Tyr-brakteaten

Brakteat, Tors fiskafänge, Lokasenna, Loke, Hel, Fenrisulven, Tyr, Midgårdsormen, Snorre Sturlassons Gylfaginning, medalj eller medaljong, Karonsmynt

Bilden av Tors fiskafänge skulle vi se som två som är ute och metar om det inte vore för agnet. Det är ofta vi måste vara noga när vi granskar bilder för att kunna tolka den underliggande meningen eller om det är ett sagobrott. Det ligger ofta i detaljerna medan vi kan identifiera en del av idolerna och jämföra med kända namn. När man väl gett ett namn är vi straks bekanta.

Agnet är inte bra tecknat men det kan redan under bronsåldern vara ett tjurhuvud. Vi kan gå vidare och fråga oss om Tor vridit nacken av en tjur för att få ett huvud. Alltså är detta ett motiv i klass med att tjurdödaren Gilgamesh och senare tjurdödare i minoiska kulturen och än senare i romerska kulturen. Det är bara det att vi får tänka oss till kampen eftersom vi ser bara huvudet. Berättaren var mer intresserad av att brodera ut legenden till en kamp med Midgårdsormen där tjurdödandet är bara en detalj.

Tjurdödarmotivet går tillbaka till stenåldern och i Sumer Gilgamesh' kamp med himmelstjuren. Och då blir nästa fråga om det är ett ställe i djurkretsen man använt som fixstjärna och som man vill komma ihåg genom att skapa en lustig saga eller en myt.

Det är inte enkelt att tränga bakom bilden och ofta finns två eller flera möjliga svar. Med myter är det som med kärleken att man egentligen inte bör analysera för mycket, ty då dör det. Men eftersom jag sysslar med idéer och att finna rationella orsaker bakom bilder och myter får jag försöka att gå varsamt fram.

I min ungdom fick man ofta höra hur dumma våra förfäder var när man berättade vissa burleska detaljer. Jag är ju glad om jag kan höja de fornnordiska sagobrottens status genom mina analyser.

Vårt fornarv rymmer stora variationer om vi tänker till. Beowulf är en långrandig sång om kampen med Grendel och sen med dennes moder som finns i kärret och kampen fortsätter sen in under kärret till trollens bo. Det är något keltiskt över eposet. I Kalevala har vi långa sånger som var avsedda för långa kvällar. De sjöngs kanske som växelsånger för att lära ut dem och få folk att minnas visdomen och lärdomen i dem. Kalevalas värld är det lilla bondesamfundet och passar nog bättre in på det normala samhället.

Eddan och de norröna sagorna är ofta konstruktioner i efterhand från tiden före kristendomen. Vist finns det en och annan lång sång eller samling av visdom såsom i Havamal. Men myterna har ofta ett skimmer av det bondeburleska samtidigt som överklassens mansdominerade samhälle finns som grund till urvalet. Ofta framhäver man de korta och kärva blandat med det tillsnirklade vi ser i djurornamentiken. Snorre Sturlasson ägnar det mesta av en bok för att ge rå om hur man krånglar till det. Mycket av det har sina rötter i i bronsåldern och kanske ännu längre bakåt.

En "flygare" med spö i handen är förmodligen Loke. Han är jämngammal med Tor. Den svarta tuppen är Heltuppen framför en fallen Balder. Den långbenta är Häner "de tre solstegens Meile". Där finns också en scen som kan förstås att Loke anstifter mordet på Balder.

Vissa av våra ristningar är helt tydligt gjort vid ett tillfälle som rituella bilder. I det fallet kan vi börja försöka tolka vad vi ser, men kan förstås aldrig veta hur nära sanningen vi kommer. Eddan har en klurig förklaring när man binder Fenrisulven med ord, vilket det förstås är när man arbetar med astrometodik dvs. bestämmer Ramadan.

I min barndom lärde jag att Loke var ondskan personifierad i den svart-vita världen kristendomen ofta för med sig. I förfädernas värld personifieras den filosofiska principen "låsa in eller fånga" i Lokes namn som betyder att "låsa". Hans stjärnbild var vår Stenbock och passande nog i slutet på säsongen när man "låser in skörden".

Han var uppfinningens princip som för jämnan löste gudarnas problem. Att han sen spelade dem ett ch annat spratt hör till saken eftersom fantasi och uppfinningsförmåga äger inga gränser. Han dvs. människans uppfinnartanke uppfann Midgårdsormen för att sätta en abstrakt gräns för Midgård dvs. där vi bor och Utgård där andra bor. Kulturländerna i söder ritade hartor med"urkullen" och vatten runt om. Att det var ett odjur var för att avbilda farorna i yttersta världen.

Hel eller "underjordens ansikte" har intresserat alla kulturer åtminstone sen gånggrifternas tid. Man ville veta vad som hände i underjorden för att själva möjligen återuppstå. I annat fall ville man veta något om växandets mystik och med dessas hjälp klara det kontinuerilga återfödandet.

Fenrisulven är en av de äkta nordiska uppfinningarna i stället för Egyptens Seth som symboliserade kaosmakterna dvs. allt som ville begränsa tillväxten. I Europa fick man senare Draken som väl är inspiration via Mellanöstern och längre österut. Skillnaden mellan Sydeuropa och Norden är att i syd kämper St. Göran och St. Michael mot Draken, medan man i Norden binder Fenrisulven och annars anser att den är ett nödvändigt ont.

I Snorre Sturlassons Gylfaginning berättar han att asarna födde upp Fenrisulven och blev rädda när de såg hur mycket den växte. De beslöt att fjättra den. De prövade i tur och ordning fjättrarna Löding och Drome men Fenrisulven var för stark.

Sen gjorde de den kluriga fjättern Gleipne av sex saker: kattens buller, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelns spott. Den vart ju tunnare än något band eftersom den var gjord av ord och den var stark nog. De fick dock offra Tyrs högra hand medan de band den starke.

När nu Tyr lärt sig vad smärta är tyckte de att han kunne bli domare och förstå sig på skadade människor om det behövdes. Hjältar har aldrig varit välsedda i samfundet … de vill häva sig över folket ... och man har också tyglat dem på något sätt som inte kostar för mycket.

Burleskeriet hade samma funktion som växelsången. Vi kommer hellre ihåg det roliga än torra fakta. Likaså gör tokerier det lättare att minnas. Om man ser på Snorres råd att arbeta med invecklade känningar i dikterna förstår man att man medvetet gjorde allt gåtfullt. Det var nästan som en gissningstävling att begripa innehållet i en forntida dikt även för dåtiden. Därför är det ofta lönlöst att försök hitta en röd tråd eller ett direkt samband till den rationella verkligheten. Detta är helt det motsatta av exempelvis Kalevalas sång om hur ett ungt par ska vara och hur ett bröllop ska gå till.

Trollhättans brakteat är dubbelsidig och med enkla bilder. På Tyrsidan finns bara ulven och en symbol han håller i handen. Symbolen i andra handen är för Tvillingen (en hammare med kort skaft) som var Tor eller hans hammare som flyger runt och han själv är i öst och jagar troll. Eftersom Fenrisulven är Skyttens stjärnbild visar denna enkla bild att det är frågan om att med ord "binda" himlavalvet.

I klartext man gjorde en utgångslinje och markerade stjärnbilderna att användas som grund för kalendern. Denna linje låg då den skapades så att den passade månens extrema lägen man kallar eklipser och där månförmörkelser inträffar. Åke Holmberg ser Tuisto som en aspekt av Tyr / Tiwaz och menar att det betyder "två-aren" och syftar på att han förbinder himlakropparna. I grunden en symbol för Tiden men eftersom man tänkte i rumtid blir det också frukbarhetsflödet. De begripliga texterna på brakteaterna syftar ofta på början ALU och flöde.

På baksidan har vi tre märkliga djur i triangel. Det är en symbolik som avbildar idéen om månårets tre terminer. Andra triader kan vara exempelvis tre obestämbara fåglar eller tre örnar eftersom man på en del håll började symboliken "i Örnen" dvs. under sista årtusendet före vår tideräkning. Den vanligaste symboliken är tre individuella idoler och eftersom de som gjorde brakteater och avbildningar i regel hörde till överklassen blev motivvalet därefter.

Det som gör detta till en Tyr-brakteat är att enligt myten la Tyr handen i Ulvens gap. Det finns andra snarlika där vi har en man och ett djur, men så länge inte en hand fattas eller han har handen i gapet kan vi per definition ej kalla det Tyrbrakteat.

Versen ur "Solsången" en kristen dikt från 1200-talet. Bland sydsamerna hade man en stjärnbild av Hjorten/ Vildrenen med Orion som bakdel och Cassiopeja som hornkrona. Att två binder den är linjer till två andra stjärnbilder på Djurkretsen och vi horisonten.

Denna fil var en början till en serie betraktelser över våra ära 1000 brakteater och vad man kan finna av idéer och symboler i dem. Tyska Dr Karl Hauck och hans medhjälpare har gjort ett enastående arbete i att samla uppgifter om alla brakteater och beskriver dem vetenskapligt i 15 böcker kallade Die Golbrakteaten der Völkerwanderungszeit.

Min avsikt är att dra essensen ur dessa under detta år och publicera vad jag finner.

Detta verk är en enastående källa till vårt nordiska arv. Guldbrakteaterna och medaljongerna har man funnit som gravgåvor, skattfynd och lösfynd över i synnerhet Södra Skandinavien. De är gemensamma för det dåtida folket och vårt gemensamma nordiska arv. Nationella gränser har ingen betydelse när vi går till den tiden.

Lägg märke till halskråset där det finns två cirklar. På en del brakteater finns en. Han har även en dubbelcirkel på bröstet. Det är möjligt att dessa markerar medalj eller medaljong dvs. hals- och bröstprydnader och delvis av romerskt snitt på samma sätt som hårband också var intryck från Rom.

Gravfynden av brakteater och medaljonger är i regel från kvinnograver och då ofta 2 -- 3 i samma grav. Undantag är i synnerhet norska Västlandet där man har fynd även i mansgravar. Frän Gotland finns ett fynd där medaljongen har varit en färdpeng eller ett Karonsmynt. Det är en sed som går långt tillbaka och där man även använt målade eller ristade små stenar.

 Komplettering från diskussionslistan [email protected]

Tiw, Ti, Tis, Tyr, Tiur

Nyligen såg jag franska president Chirac intervjuas och han berättade att hans stora idol är Karl I. … jag vägrar att kalla stora slaktare för "Store". Man får ju tänka efter lite vad man säger. Engelska Blair skulle förmodligen sätta Alfred I istället och denne fick väl lite mindre blod på händerna än alla andra man kallar "Store". Blair borde väl komma ihåg sin historia att Karl I i det närmaste förintade saxarna 782 AD genom att slakta 4500 av noblessen.

Historien är en process och Karl levde i steget mellan bondesamhället och en feodalt kristen överhet som stal böndernas huvuden och krävde skatter. Man planterade in nygamla saker i ny förpackning. Bondens vardag är året och naturen och den kan inte kyrkan ändra på. Bland maktmänniskor är det ärofullt att ha död på andra folk och utvidga sitt eget rike.

Minns de hypernationalistiska sångarna om hjältekungar vi lärde oss i skolan. Det finns sällan någon eftertanke att vad är det egentligen man glorifierar?. Vi fick också lära oss att bli halv-franska och tycka illa om nordiska barbariska vikingar. Den som har ordet och skriftens makt skriver historien. Inte det minsta kritiskt tänkande hos många generationer nordiska historiker som i hög grad från början styrdes av katolska kyrkan. Forntida idéhistoria låg tills 1981 på teologiska fakulteten!!! Det kallas normalt för jäv.

Därför glömde man att vikingarnas räder mot Karl I var ett självförsvar mot kejsarens lust att utvidga åt norr. Det beror på vilken sida av gärsgårn man står. Vikingarna höll honom sysselsatt på hemmaplan och samtidigt försvagades de den möjliga bundsförvanten på andra sidan av kanalen. Hade han fått hållas hade vi pratat franska nu. Senare när kejsarriket delades kom Otto I med samma lust att behärska Norden. Han kom inte längre än till Limfjorden och gjorde Danmark till markgrevskap för en tid.

Historien och tolkningarna av den ligger oss i fatet när vi vill veta sanningen om såväl nutiden som om det förflutna.

I Norden pågick en annan process efter att herulernas liga föll runt år 500 AD. Om vi får tro brakteaternas figurvärld bedrev de ett formalistiskt ritualsamhälle och de välbärgade var förmodligen i allmänhet "årmän/ tegnar" som ledde samhällets ritual. Det var allmänt fredstid men dessa betrodde äldre män ledde folket vid försvar. Tyr var arketypen för den goda lokala årmannen och ledaren. En äldre man som hade erfarenhet och kände livets villkor ... Vi ställer ibland samma krav på våra ledare.

Den senare historien är bättre känt och det är därför vi har så många tyska och plattyska lånord i svenskan. Vi är inne i den sista fasen av sydeuropeisk dominans i Norden. Det sker mer elegant och förment demokratiskt. Men det är i alla fall så att söderns majoriteter kör över Nordens minoriteter.

Denna essä initierades av YAHOO-listan Anglii där nån frågade efter läsbara spår av Tiw/ Tyr i England. Engelsmän och deras historiker är inte särskillt intresserade av de djupa rötterna och ej heller av den tidigt kristna och förkristna tiden före Alfred I. I ärlighetens namn får man väl säga att Nordens historiker skyr också den tid då samhällets idéer formades. Kanske det är för att de vet för lite och skulle avslöja sin okunnighet och kanske tvingas att omvärdera tidigare slutsatser.

Om vi rätt ska förstå idolen/ arketypen "Han med en arm" måste vi ta oss över fasskiftet under 600 - 700-tal då de gamla idolerna omvandlades till burleska figurer i överklassens sagor. De var förmodligen lika mycket var avsedda för barnens fostran. Samtidigt ville man inte vara sämre än kulturländerna där prästerna håll ordning på bönderna med obegriplig latin medan herrarna drömde hjältedrömmar. Guldbrakteaternas sagobrott har fortfarande kontakt med det jordbrukande folket men öldrickandet i långbänkarna krävde mer och mer av barderna. På den vägen och via Snorre och andra får vi listan av obegripliga heiten och känningar som meningslös poesi.

Man använder Edda-gudar utan att veta om de verkligen förekom eller var i bruk. Det förundrar mig att inte Åke Ohlmarks tog ett steg bakåt och skrev nån kommentar om orimligheten i vad han beskrev. Vi ser på andra håll att populära idoler får de flesta andras tillnamn. Odin blev något av en fornnorsk Superman om man ser till alla hans namn och heiten:

Grim, Grimner, Vidrimner, Ygg, Yggjung, Yjung, Sidhatt, Fjolner, Svipal, Tvegge, Brun, Brune, Hnikar, Hnikud, Geirolner, Geirlodner, Bivline, Svalner, Hjälmbäre, Herjan, Härglad, Härjfader, Valfader, Hvatmod, Hermod, Hrjod, Bölverk, Gaptrosner, Launding, Svidrer, Svidur, Hropt, Hroptatyr, Ome, Ölur, Sige, Sigder, Siggaut, Sigmund, Sigtrygg, Gaut, Gautatyr, Helblinde, Tveblinde, Härblinde, Gunnblinde, Gestumblinde, Sidskägg, Harbard, Bilögd, Bålögd, Ännebrant, Valack, Hrosshårsgråne, Dresvarp, Atrid, Frafrid, Gångläre, Gångråd, Geigud, Fjällgeigud, Hänge, Hangatyr, Skollvald, Våvud, Glappsvinn, Fjöllsvinn, Ginnar, Svavner, Vakr, Tunn, Tror, Oske, Trasar, Audun, Sann, Sangetal, Gizzur, Gondler, Ovner, Hagvirk, Täck, Njot, Feng, Jolner, Hrame, Vidur, Hvedrung, Hängekäft, Arnhövde, Hravnass, Olg, Fornölver, Kjalar, Farmatyr, Ud. (min språkkontroll klarar inte dessa)

Första skriftliga beviset för en nordisk Wodan är handelsmännens idol och bronsålderns "båtlyftare". På Neros tid restes stelar för ortsidoler såsom Mercurius Hanno (Fyn) och Mercurius Leudisio (Lödöse var inte grundat än men vist låter det likt eller gammalt namn för Löddeköping), Mercurius Cimbri (Jutland) samt Mercurius Rex den högste. Dessa stelar har man funnit vid nedre Main och Heidelberg i närheten, Eifel och Düren på andra sidan av Rhen i Luxemburg och slutligen vid Geldern nedre Rhen. Observera att även saxare och friser senare hade Merkurius - Wotan som idoler handelsfolk som de var.

Därefter får vi nöja os med "rykten" när Vi får de första skriftliga antydningarna genom Tacitus runt 100 AD berättar om germanernas system med allmänna folkting. Där får vi då underförstå tingets idol och idémässiga beskyddare. På 200-talet får vi det första indirekta beviset:

DEO MARTI THINGSO ET DVABVS ALAISAGIS BEDE ET FIMMILENE ET N AVG GERM CIVES TVIHANTI VSLM

"Till guden Mars Tingso och de två Alaisagae, Beda och Fimmilena och den gudomliga kejsarens ande: Det germanska folket Tvihanti fullföljer villigt och förtjänstfullt sitt löfte."

Det finns en skillnad i betydelse mellan Tiw och Tyr även Tiur. Tyr betyder tjur i bl.a. danska och gammaltyska OHG och syftar förmodligen på Djurkretsens Oxen som var aktuell för vårdagjämningen från och med fjärde årtusendet f.Kr. Men "oxhornen" förblev symbol förvår dagjämningen fram till vikingatiden i brakteater och de tidiga romerska kejsarna hade ibland horn i pannan. Tiw förekom i Frisien och engelsmännen förkortade till Ti som också finns i danskan. I danskan betyder "tis-" utflöde och det är förmodligen lika gammalt som sumeriskans TI = liv med symbolen en pil och i andra scripter en grodd i hölje.

Romarna fungerade som alla erövrarfolk att de satte egna latinska namn på de erövrade stammarnas gudar/ idoler. Deras översättningar var inte alltid lyckade såsom i detta fall att Tingsguden jämställs med romerska krigsguden. Men i de romerska provinserna var det förmodligen militärguvernören som var högsta domare. För dem var det fredliga självstyrande samhället obegripligt eftersom man måste underordna alla byar till en högre makt för att kunna ta ut skatter.

Nästa beviset för de forna gudarnas existens är veckodagarnas namn som skiljer sig bara lite mellan engelska och nordiska. Constantine hade hov vid Trier i början av 300-talet en tid och han införde det nya systemet. Vid Rhen fanns bl.a. herulerna som då förmodligen förde dem till Norden med Odin för Mercurius, och LAUR/ Lör för Saturn skördeguden som finns i engelskan. Däremot är det frågan om inte engelska Thurs egentligen är den trehövdade tursen som symboliserade månårets tredelning. När folk glömt denne satte man in Tor istället och gjorde en folketymologi av namnet Lör.

Det keltiska och germanska samhället var före romarna en löslig federation med något sånär liknande ritual och världsordning. Först när romarna blev ett hot blev det aktuellt att bilda en bättre samhållen federation "Svebiska förbundet" med 54 förbundna enligt Orosius. Till dem hörde även stammar på båda sidor om Östersjön. Gränsen mellan germanska och galliska kelter gick ungefär i Rhen men med Luxembourg och Belgien som Germania Inferior.

Detta var då en liten skillnad i språk. De hade ytligt sett ofta skilda gudar stammar emellan men om visar till funktionen levde alla i ett glest bondesamhället så deras andliga överbyggnad var liknande överallt. Tiw/ Tyr och Wotan/ Odin var gemensamma i Västeuropa medan Tor tyck vara en saxisk variant som i England inte finns i ortnamn norr om Themsen. Till Norden kom denne förmodligen med friserna när de etablerade sig bl.a. i Birka. Förekomsten av Torshammare är stor i närheten av Birka men rätt spridd i övriga Skandinavien och England och senare än folkvandringstiden.

Engelsmännen är kanske ursäktade eftersom de är inte uppväxta med Eddan eller populariserade sagor ur densamma såsom jag i min barndom i Danmark … undrar om ungarna fortfarande läser om Rolf Krake, Loke, Tyr och Thor. Det finns ett 40-tal runinskrifter i England men de tycks inte vara kända.

En av dem är förmodligen nästan totalt okänt. Den finns i Lemington Wood, Northumberland. Det är en enkla inskrift på en häll med en liten typisk engelsk hällristning vartill man lagt tre runor LAF. Det har förmodligen varit ett sätt att inmuta den gamla platsen på nytt. Det förvånar inte så mycket när man kan utropa ett fynd av runorna NEIM på en brosch till äldsta fyndet av engelsk skrift ca 650 AD. För de som vet finns nog fynd som är ett par hundra år äldre. Exempelvis tre urnor stämplade med TIU från 400-talet i Spong Hill, Norfolk.

För de flesta engelsmän slutar historien bakåt med romarna. Romarna tillåts at vara hedningar medan angler anses som vilda hedningar innan Alfred I tvang dem till dopet. Engelsmännen bryr sig inte om det rika arvet i nordiska hällristningar som berättar om den "Enarmade" på Lökeberget i Bohuslän och med brottstycken ur Baldersdrapan. Från Aspeberget har vi när Tor och Tyr fiskar med huvudet av jätten Hymers oxe.

För att finna ursprunget till Eddaguderna och Tyr får vi söka oss till himlavalvet. Ett engelskt poem från senare häften av vikingatiden säger

Tyrs centrala funktion var att vara Oxen i Djurkretsen under Stenåldern och fixstjärna för vårdagjämningen en tid i Norden, Egypten och många andra ställen.. Under bronsåldern blir Tyr/ Tiw arketyp för årmannen som residerar vid Ramadan när Fenrisulven symboliskt (Sagittarius) "binds" för att hålla räkning på månår i relation till solåret.

Denna korta essä är ett komplement till essän ovan om Tyr-myten i brakteaterna och tolkning. Eddans myter är till stora delar bara strunt, men man kan finna djupsinniga fragment mitt i det hela. Vi kan inte begränsa oss till vare sig Eddan eller Bohuslän utan måste söka kunskap där den finns. Det anglosaxiska arvet är ett viktigt komplement till nordisk kunskap i ämnet. Deras litterära lämningar är runt 600 äldre än Eddan