Yngre Västgötalagens kyrkobalk, Kyrklig ordning, kyrkans verksamhet, domprosts hemgift, sockenstämma, År 1512 restes tornet, helgonet Gertrud, Vadstena

Gustav Wasa och hans tid gjorde eftervärlden en björntjänst genom att förstöra katolska tidens arkiv. Medeltiden skulle knappast ha varit så mörk som man föreställt sig fram till vår tids mer avancerade källforskning. Det är inte bara landets och landskapens tidiga historia som gått förlorade, utan även folkets vardag och åtminstone den adliga släktforskningen.

Det talas mest om träkyrkor, men de fanns i södra delen av landskapet. På stenkyrkorna behövde man hålla reda på hur väl trävirket höll. Om 1100-talet var en uppbyggnadsperiod blev 1200-talet ett befästande och utbyggnad av de sista socknarna. Kyrkorna kompletterades med dopfuntar och klockor inklusive klockstaplar.

Biskop Järpulf införde biskopstiondet i början av 1200-talet och biskop Bryniolf Algotsson var en av de kraftfulla som organiserade kyrkan och systematiserade det mesta i socknarna. Han var verksam inom såväl liturgi som kyrklig lagstiftning i slutet av seklet.

Redan 1234 skriver påven och bjuder biskoparna att slå samman icke bärkraftiga socknar. Ett decennium senare kommer celibatet och förhindrar att kyrkans herrar blir ett andligt frälse. Biskop Bryniolf var en av de sista med ett stort privat jordinnehav.

I Sverige fanns förutsättningarna för en lugn uppbyggnad allt från kung Inge på 1070 talet och egentligen fram till 1134. Därpå följde Sverker till 1156 och Knut Eriksson också en lång period 1067 - 1096. Dessa långa perioder gav möjligheter att sätta i gång och stabilisera de nya projekten i tiden. Från ca 1150 stabiliserades handeln med norra Tyskland och umgänget med kontinenten ökade.

Kungamakten stabiliserades i sitt förhållande till kyrkan och Erik Eriksson var den första att krönas i kyrka i Strängnäs 1224 och under hans tid kom antagligen en systematiserad utskrivning av skatter efter 1247 … Sigtuna-analerna konstaterar lakoniskt att bönderna förlorade sin frihet och pålades skatter.

En del av hans regeringstid sköttes av förmyndare och även under hans föregångare Johan Sverkersson var det nog riksrådet som styrde. Johan kallar sig svearnas kung och det indikerar att han var i den uppländska adelns händer p.g.a. sin ungdom. Men han var en av de som regerade en kort tid utan att hinna prägla utvecklingen.

Jämsides organiserades landskapet med en delning i bo. Tingslotterna omfattade större områden än häradena. Kanske beroende på att det helt enkelt inte fanns folk och ärenden nog för att hålla ting. Först fram på 1500-talet tycks häradena ha kunnat "bära sig".

Dokumenten från tidiga medeltiden handlar oftast om lagting för hela landskapet. Förmodligen en av de "ordningar" som blev som en dygnfluga. Samma var det i Danmark med syssel som en kortvarig ordning som lämnade spår i ortnamn men knappt mer. Husby och Uppsala öd är av samma karaktär.

Landskapslagen innebar reviderad ordning även inom kyrkan och där vi har de äldsta stadgarna om laga hus man kunne ta efter i andra sammanhang. Från och med denna tid börjar kyrka och adel att ange tonen och vara exempel för de fria bönderna.

I Västergötland skaffade såväl kyrka som adel sig mycken jord och är icke alls jämförbart med Dalsland och dess få kända manifestationer av stormän. Dock verkar det att vara att ta i att påstå att stormännen byggde de romanska kyrkorna. Frågan är om det fanns så många stormän? De kända uppgifterna talar för att såväl stormän som kyrka hade ett spritt ägande och inte bara över sitt eget landskap utan de större släkterna i hela landet.

Antagligen hade detta fenomen varit upphovet till att en kungasläkt kunne bli "storkung" i flera landskap. För kungar och högadel gällde samma som för våra Wallenbergare och andra storkapitalister. Man behöver bara äga största aktieposten eller tillsammans med andra kontrollera aktiemajoriteten.

Ur Yngre Västgötalagens kyrkobalk. Var detta nya regler eller stadfästande av äldre praxis?

En åtting beräknas här antagligen till 24 tunnland i åkerbruket dvs. till prästen 3 tunnland för åkerbruk, vilket var vad man beräknade för en kärnfamilj. På Dal hade åkerbruket ringa omfattning och vi vet ej om man hade gemensamma ägor. Att ge prästen mark kunne innebära att röja nytt land.

Under uppbyggnadsskedet var kyrkbyggena förstås betungande för bönderna dels att bygga kyrkan, dels att tränga in en sjunde till nionde fastighet i byalaget för att få med kyrkan. Det är säkerligen anledningen till att landet var moget för tionde först på 1200-talet.

Jämför vi detta med i dag är det ungefär som en landstingsskatt som i dag ligger på ca 12 %. I viss mån hade kyrkan samma uppgifter som landstinget har i dag. Normalt gick en tredjedel av tiondet som lön åt prästen. Resten delades på biskopen, domkapitlet och de fattiga. De fattigas blev aktuella i städer och med samhällets tillväxt i övrigt. På Dal tillhörde de flesta säkerligen en familj och hade där sin sociala säkerhet.

Första steget i en kyrklig sockenorganisation var tillsättandet av en eller två kyrkdrottar. Deras uppgift var tillsynen av kyrkans egendom och kyrkans skick. Senare fick åtminstone pastoratets kyrka bygga härbärge och stall för biskopen. I regeln kom han bara vart fjärde år på visitation. På motsvarande sätt var det med kronans, länsherrens och andra fogdar att de var på visit endast en gång i terminen. I övrigt sysslade med att omsätta skatter och avgifter från natura till reda pengar.

Även kyrkliga delningen tycks ha genomgått minst ett par stadier. I Gestad finns så väl Lilla som Stora Kyrkbyns gamla gårdar, medan Gestad kyrka sedermera fick egen stom. I detta fall liksom Gunnarsnäs kan man rent av spekulera i en egenkyrka som privatföretag i Kyrkbyn.

Nordiska kyrkan genomgick samma utveckling som på kontinenten. Första stadiet var en ren ny religion … i nästa steget upptäcker överklassen att det är en födkrok … i sista skedet införs celibat och andra restriktioner som gör det mindre attraktivt att bli hög prelat. Under denna tid vill kungamakten gärna se till att åtminstone de högre tjänsterna tillsätts med kungatroget folk. Biskoparna hade samma rang som kungabarn och kyrkan fick egen domsmakt.

På kontinenten gick feodalismen så långt att adeln hade domsmakt inom sitt län. I Norden är det väl närmast danska "stavnsbåndet" och storgodsägarnas rätt till lokal rättsskipning såsom trähästen. Det blev en kvarleva till förra seklet. Dock ej längre bort än att jag på ett absurt sätt fick känna av bestraffningar från stavnsbåndets tid. Det satt tydligen i skinnet på folk flera generationer efteråt.

I Sverige förekom något liknande dvs. livegenskapen bara där det fanns storgodsägare kanske med slott och systemet övergick sen till statarna. På Dal har nog aldrig funnits den sortens statare och inte ens industrialismens statare på Dal kan jämföras med bruksorter med fel sorts patron.

I dessa frågor var det för några decennier sen vanligt att man generaliserade genom att överdriva fattigdom och förtryck från herrarna. Sanningen är väl nog att det var i hög grad olika från ort till ort. Det fanns patroner som tog hand om sitt folk och gav även token fick en kvast så att han kände att han behövdes. Likaväl fanns slavdrivare som nästan stod bakom ryggen på folk för att upptäcka fel … och inte blev det mer producerat, snarare tvärtom.

I känt tid hade Bolstad rollen som främsta kyrka på Sundal och åtminstone en tid löd Gestad under den som annex. På Nordal kan man skymta att kyrkan under senmedeltiden haft åtminstone två gårdar Holm och Vässby för en prost och Hassle för kaplanen. Vid Holm hölls lagting under unionstiden. Den blev sedermera mer eller mindre gårdskyrka under Stakerna på Berg som övertog gårdarna Holm och Hassle medan prosteriet flyttade till Ör. Vid sidan om fanns Östanå som antagligen har varit en socken skapad av en eller flera stormän.

Att dessa två pastorat inte blev centra för Dals kyrka beror på att kyrkoheden Nils i Edsleskog mördades runt 1220 och kyrkliga högheten fann det lämpligt att upphöja honom till helgon. Ett helgon måste förstås ha en anständig kyrka och man kan dra parallell till att helgonet Torger i Västervig fick en stor kyrka. Den står som ett stort frågetecken i landskapet den dag i dag.

Vän av ordning i tiden hävdar kanske att Birgitta var och är det enda kanoniserade helgonet i Norden. Dock fanns en lång rad män i Norden, vilka dyrkades som helgon av en tidig modell … två gångar Knud, Nils såväl i Danmark som Västergötland, Torger, Erik, Olof och Henrik och senare bl.a. St. Brynolf i Sverige lokalhelgon i Västergötland. Det var svårt att få ihop ädel metall till hans skrin. Tre lod silver donerades från Bolstad 1493.

Under senmedeltiden är det dock än St. Olof och än St. Erik som nämns som andliga kungar i brev. Ingen St. Lars i Bolstads räkenskaper men nämns när Jon Martinsson skänker sakramentsskåp år 1400. Däremot sägs inget om helgon i Holm, men det handgripliga beviset för vardagen är förstås Madonnan. Det är muntlig tradition. Skillnaden jämfört med en skriftlig är att den är inte nödvändigtvis sann, men kan ända bevara en tanke och en sed.

I Edsleskog byggdes helgonkyrka och Skara domprost fick förläningar och inventarier som det anstår en domprost och övervakare av Nils minne … inkomsterna av helgonet gick förstås till kyrkan … läs domprosten eller dennes vikarie.

En senare domprost Bengt tyckte förmodligen att han behövdes i Skara så han utnämnde en ständig vikarie i juli 1310 under stiftsmötet. Som en fingervisning må här tas med förteckningen över en vikarierande domprost hemgift han var skyldig att förvalta väl till nästa generation:

Bolstad kyrkas bokföring under sista halvan av 1400-talet är en ovärderlig tillgång att beskriva hur en större kyrka fungerade under katolska tiden.

Bolstad har var förmodligen prosteri från första början och Gestads kyrka hörde under denna. Kyrkans verksamhet spände över det kyrkliga, men även bank, härbärge, handelsbod, arbetsgivare, jordägare bl.a. Därtill kommer på ett högre plan undervisning, historieskrivning och att utveckla jordbruk, teknik, medicin osv. Detta senare skedde förstås mest i klostren men sipprade ut bland befolkningen så småningom.

Bokföringen visar att verksamheten växlade mellan åren och den har kanske inte alltid varit så noggrann som vi förväntar i våra dagar. Bland annat saknas kanske en ordentlig redovisning av avraden från kyrkans gårdar. En liten notis anger att det fördes särskilt bok över avraden. Där vi ej vet i vilken omfattning man kvittade avrad med utfört arbete för kyrkan. Bokföringen var inte avsedd för oss, utan för att redovisa per fyraårsperiod vid biskopens visitation.

Trolovningar och kyrktagning av kvinnor efter barnsbörd 4 öre (såsom är brukligt i Väster-götland).

Begravning i kyrkan kostade 3 mark men var gratis på kyrkogården. Biskopen och själasörjaren fick dela på 30 penningar av den oskiftade förmögenheten från arvingarna till man eller kvinna. Huvudtiondet var en arvsskatt på 10 % av alla tillgångar delades mellan biskop, präst och sockenkyrka.

Biskopens visitationer började slå igenom och ta form och biskopen gav order om hur det hela skulle fungera. Ett halvsekel senare byggdes bokstol, biskopsstol och predikstol i Bolstad och visitationerna nämns oftare i räkenskaperna.

Men kungs och biskopsord är inte alltid verklighet. I allmänhet var tiondet så invävt i "handelsbodens" verksamhet att det är svårt att se dess storlek. År 1453 omtalas dock 35 tunnor korn och 6 tunnor havre, vilket förstås skulle innebära att Bolstads socken skördade 350 tunnor korn och 60 tunnor havre det året. Dock är det sannolikt en avräkning för 4 år dvs. en visitationsperiod, eftersom året innan och året efter nämns tionde i säd om tio tunnor vardera året. År 1515 är tiondet 14 tunnor korn, 3 tunnor havre och 4 skäppor vete. Det torde vara en normalskörd dvs. 140 tunnor korn och 30 tunnor havre på i medeltal 35 gårdar. Det är 4 tunnor korn och 1 tunna havre per gård i skörd.

Senare tycks det ha övergått i animaliskt tionde och ofta i hela kor, som drevs till Skara bl.a. Exempelvis 1476 betalade 4 bönder i säd och 15 i kor Det senare kallades kvicktionde. Det är ett av de få år där det går att se hur många bönder det fanns … ett annat år är 1484 då 36 gårdar registreras för tionde.

Ovanligt för Dal är att kyrkan ägde ett tiotal gårdar. År 1491 var dessa: Holmen 2 gårdar, Borgen 2 gårdar, Töran, Gatan, Hede, Låssbyn samt i Grindstad Muggedalen, Atterud, i Erikstad en Ödegård Skåttan utan avkastning, i Gestad Åstebo och Kyrkbyn som senare kallas Ulvatorp. Avraden för dessa gårdar var 13 pund och 4 vita, vilket nog är en låg avrad. Sen kom förstås det normala tiondet därtill.

Alla gårdar i Bolstad utom Låssbyn fanns i kyrkans ägo ännu 1547 enligt Kammararkivets förteckning. Sedan under Johan III såldes eller förlänades de åt olika håll, där exempelvis Kyrkbyn, Gestad kom att bli grundplåten för Stakernas Lövås.

Kyrkans åtkomst går inte att bevisa, men vi kan spekulera i testamenten, upptag av torp, förfallna tionden och möjligen köp. I nämnda protokoll från 1547 innehade kyrkan ca 100 tomter på Dal. De flesta i skogshäraden. Man betalade nån skilling i stående skatter och hade tillgång till jord om nån vill bli landbo. En del av dessa tomter blev stora gårdar med tiden. För kronans åtkomst av ett antal gårdar runt Dalbergså gäller ungefär samma. Därtill kommer spekulation i gammalt kungligt arvegods.

Inkomst testamenten ses få gångar i boken, men när de kommer är det många. År 1499 namnges 40 personer som gav reda pengar, huvudsilversmycke, silversked, kjortlar, järn, kor, oxe, kappor, häst, gryta, bistockar, kittel, tagelgarn, bonad, strösilver, kjortel av gammal leydenskt tyg. Eftersom det fanns så många hemman i socknen enligt en annan räkning kan man säga att alla gav vad de hade för att kyrkan skulle få en spira.

Exemplen talar för att kanske en och annan fick vänta med att köpa kjortel ett år eller så. Kanske nån tyckte det var skönt att bli av med något man inte använde ändå och som fyllde upp kistan.

Anledningen till de många testamenten är troligen att påven utlyst jubelår till år 1500 … undrar hur mycket man samlar i ladorna in för år 2000? Hörde att norska Stortinget satsar 100 miljoner oljekronor.

Dessa jubelår inföll med långa mellanrum och det tycks som om att de passande kom när påvestolen hade något stort projekt på gång. I motiveringarna nämns flera gångar att man gav till den heliga jungfrun och en gång högaltarets St Petrus. En osäker rad säger att man gav till kyrkan.

Året avslutas med en from förhoppning "Må den heliga Jungfrun bistå mitt företag? … det kan ha varit ett lokalt företag, men inom diskussionen om jubelår. Några vändningar kan tolkas som att det låg ett sockenbeslut bakom. Det syns inga utgifter direkt efteråt men kanske man rustade till tornbyggnationen runt 1511?

Från början var just sockenkyrkor en uppgift för hela socknen. Att några var djupt religiösa skymtar i de få tillägnan som nämns. Andra kanske knöt näven i fickan och muttrade när man skulle ge extra till kyrkan.

Bolstads kyrka är ej lämplig som exempel på hur det var i allmänhet. Alla andra kyrkor levde under mer spartanska villkor. För min del frågar jag efter majoriteten och folket om det går. Historiker har hittills oftast bara intresserat sig för kunglig eller kyrklig glans och talat om folket som stackars fattiga med lite vett..

Dock finns det påminnelser genom historien allt från egyptiska målningar av en normal vardag där grabbarna ropar glåpord åt varandra eller uppmuntrar varandra för att stå ut med slit …dvs. en vanlig knegares vardag genom tiderna. Lite av det samma ser vi här och var i medeltidens kalkmålningar. Återigen är många forskare mer intresserad av spektakulära mjölkharar och djävlar i fantasirik utformning. De var förstås också en del av vardagen i form av fantasier, men arbetet och samvaron var det normala.

Det är bara en liten del av oss människor som har en vidlyftig fantasi och liksom kräver det. För min del ser jag sparsamt på reklamens märkliga skapelser och vidlyftiga lögner för att väcka uppmärksamhet. Kanske jag är född jordbunden.

Här några ord om forntida demokrati. Den var nog mer informell än i dag. Det fanns herrar som ville ha herravälde, men hela tiden fick de uppmärksamt lyssna om kvinnorna slog på grytorna där de for fram eller att bönderna lite förstrött svängde med bilyxan eller yxhammaren de ofta bar med sig.

De lovar men håller inte

Kanske lämpligt att börja ett kapitel om socken och början till en luthersk kyrka med ett protokollet från sockenstämma 1570 i Bolstad. Det hör till de tre äldsta bevarade i landet. Det är från en tid då det fortfarande vägde om Sverige åter skulle bli katolskt åtminstone i de högre stånden. Medan rubriken ur protokollet talat om att bondeståndet tog inte så allvarligt på vare sig kyrka eller socknens formaliteter. En enstaka präst eller länsman var inget större hot i en rätt öde byggd. dvs. bondekollektivet hade det psykologiska övertaget.

Låt oss först läsa protokollet:

Detta protokoll är skrivet under Lars Beronis’ ämbetstid 1567–78. Paragraf 2 anger att det är strax efter Nordiska Sjuårskriget 1570 eller 1571 eftersom Lars tycker man borde på katolskt vis ställa ljus i kyrkan för de döda. Det dröjde åtminstone till kyrkolagen av 1686 innan den lutherska kyrkan fick sina speciellt lutherska ritual ... och ljus, vax, rökelse använde man i många decennier.

Det framgår med all önskvärd tydlighet att bönderna är vare sig intresserade av kyrkans eller socknens organisation och ritual. Man nöjer sig med de urgamla rättsliga sederna. Det är viktigast med ett handtag vid giftermål, då är arvsföljden säkrad. (paragraferna 7–8) ... kyrkbröllop är en sen företeelse och införd först efter seklers prästarbete. Kyrkan ville förstås också gärna ha en avgift för bröllopet.

Av paragraf 6 framgår att det börjades med sexmän vid denna tid medan vi först mer än hundra år senare möter dem i nån dombok. Deras uppgift var att "vakta kyrkan" och därmed i praktiken all dess verksamhet. Det var föregångare till kyrkorådet - senare blev deras uppgift att se till att kyrkan fick sitt tionde direkt och otröskat från åkern - och ännu senare blev de sedlighetens och kyrkotuktens övervakare.

Man noterar i paragraf 4 att prästen tydligen omedelbart fått kunskap om kung Johans bekymmer med skitna vantar på altaret. Som kungatrogen tar han upp det med en gång ... där det tycks vara så att byråkratin ofta omedelbart tog exempel av potentaterna och sökte tillämpa det på landet.

Av tonen i protokollet kan man förstå om bönderna kanske inte var så förtjust i herrar utan respekt för böndernas självkänsla och okränkbarhet.

Lars Beronis protokoll från sockenstämman visar att Bolstads och Dals självägande bönder brydde sig icke om diktat från ovan. För en herre eller prost gick gränsen där att arrendatorerna sa upp arrendet och flyttade till släkten bland de självägande. Jord fanns det gott om och nya torp kunne tas upp, även om det var enklare att arrendera om det fanns. Det är en sorts demokrati eller handgripligt folkstyre utan allt för många ord.

Under en längre tidsperiod växlar det förstås och beror mycket på kynnet hos de som för en tid får makten. En nu-generation glömmer oftast att de har jorden och ägandet bara till låns. Släktled går och jorden består. Men rikedom och ätter är förgängligt.

Landborna på kyrkans gårdar deltog mer i kyrkans verksamhet än övriga bönder. Detta inbegriper att hålla foderkor när kyrkan placerade sitt kapitalöverskott för att få ränta. Det rörde sig om 10–20 kor under halvseklet. Kyrkan tog ett pund smör 8,5 kg i avrad för kon per år. Det motsvarar ca 25 % eftersom avkastningen i medeltal var 4 pund.

Kyrkoherden Lars Petersson tycks ha börjat i Grindstad och arrenderat Muggedalen 1497 plus 5 kor 1499 och syns ett flertal gånger där han utnyttjar bl.a. kyrkan som bank. Han blev sedermera prost i Bolstad.

Andra delen av verksamheten var reparationer och arbeten på kyrkan och dess byggnader. Mycket material skulle hämtas långväga såsom järn, vax och kalk och folk tjänade på att hämta från Lidköping och Bergslagen. I början hämtades järnet antagligen från Vadsbo, där en biskop Brynolf en tid ägde Björsäter, som producerade järn ur rödmyllan.

Kyrkan höll lager och använde varorna som bytesmedel såsom järn, kalk, spån, grytor, mässing, salt, vax, tjära, kol till smedjan och annat. En stor del av handeln gick som byteshandel medan annat skedde i reda pengar. Samma gäller utbetalande av lön för utfört arbete kyrkspånare, målare, guldsmed, glasmästare, smed, murare, bokbindare m.fl. Ett par år tycks man haft en hel smedja och tillverkat bl.a. en grind förutom spiken till spåningen samt annat för kyrkan och sen möjligen åt andra bönder.

 Åren 1510–13 handlar räkenskaperna sida upp och sida ner om byggnation och förbättringar och utbetalande av löner och ersättning för material. Kanske biskop Vincent vid sin visitation gett order eller inspirerat till arbetena. Först var det ny beklädnad på gavlarna samt målning med kalk. Nästa år 1511 "tildhes och skaradis" kyrkorummet dvs. med nya syllar och ekgolv. År 1512 restes tornet och pågick även 1513. Man kan anta att det dessförinnan varit bara en hätta på tornet och att spiran restes detta år. Året innan nästa visitation är posterna få, men nämns att utgifterna är 67 mark och i kassan finns 30 mark och därtill utestående fordringar nästan lika mycket.

Efter nästa visitation blir det nytt golv i koret och nya bjälkar i tornet där klockarna håller på att falla ned därtill kommer att man låter två män göra 2000 respektive 3000 spik och därtill motsvarande mängder spån. Om vi antar att varje spån täcker netto 10 x 10 cm får vi att det räckte till 50 kvadratmeter. Det har möjligen gällt tornet, men då har det blivit över till nån sida på själva kyrktaket. Uppgifterna får illustrera hur alla jobb med kyrkan gav arbete åt folk i bygden. Kalk hämtade man från Kinnekulle och järnet kom förmodligen från Vadsbo.

Jämsides med detta var kyrkan bank med utestående fordringar för såväl tionde som allehanda prylar … år 1468 kan man undra om kyrkan rustat en Herr Torkel på kredit eftersom han fått i två poster en oxe, en ko om 5 pund, 1 ko för en ljuskrona samt en mark och i andra posten en ko, ett lispund smör, 3 alnar vadmal, 4 alnar lärft, 9 lispund järn samt 12 svärd. ???? Låntagare var inte bara bönder utan även kyrkoherdar och häradshövdingen Nils Wästgöte och andra svåra att placera såsom Herr Torkel.

Ovan nämndes tiondet och avgifterna för de vanliga familjehändelserna. Till detta kommer Peterspeng till påven, medan Nicolauspengen gick till domprosten, som därtill hade en del förläningar.

In emellan kom avgifter för katedralskolan och till biskopen av angiven anledning. Frivilliga donationer var till bl.a. Jungfru Maria, aposteln Paulus och helgonet Gertrud.

St. Gertrud var förmodligen en ersättning för den urgamla Vårfrun med minnesdag 17 mars. Enligt uppgift i medeltidslexikonet ska det ha funnits en kalkmålning på valv av St. Gertrud i Bolstads kyrka. Räkenskaperna tar upp en inkomster av testamenterade pengar till St. Gertruds 1451 där Kristina i Torp gett 4 mark och 1460 köper man en bild för 1 pund koppar. Det motsvarar ca 14 mark Antagligen har man då köpt en kalkmålning av helgonet som var populärt i slutet av 1400-talet.

Kristinas gåva var värd två kor eller i princip vad man räknade behövdes per person över 14 år. En ko till föda och en till skatt och avgifter. Hon hade kanske sparat avkomman i några år för att få ihop till en bild hon önskade i kyrkan. Den är för längst borta.

Varje gång jag ser tornet på Bolstad kommer jag att framöver tänka på henne och de andra som testamenterade deras ägodelar för att sätta spira på tornet. Det är också en påminnelse om att det kunne ta minst 10 år innan man kunne genomföra större köp eller byggen.

Det är en påminnelse om många ting bl.a. att vårt samhälle bygger på ansträngningar av alla tillsamman mer än i de länder där slott, katedraler och herresäten präglar landskapet. Även dessa betalades förstås i andra hand ur folkets ryggar.

På Dals landsbygd är det endast kyrkorna som med sina över 800 på nacken fortfarande är i bruk och hedrar byggarna. Bolstad var en stor socken med ett 40-tal gårdar och pastoratet med Grindstad och Gestad tillsammans hade kanske 100 gårdar som skulle betala kyrkorna. Man ville försköna så långt plånboken räckte och även de få stormännen drog sitt strå till stacken.

St. Gertruds symbol var ursprungligen abbedissan efter att hon verkade i Neuvilles, Neder-länderna. På bilder brukar hon hålla en kyrka i handen. Hon skulle vara bra att åkalla mot råttor, vilket var en plåga mot förråden om våren åtminstone i städer. Sen lär också en källa ha sprungit upp i hennes gravvalv. Vägfarande brukade också ha henne i tanken vid sina böner om god färd. Hennes kult stimulerades under 1400-talet via Tyskland. Hon var i utkanten av de 14 hjälparna, varav vi ser i synnerhet St. Barabara, St. Margareta, St. Katarina av Alexandria i Värmland och Västergötland.

Sammantaget är det nog den gamla vårgudinnan som poppar upp. I sentiden blandades hon ihop med den liknande Kakwkylla som hade sländan som attribut.

År 1454 tar man upp att man lagt ut 8 pund smör (68 kilo) för en bild av den heliga Jungfrun Maria. Senare tas upp att man köpt vax dvs. man har haft ljus framför Maria. Det talar för att det kan ha varit en skulptur. Eftersom man talar om ett relikskrin är det möjligt man haft nån relik av henne om det nu inte varit av St. Gertrud. I övrigt nämns St. Peter på högaltaret.

Endast biskopen nämns i de bevarade räkenskaperna. Vi har ej alla handlingar och man förde skilda böcker för andra saker såsom avrad och byggfonden och bokföringen var nog mer bara som en kassabok. Ej heller syns den världsliga makten och där man då får spekulera i om den inverkat på kyrkan.

Vi vet exempelvis att kyrkan köpte relikskrin 1475 och det var dyrt 18 mk pengar, 9 lod silver (9 mk) samt 7 pund smör i vax. … smöret var likaren och samma pundpris som järnet Kan det vara att Jon Martensen haft med sig en relik från pilgrimsfärden? Vist är det långt senare, men förr kunne allt dra ut på tiden.

Det är för tidigt att länshavaren som sen blev änkedrottning Dorotea av Danmark. Hon gjorde pilgrimsfärd till Rom 1488 förmodligen också till Jerusalem. En pilgrim av den digniteten har i varje fall haft råd att köpa både det ena och det andra ur den kommers som pågick på alla valfartsorter.

Om hon brydde sig om Dal vore det naturligt att koncentrera intresset till prostkyrkan på Sundal eller prebendekyrkan i Edsleskog.

Helgonbilden i Holms kyrka är jungfru Maria stående på nymånen dvs. en arvtagare till den 25 000 år gamla nymånegudinnan egentligen. Det är egentligen en vårfru det me´.

Vadstena

Vadstena ligger avsides från Dal och inverkade föga på folks vardag efter vad vi kan se. De ende släkterna som berörts av Vadstena är förstås de som testamenterade och sedan Stakerna som tog hela potten.

Vadstena fick gårdarna vid fyra donationer. Den största var Katarina av Hafridsätten och gällde Nordkärr med underliggande gårdar samt en gård vid Lövås och det var i början av 1400-talet. Nästa var i Vättungen som bestod av en gård och 7 tomter kallade Vättungen testamenterades av skattebönder. Småtorpen norr om Nordkärr testamenterades av lågfrälse utan vapen 1502.

Det är naturligt om Vadstena får något större andliga och ekonomiska proportioner än det hade, trots att det var ett ställe de medeltida regenterna besökte. Drottning Margareta fick broderskapsbrev som en av de blott 60 kvinnor och 25 män som egentligen skulle finnas där … även om en del extra folk fanns. Erik av Pommern vandrade barfota första gången han själv besökte klostret. Hans drottning Filippa skänkte rikliga gåvor. Kristoffers första mål i Östsverige var Vadstena och han höll räfst för att klostret skulle återfå gods adliga hade tillskansat sig. Om Kristian I sägs att han bestämmer över klostret, när han besökte det andliga sätet.

Några av högadelns änkor valde att sluta sitt liv i kloster. Förutom ovannämnda må nämnas Katarina Bengtsdtr Hafridsätten sökte sig till Gudhem. Brorsdottern Birgitta Bryniolfsdtr sökte sig till St. Klara kloster i Stockholm. Det är rimligt att anta att de togs emot med öppna armar och kärkommet tillskott.

En gång kommer ett par med sin lilla dotter som mirakulöst återfått livet efter drunkning och hon lovades åt klostret. Kanske välkommet eftersom de tidiga helgonen levde högt på sina mirakel. I synnerhet 1300-talet var en djupt religiös tid, som säkerligen förstärktes av pesten och de osäkra tiderna. Det finns alltid en vis del av oss med särskild inlevelse. Birgitta lätt den flöda när hon blev änka.

Diariet handlar för det mesta bara om adliga och deras kommande, gående och begravningar. Många av högadeln ville begravas inom klostret, där deras gelikar kunne be för deras själar. I princip fick inte klostret ta emot gåvor om de intjänats på ohederligt sätt.

Några var "fakirer" med tagelskjorta och annan späkelse. Man ska dock inte generalisera och anta att det gällde allmänt. En besökande magister Robertus imponerade genom att gå barfota från Skänninge till klostret fast det var mitt i vintern. När en kanik i följet tyckte det blev för mycket och på sina bara knän bad honom ta på sig skorna sa Robertus "Vik Hädan Satan!" vilket togs som en skämtsam hänvisning till Frestaren … humor kan vara så olika.

För bönder på Dal var detta säkerligen mycket avlägset för de flesta.