaktstyrka.

Danmark är fattigt på mineraler och det är naturligt om där uppkommit en mer eller mindre sammanhållen klass av eriler. Dessa levde antagligen i birke eller ornum dvs. enklaver insprängda i bondesamhället. Bönderna hade sina lagar och birkena sina. Ännu i känt tid användes benämningen i Skåne för ett särskillt ägande. Annars är begreppet känt i samband med stadsbildning som en ö eller holme i det allmänna landskapet. Jämför även Västgötalagens holm-begrepp och principen om holmgång på skild ö.

Erilerna har vid behov tagit efter centraleuropéer och britter i organisation och många levnadsvanor. Under koppar–bronsåldern var det nödvändigt att importera koppar och tenn från Centraleuropa eller de brittiska öarna där Irland sen blev leverantör av guld. Handlarna kanske tog monopol på hanteringen.

Eftersom Norden var glesbygd var det inte vare sig nödvändigt eller praktiskt att tämja folket. Det räckte med att själva inom sitt broderskap leva herreman och organisera sig enligt den fyrdelade ioniska samhällsdelningen vi kan ana i enstaka hällristningar. Den finner vi konkret i jyska ornum. I en mer aristokratisk form finns den åskådliggjort på åtminstone ena Gallehushornet.

För oss är det ofta svårt att förstå vad ett mångkulturellt samhälle innebär … ja, i våra dagar motarbetar många mångkulturen. Trots att vi har en gemensam överbyggnad till kanske runt 80 % med det mesta av världen. Skillnad i blod och genetiskt skiljer vi oss mycket lite från aporna och än mindre från andra folkslag. I den mångkulturella forntiden kunne skilda trosuppfattningar leva sida vi sida. Eller man kunne vara koncentrerad på exempelvis griskult medan man hos grannen hade oxen, eken, eller något annan central idol i vardagen och vars myter gav stöd i vardagen.

Här på slätlandet Dal har man antagligen haft hjorten som symboldjur under en period - Hjortens udde, Hjorttun, Hjorts hall samma som Heorot i Beowulf och antagligen utsmyckat med hjorthorn eller huvuden. Vid Dalbergså finns ett par ortnamn Tennladan och Kopparbyn. De talar om ett hantverkar- eller handelscentrum för brons eller dess beståndsdelar. Det är även möjligt att man tidigare letat "grönsten" eller koppar på Dal. Det finns även ett rikt myntfynd från slutet av 900-talet. Antagligen har Södra Dal rustat ett långfärdsskepp. Ett exempel på hur man kan tänka sig en erilhansa har fungerat med handels och/eller hantverkscentrum vid sidan om att man hade jordbruk och avel.

Ett annat liknande centrum fanns troligen vid Grimeton i Halland, Kalmergården på Själland och på många andra ställen. Namnet Grim hör till metallhanteringen. Det är möjligen man kommer till samma slutsats om fynden i Vittene vid Trollhättan. Dessa är hör till de få platser som kommer att vara utgrävda och analyserade på modernt vis. Men traditionen med hantverkarcentrum är gammal såsom Sandagergård. Odsherred, Själland från bronsåldern visar.

Den nya sysselsättningen som utvecklades var legionärerna och förmodligen speciellt rytteriet. Att döma av de många brakteaterna med en häst är det sannolikt att erilerna bildade ett "lätt kavalleri". De romerska legionerna hade i regel 120 - 150 man som kavallerister och de rekryterades oftast från folk med goda ryttartraditioner. Romarna var inte goda ryttare.

Dåtidens krigskonst var oftast den grekiska falangen. Germanerna förde in andra moment såsom rytteriet och avskräckningen. Att vara legosoldat var att ha ett fruktingjutande rykte och utseende. Enligt annalerna ska erilerna gärna ha stridit med bar överkropp visande förmodligen vilda tatueringar eftersom den keltiska strategin var att skrämmas.

Vendel-hjälmen kallades "skräckhjälmen" om man får tro historikerna. Antagligen kan man finna benämningen i ett sagobrott. Parthernas var skickliga bågskyttar till häst och kunne skjuta åt alla håll. Deras taktik var att låtsas fly och sen komma tillbaka med än vildare attack.

De hade uppfunnit karakollen långt före Gustav II Adolf. Ryttarnas taktik var att inleda striden med att rida snett mot fiendens led under utstötande av avgrundsvrål och göra skenanfall mot massan av fotfolk. I själva striden var de förstås ytterst effektiva. Enligt irländska sagobrott ska krigarna ha utbildats på Scathaigs ö … på nordiska är det Uggle-gudinnans ö.

Varifrån kom då dessa krigare? Förklaringen är kanske så enkel att guldet och fästmögåvorna lämnar de tydliga spåren. Det var övertaliga unga män från stora släktgårdar eller kollektiv i det område vi finner brakteater. Då kom de från hela södra Skandinavien i första hand. Så vi kan likt Eddans eller Rökstenens uppräkning av släkter säga "Det är allt vår släkt". Där berättas också att de låg i borgläger i fyra vintrar.

I andra hand vet vi från romerska källor parat med fynd av runinskrifter att de rört sig i mest tillsamman med bataverna som tycks ha dragit sig upp med Rhen till Bavaria / Österrike under tidens lopp. Dessutom i Moravien och hos langobarder; hos burgunder eller nära Kataluniska fälten; i Rhenlandet och hos broderfolket thüringarna; hos handelspartnern Frisien samt troligen en reträtt till keltiska bröder i Kent, Mercia och Northumberland. Observera att invandringen till England började långt före vad vi kallar vikingatiden.

Tidiga runor

Nydambåten hade säkerligen minst 1500 år på nacken som typ. Vid sidan av den har funnits allehanda fartyg allt från små ekor till båtar av typ Hjortspring. Den kommer från samma område. Nydambåten är havsgående och hade säkerligen kunnat ros ända till Amerika. Jag besökte Lökken vid Västerhavet norra Jylland på 60-talet. Där fanns än en och annan båt uppdragen vid stranden av denna typ. Som barn läste jag dramatiska skildringar om hur fiskarna gav sig ut och räddade skepp i sjönöd med denna sorts båtar.

Antagandet att typen är så gammal som från bronsålderns sista period bygger på att de äldsta skeppsättningar dateras till denna tid. Tjelvars grav dvs. skeppsättning vid Boge, Gotland är byggt med höga stävar och med konturen av denna typ – människans fantasi är i regeln begränsad och det krävs kända företeelser att konstruera en ny form. En annan sida av saken är att vi i fornmaterialet ser mängder av exempel på hur nymodigheter har gjorts till rituella föremål eller företeelser. Skeppsgravarna tycks ofta vara av engravs-karaktär och förmodas gjorda för en speciell person eller för att hugfästa en viss företeelse.

Inte bara vetenskap utan vanlig folklig kunskap är beroende av att det finns ordentliga bevis för en sak. Exempelvis om båtar har det inte hjälpt att man sett havsgående båtar på våra hällar. Men har krävt bevis och fynd av riktiga båtar. Vist har de rätt en del av båtarna hör nog till idéer och rituals värld. De senaste decennierna har vidgat vår kunskap där man exempelvis i Kuwait har hittat rester av en havsgående båt från 5000 f.Kr. Viktigare för oss är vad man finner i Europa.

Det förmodas här att mannen från Hoby var en ringledare och möjligen den högste inom södra Östersjöregionen eller i erilernas kärnområde. Att han kallas ringledare beror på att han förmodligen hörde till norrkeltiska eliten. I de begränsade tidsrymder vi här skärskådar har historien ingen början utan fortsätter bakåt så långt vi har spår av människan. Tidigaste järnåldern är fyndfattig i Norden. Det innebär förstås icke att den varit kulturlös, utan att man inte hållit sig med riter eller föremål vi räknar till kultur.

In short there were skilled sailors long before the Romans and as proof we have also maybe 100000 ships sailing on our rocks. Then we can interpret finds and pictures of cultural influence, as sure since we know they owned ships for the cultural interchange.

In Roman times six legions placed at Rhine needed many supplies and that trade was open for all peaceful traders. Furs, dried fish, meat, corn and Baltic Amber have surely been much of the trade. The silver gathered in Poland could be from the amber trade.

We cannot know for sure how the society was organised as a whole during Bronze and Iron Age in Scandinavia and most of Europe. They belonged to the Swebian league and were just a branch of the German Celts. Normally it is only the top of the iceberg we see and then it is the culture of traders and nobility. The inscriptions at stelae at Rhine confirm this assumption by celebrating Mercurius = god of trade from the North. We cannot immediately tell that his Nordic name was Odin because we have no evidence.

In the Anglo-Saxon law that surely build on old Scandinavian law the forth class of freemen were the "merchants". On Gotland called "farmen" = "going men". The noble law stated that to be a thane the merchant should have made three journeys for own money abroad. This class and trade grew in the Roman Age and we do not know how old it is by this definition. But surely there have been bronze and salt traders.

Det innebär att man kan anta att man överallt haft det mesta av det man behöver hemmavid och inte har behövt handla över större avstånd. Naturligtvis innebär det också att allt var gjort av trä. I och med att man lärde konsten att använda myrmalm såsom i Småland och på Öland eller som i bl.a. Västergötland järnoxidhaltig jord kunne man själv tillverka järn för de verktyg man behövde. Även i det mineralfattiga Danmark fanns här och var möjlighet att utvinna myrmalm. Behovet var inte stort i början.

Bronsåldern däremot är under sina sista 500 år en fyndtätt period 1000 - 500 f.Kr. och med fynd över hela södra Skandinavien. Man kan jämföra bronsålderns två halvor med att under första halvan finns kulturföremålen mellan Rhen och Limfjorden för att under andra halvan sprida sig över hela Sydskandnavien. På samma sätt är det med tidig och romersk järnålder fram till 350-talet att det mesta av romerska exporten finner vi på de danska öarna och i mellanlandet ned till limes och Rhen.

Med guldbrakteaterna under 300 - 500-talet sprider sig romerska kulturen över hela Sydskandinavien. Guldbrakteaterna utvecklade sig snabbt till en speciell nordisk keltisk kultur. I centrum är den långhåriga kelten med håret som en flygande man. Hästen är hans stolthet som ryttare och den är också Solhästen. Kvar av den gamla keltiska kulturen är också halsringen för kultsammanslutningen. Något hövdingskap har vi inga bevis för och de krigiska fynden är trots allt få.

Vi har inte namn på Hoby-mannen som drack en bägare till fördrag med legaten Silius i Mainz vid Rhen. Spåren föremålen lämnar i det efterföljande århundradet måste vi söka så väl vid Rhen som på öarna och de visar att det uppstod en handel. I vanlig ordning gav romarna de norröna gudarna namn som liknade romerska – inget ovanligt i det. Många svenskar och andra nationaliteter har svårt med utrikiska namn och ger namn efter egna kända företeelser.

Förhållandet mellan Rhenlandet och danska öarna var tvivelsutan handel med nordiska Merkurius. Votivstelarna är gjorda för en nordisk Merkurius Rex och med tillägg antagligen för deras hemorter. Hanno brukar förknippas med Fyn och där Vimosen, Fyn har gett en del ovärderliga fynd. Därtill kommer de många fynden av guldbrakteater i hjärtat av Fyn samt några halsringar. Merkurius Leudisio är svåra att placera (Lydisjö?)kanske Skåne men även Östfold, Rogaland, Gotland är möjliga … medan Merkurius Rex antagligen hört till Själland där man funnit många guldbrakteater. Vi kan inte säga säkert och den frågan är viktig endast för lokalpatrioter.

Den mångbesjungna Cesar är skyldig till att ha gett kelterna ett oförtjänt dåligt rykte. Han skrev politiska pamfletter som ett medel att nå makt i Rom. Andra delen av strategin var att övervinna kelterna han utmålat att vara världens avskum. Han behövde en lede FI, som avvek från sanna romare … det behöver man även i dag på sina håll där väl USA och Israel leder den ligan.. Cesar kunne inte sin egen historia. Den innefattar att även i Italien hade funnits världspelare under sista årtusendet innan år noll. Ortnamn på faesula vittnar därom.

Det är tyvärr så att det finns rimligt tvivel om det han skriver om kelterna. Det skulle förhindra en fällande dom i domstol när det gäller kelternas bestialiska seder. Romarna med deras "cirkus" och råhet gentemot de underkuvade gör dem till jäviga domare.

Till kelternas försvar kan man framföra två huvudpunkter. Dels att det förekom dödstraff – som bekant föregår imperialismens huvudsäte USA med föredöme i den saken i dag, dels att en genomgående strategi hos kelterna var avskräckning. In för romarna ville man framstå som fruktansvärda.

Mossliken har ofta direkt tolkats som tecken på ideell kannibalism. Men exempelvis Lindow-mannen är "trefallt avrättad" krossad skalle – drunkning – strypning. Antagligen som följd av att han förbrutit sig mot allt som var heligt för kelterna inom lagstiftningen. Eller något i klass med majestätsbrott. Enligt traditionen var dessa högsta straff inom brottsbalkar vi fortfarande använder.

Att brännas på bål är möjligen en senare företeelse. Det lämnar ju inga spår i forn-materialet. Att liken dränkts i mossor kan möjligt bero på att man medvetet återfört dem i en icke-cirkulation eftersom man säkerligen vetat att mossen bevarar det mesta intakt.

Man har gjort stor affär av maginnehållet i mossliken. Utifrån analysen av Lindowmannen måste man dock fråga om inte även dessa fått en rituell middag innan verkställandet. De hade säkerligen en föreställning om hur det var i tidens början och den som dömdes återgå till jordmodern fick det enklaste man kunne tänka sig. … annars rimmar det illa med det varierade kosthåll man hade för 8000 år sen i Vistehula Norge med 70 olika djursorter bara det.

Därmed är vi inne på andra fynd i mossor. Ett första fynd är rätt så talande det är doppskon från Torsbjærg, Sleswig.

Runorna är ofta svåra att tyda under första halvan av första årtusendet. De lämnar rum för alternativa tolkningar och mycken fantasi. Här tolkas runorna:

owlthuthevar … niujamarir

Första leden är än i dag uggla i engelskan och sista leden deva betyder gudinna. Hos grekerna hette hon Hekate och som Hesiodos skriver:

.

I sagan om argonauternas äventyr i jakten på det gyllne skinnet får hjälten Iason hjälp av Medea. Hon är Hekates prästinna och har lärt sig trolldom och läkekonst. Hon ger honom en undergörande salva. Den gör honom osårbar och därtill den urgamla medicinen att intala sig att vara oövervinnelig … fantomspel kallar idrottsmännen det i våra dagar när man förbereder sig psykiskt in för en prövning.

Hekate är egentligen den månlösa nattens gudinna och står för de krafter man inbillar sig finnas i natten. Att be henne om hjälp är att gardera sig mot det osynliga. Motsatsen är Nymånemären på vårt norröna språk. Hon är tillväxten och under hennes ymnighetshorn växer allt liv … i överförd bemärkelse är hon även "nyheten" som ordet betyder på forn-västnorsk.

Även nordborna kunne en del av den grekiska mytologin redan under bronsåldern kan vi läsa ur detaljer i hällristningarna. Därtill låter en del fynd ana att till dem har hört en "bruksanvisning" eller en myt.

Tolkarna av texten på ett av de äldsta fynden av runor envisas med att utläsa TILARIDS medan det egentligen står TILARINGS. Det ger dock ingen lättare tolkning. Behållningen av fyndet är att man tydligt ser grekisk influens vi bildandet av runalfabetet se exempelvis T:et. Om det sen varit direkt från greker i Olbia med blandspråk vid Svarta Havet må lämnas osagt. Å andra sidan finns även romerskt inflytande på runorna, vilket närmast kan ha skett vid Rhen. Antingen via Västerhavet eller floderna Weser, Elbe och Oder.

Vid Wesers källor fanns thüringerna. De var broderfolk till erilerna enligt annalerna. Erilerna var naturligtvis intresserade av metallerna de kunne handla till sig i Thüringen. Mellersta leden gick via Oder där varnerna var broderfolk och möjligen även syddaner kallade sidener (SI-dena = daner på andra sidan). Oderleden ledde till limes och befästningen Vindobona nära Wien. Den var av mycket äldre datum en led till Halstatts salt och metall och Transsylvaniens metallkultur.

Åldern på alla lederna är förstås av mycket äldre datum och går tusentals år bakåt. Den såkallade kulturen i form av onödiga prylar har kommit den vägen. Med prylarna följde sagor, bruksanvisningar och nya seder: Detta ledde till en rätt enhetlig kultur från och med nuvarande Turkiet till Hebriderna och Nordkap. Österut egentligen till Stilla Havet. Detta kulturområde påverkades i sin tur av de verkligt invecklade kulturerna i Mesopotamien, Indus och Egypten.

Ett litet exempel är att om vi ser till samtidiga skriftspråk i triangeln Egeiska havet, Hatti-landet (Turkiet) och på Cypern lånade man 10 – 20 % symboler av varandra och alla lånade av Egypten och Mesopotamien. Egentligen borde man kalla vårt forntida kulturområde den Ioniska kulturen med ursprung i Hattilandet. En av uttolkarna av det hettitiska språket råkade vara från Frisien och fann snabbt att det urgamla språket låg nära frisiskan. Även i nusvenska och finska kan man finna ett och annat "hettiskt" ord … mer om ionisk influens i avsnittet om Gallehusfördraget.